Den så kallade ”arabiska vårens” uppror som hittills störtat två diktatorer, Tunisiens Ben Ali och Egyptens Mubarak, fortsätter att skaka Nordafrika och Mellanöstern och därbortom. Men det är inte precis någon dans på rosor. I Jemen och Syrien fortsätter upproren att trotsa regimernas våld med en imponerande uthållighet utan att ännu ha lyckats störta sina härskare. I Bahrain har proteströrelsen i alla fall tillfälligt slagits ned av hårda repressalier och trupper från samma reaktionära Gulfstater som stöder Nato i Libyen.
En av de minst uppmärksammade konsekvenserna av Natos inblandning i Libyen är hur den fungerat som en hink kallt vatten över både den arabiska gräsbranden och solidaritetsarbetet. Sällan har väl det spontana stödet för ett uppror slocknat så snabbt som efter Natos militära intervention, vilket dessvärre också har en avkylande effekt på solidariteten med alla de andra arabiska revolutionerna.
Uppenbarligen hämmar detta inte bara vänstern i hela Europa. Till och med Rachid Ghannouchi i Tunisiens islamiska Nahdaparti säger sig stå ”perplex” inför krisen i Libyen, som för tankarna till katastroferna i Afghanistan och Irak. ”Före den västliga interventionen, demonstrerade jag tillsammans med tusentals andra utanför Libyens ambassad i Tunis till stöd för den libyska revolutionen. Sedan interventionen, demonstrerar jag inte längre. Och heller ingen annan”.
Desto viktigare vore nya intiativ som samtidigt fördjupar solidariteten med massornas kamp i till exempel Jemen och Syrien, avvisar Natos inblandning i Libyen och framförallt stöder arbetarklassens organisering och beväpning med ett socialistiskt program i nästa fas av de tunisiska och egyptiska revolutionerna. Liksom Spanien på 1930-talet har hela Nordafrika och Mellanöstern gått in i en utdragen period av både revolution och kontrarevolution, som kan komma att pågå i flera år framöver.
Allra viktigast för hela regionens framtid kan utvecklingen i Egypten, regionens i särklass folkrikaste land med den största arbetarklassen, bli.
Mubaraks fall efter bara några veