Årets Första maj firades mot bakgrund av kapitalismens djupaste kris sedan 1930-talet. Efter att de finansiella marknaderna varit nära en härdsmälta, slår den ekonomiska tsumanin mot den ”reala ekonomin”. Den globala ekonomin förväntas minska med minst 1,3 procent i år. Flera utvecklade kapitalistiska ekonomier krymper dramatiskt, Japans ekonomi rasar exempelvis med 6 procent i år och Storbritanniens med över 4 procent.
I USA fortsätter arbetslösheten att öka och antalet som förlorar sina hem på grund av de inte längre kan betala av de dyra lånen blir allt fler. Tysklands totala inkomster minskar med 100 miljarder euro i år, jämfört med i fjol, när landets bruttonationalprodukt (BNP) sjunker 6 procent.
Ingen del av världen kan undkomma kapitalismens kris. Tjugo år efter stalinismens kollaps och de illusioner om kapitalismen som då fanns har marknadsekonomins kris i före detta Sovjetunionen och Östeuropa brutalt slungat ned miljoner människor i fattigdom.
I Asien, Afrika och Latinamerika förvärras redan fruktansvärda ”levands”förhållanden när krisen slår mot världens fattigaste områden. Redan innan den globala ekonomins tvärnit levde minst 80 procent av mänskligheten på mindre än 10 dollar om dagen och varje dag tog fattigdomen 25 000 barns liv.
Vad som nu händer i det ”oljerika” Nigeria, med Afrikas största befolkning, illustrerar dagens förödande utveckling. År 1996 räknades 46 procent av Nigerias befolkning som fattig, i februari hade den siffran stigit till 76 procent av befolkningen. Enligt Nigerias motsvarighet till Statistiska Centralbyrån är 40 miljoner nigerianer utan jobb idag, 65 procent av den arbetsföra befolkningen saknar arbete.
Dessa groteska siffror ökar när det redan magra ”biståndet” från västvärlden dras ned med hänvisning till den ekonomiska nedgången och när makthavarna övervältrar krisens kostnader på de fattiga. Internationella valutafonden (IMF) har nu fullt upp med att tvinga igenom ”sparpaket” (stora sociala nedskärningar ) – från Island och de baltiska staterna till Pakistan och Afrika söder om Sahara.
Kapitalismens vinstjakt betyder fattigdom, arbetslöshet, miljöförstöring, epidemier och krigsrisk. Även stora delar av medelklassen drabbas av avsked och sänkt levnadsstandard.
Arbetarklassen och världens fattiga tvingas betala för det kapitalistiska systemets katastrofala sammanbrott. Regeringarnas enorma stödpaket och garantier till banker och finanshus har låtit samhället – skattebetalarna – stå för finanskrisens kostnader samtidigt som ägarna kan fortsätta kamma hem vinster. Regeringarna har ”socialiserat kostnaderna” och ”privatiserat vinsterna”. Detta jämsides med att världens löntagare drabbas av ytterligare nedskärningar i välfärden, massarbetslöshet, lönesänkningar, skattehöjningar och förlusten av sina hem.
Mer än någonsin tidigare måste socialister, fackligt aktiva, antikapitalister, studenter, miljöaktivister, krigsmotståndare och andra enas för att resa motstånd mot kapitalisternas och imperialismens attacker och ta kamp för en ny värld.
CWI uppmanar arbetare och unga att beslutsamt ta kamp för jobb med en lön som det går att leva på, bostäder, gratis utbildning, sjuk- och hälsovård. CWI är berett att ta strid för varje krav som kan förbättra arbetande människors och fattigas omedelbara situation samtidigt som vi kämpar och argumenterar för att bygga socialistiska rörelser som i grunden kan förändra samhället.
Medan kapitalistiska regeringar genomför ”nationaliseringar” av banker och andra företag, som vanligt folk får betala och med intentionen att senare privatisera dem, uppmanar CWI till kamp för socialistiska förstatliganden av storbanker och nyckelindustrier under arbetarnas demokratiska kontroll och styre.
Kapitalismens kris skakar om massornas medvetenhet över hela världen. Många arbetare och ungdomar förlamades till en början av krisens hastighet och råhet. Men allteftersom krisen fortsätter kommer allt fler arbetargrupper dra slutsatsen att det finns ingen annan väg än att kollektivt kämpa för att försvara sin levnadsstandard.
Kampen för att försvara demokratiska rättigheter blir också allt viktigare överallt. Den kapitalistiska staten använder repressiva metoder mot vitt skilda protester – mot kapitalism och miljöförstöring, och i större utsträckning mot den organiserade arbetarrörelsen. Detta gör man ofta under täckmantel av att ”bekämpa terrorismen”.
Massorna kommer att söka politiska alternativ till den krisande kapitalismens partier. Även i USA där det finns stora illusioner kring Obamas politik och ett nästan desperat hopp om att han ska markera en verklig förändring. Men också Obamas politik dikteras av de stora företagens och USA-imperialismens intressen. Det stora stimulanspaketen har inte fått igång den amerikanska ekonomin, räddningspaketen till bankerna och de rika är mycket impopulära, arbetslösheten och de som förlorar sina bostäder blir stadigt fler samtidigt som ytterligare USA-soldater ska sändas för att dö i Afghanistan.
Den världsomspännande ekonomiska krisen bevisar riktigheten i Karl Marx idéer; att kapitalismen är ett irrationellt, kaotiskt och mycket oekonomiskt system, med upp-och nedgångar, med fruktansvärda följder för de arbetande massorna. Det handlar inte om en kris utan om flera och nya djupdykningar är att vänta. En missad låneåterbetalning av en, två eller tre östeuropeiska eller latinamerikanska länder kan till exempel bli startpunkten för nya stora chocker med globala återverkningar.
Det enda sättet att permanent komma över den kris som mänskligheten står inför är att avskaffa kapital- och godsägarväldet. Uppgiften för den socialistiska omvandlingen av samhället är att överföra storföretag, banker och finansiella institutioner i allmän ägo och att utarbeta en plan för produktion och omfördelning av rikedomar inom landet och globalt. En planerad ekonomi, demokratiskt styrd av det arbetande folket, kommer att göra det möjligt att utveckla produktionsmedlen i harmoni med miljön. Endast en socialistisk organisation av produktion och distribution kan försäkra mänskligheten en hygglig levnadsstandard och slut på förtryck, utsugning och rovdrift.
Under slutet av 2008 och början av 2009 ägde storslagna demonstrationer och generalstrejker rum mot attacker på arbets- och levnadsförhållanden i Irland, Grekland, Frankrike, Italien, Portugal och andra delar av västra och södra Europa. Massprotester bröt ut mot korrupta, marknadsorienterade regimer i Baltikum och antalet strejker ökar i Ryssland. Dessutom inträffade fabriksockupationer i USA, Irland, Storbritannien och Ukraina. På arbetsplatserna växer trycket för handling, från Österrike till Nigeria. ”Chefsnapping” bryter ut över hela Frankrike och en massiv försvarskamp äger rum för att rädda jobb, pensioner och levnadsstandard.
Ungdomar visar helt klart att de är villiga att motsätta sig försöken att lasta kapitalismens ekonomiska katastrof på deras generations axlar. I exempelvis Spanien och Frankrike har elever och studenter ockuperat skolor och universitet,
All denna kamp är bara en försmak av vad som kommer. Men för att lyckas behöver masskamp medveten klasspolitik och ledning. I många fall vill den byråkratiska högerinriktade fackföreningsledningen bara avvärja och skingra arbetarnas ilska. Kampen för att omvandla fackföreningarna till kämpande, demokratiska organisationer är en vital del i vår strävan att återuppbygga arbetarrörelsen.
De tidigare arbetarpartierna har förvandlats till kapitalistiska partier och under senare har nya vänsterorganisationer bildats.
I början av detta år bildades det nya antikapitalistiska partiet (NPA – Nouveau Parti Anticapitalist) i Frankrike, som fått stort stöd i olika opinionsmätningar, trots begränsningar i sitt program.
Tyvärr har många av de nya vänsterpartierna/grupperna misslyckats med att på allvar leda de fattigas och arbetarklassens kamp samt formulera en klar socialistisk politik. Resultatet har blivit att de inte lyckats växa efter att de första valframgångarna. Det i sin tur har medfört att de mitt under krisen tappar stöd. Det gäller exempelvis det tyska vänsterpartiet Die Linke. Under de senaste månaderna har ledningen för Die Linke gått högerut och samtidigt som det finns chans att vinna ökat stöd för ett verkligt socialistiskt alternativ. Och i Grekland har stödet till den breda vänsteralliansen SYRIZA sjunkit i opinionsmätningarna på grund av att delar av ledningen blivit allt mer högerinriktad och vill ha en koalition med högersocialdemokratiska partiet PASOK.
Trots de bakslag vi har sett beträffande några av de nya vänsterformeringarna, kommer nya breda arbetarpartier oundvikligen att formeras i framtiden, beroende på den djupa kapitalistiska krisen och arbetarnas masskamp.
”No2EU – Yes to democracy” som ställer upp i det brittiska EU-valet är ett viktigt steg framåt. N2EU har initierats av det stridbara transportarbetarfacket, RMT, och bland dem som ingår i valalliansens finns Socialist Party (CWI i England och Wales).
För att nya vänsterorganisationer ska lyckas måste de anamma kämpande socialistiska idéer och vara öppna och demokratiska organisationer.
Marknadsekonomins dramatiska misslyckande betyder att det kommer att finnas stora möjligheter att bygga mäktiga klassorganisationer och att kraftfullt öka stödet för socialism och marxism. På grund av bristen av ett starkt vänsteralternativ kan dock det politiska vakuumet tillfälligt och delvis fyllas av andra idéer och krafter.
Delar av de mest frustrerade och alienerade ungdomarna kan i ökad utsträckning övergå till upplopp, något vi såg i Grekland när ungdomen kom i rörelse under slutet av 2008. Ett fåtal ungdomar kan även söka sig till individuell terrorism för att ”slå tillbaka” mot systemet och den förtryckande staten. Men dessa falska metoder är en dödlig återvändsgränd för ungdomarna och kontraproduktiv för arbetarklassens intressen. Det är bara den organiserade arbetarklassen, beväpnad med socialistiska idéer som i grunden kan förändra samhället.
Rasistiska och reaktionära populistiska idéer och rörelser kan också växa. Den invandrarfientliga politiska rörelse som är baserad runt Geert Wilders ”Frihetsparti” i Nederländerna leder i opinionsundersökningarna inför EU-valet i juni före regeringspartierna och den officiella oppositionen. Fackföreningarna måste aktivt kontra hotet från extremhögern och föra en kampanj mot alla former av diskriminering och rasism, för arbetarnas enighet mot den verkliga fienden: kapitalisterna och deras profitbaserade system. Detta måste kopplas ihop med en kampanj för arbete åt alla, en lön att leva på, bra bostäder till en rimlig kostnad och en offentlig sektor som svarar upp till behoven.
CWI hyllar United Socialist Party (CWI Sri Lanka) som motsatt sig det blodiga kriget. USP uppmanar modigt singalesiska och tamilska arbetare att förenas mitt i en fruktansvärd chauvinistisk kampanj. Vi hyllar också de modiga kamrater i Pakistan, som tagit sig an uppgiften att organisera arbetarna i fackföreningar i ett land som styrs av korrupta, reaktionära eliter och som präglats av imperialismens ständiga ingripande och som nu riskerar slitas sönder av en reaktionär politisk islamisk terrorism. Det var med en kampanj mot den israeliska arméns slakt i Gaza i början av 2009 som CWI i Israel besvarade högerns krigspropaganda och nationalism.
I år uppmärksammar vi att det är 90 år sedan den tyska revolutionens odödliga ledare Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht mördades med det tysta medgivandet av socialdemokratins högerinriktade ledning. Om den tyska revolutionen 1918-23 hade segrat och fört med sig en socialistisk omvandling i ett av de viktiga, avancerade kapitalistiska länderna skulle isoleringen av det unga Sovjetunionen, den första arbetarstaten, brutits och fungerat som en enorm sporre för världsrevolutionen.
Den tyska revolutionen visade på arbetarklassens kraft och dess roll, men också på behovet av ett tydligt program, en klar strategi och en tydlig ledning om kapitalismen ska kunna kastas över ända. På samma sätt visar 30-årsdagen av den iranska revolutionen på den enorma potential som arbetarklassen hade att omforma samhället enligt socialistiska principer, men brist på en klarsynt ledning gjorde att revolutionen på ett grymt sätt avleddes och ströps av de reaktionära mullornas styre. I dag växer ett enormt missnöje under ytan i det iranska samhället, något som förebådar framtida revolutionära rörelser. På andra håll i Mellanöstern tar arbetare och ungdomar till mer oberoende klasskamp, vilket inte minst det uppsving av strejker och arbetarprotester som skett i Egypten under de senaste månaderna visat. Ett annat exempel är de strejker som ägt rum i Libanon den senaste tiden. Detta pekar på vägen framåt för Mellanösterns massor – enad, oberoende klasskamp för att kasta ut de despotiska regimerna i arabvärlden med målet att kasta ut imperialismen och åstadkomma genuint nationellt självbestämmande för palestinier och andra förtryckta folk.
Kapitalismens världskris kommer att återigen sätta frågan om socialism på dagordningen. I Latinamerika har ett antal vänsterregeringar – i olika grad – kommit till makten. Men samtidigt som arbetarklassen och de fattiga vunnit välkomna förbättringar i länder som Bolivia och Venezuela, kan ingen fundamental social förändring äga rum utan massaktion underifrån och arbetarklassens självständiga organisering. Det som behövs för att lyckosamt störta kapitalism och godsägarvälde över ända och skapa en genuin arbetar- och bondedemokrati är bygget av arbetarklassens masspartier beväpnade med en djärv socialistisk politik.
Jämfört med Bushåren närmar sig Obamas administration på ett mer sofistikerat sätt Latinamerika och gör t o m. närmanden till Kuba. USA-imperialismens övergripande mål är dock att stoppa spridningen av radikala, socialistiska idéer över kontinenten , att jaga bort eller besegra rörelserna i Venezuela, Bolivia och på andra platser, och att återinstallera kapitalismen på Kuba. Det enda sättet att säkerställa och utvidga den kubanska revolutionens sociala landvinningar, vars 50-årsdag vi också firar i år, är att motsätta sig alla försök till återinsättande av kapitalismen, introducera arbetardemokrati och arbetarklassens demokratiska kontroll och styre över ekonomin, och genom att vinna stöd från världens arbetare.
Kapitalismens världskris och den åtföljande djupa känsla av snabba förändringar och osäkerhet har redan lett till en stor ökning av antalet ungdomar och arbetare som vänder sig till Marx och Engels arbeten. Eftersom krisen blir djupare och längre, och eftersom arbetare söker efter ett alternativ till det bankrutta systemet och dess bankrutta ideologi, kommer äkta socialism och marxism att få ökat stöd. Allt fler av de fattiga och förtryckta kommer att dra slutsatsen att kapitalismen är ett ruttet, barbariskt system som måste störtas och att det globala profitsystemet måste möta motstånd genom internationell solidaritet och samarbete mellan arbetarklassen och alla förtryckta.
Från Marx och Engels kommer ungdomar att titta på Lenins och Trotskijs idéer likväl som andra stora marxistiska tänkare och ledare. Under nästa period av omstörtande händelser kan dessa idéer bli en masskraft i land efter land. Kapitalismen i världsskala kan äntligen ersättas av ett äkta socialistiskt samhälle, där världens enorma rikedomar och tillgångar används till mänsklighetens bästa.
CWI 29 april 2009
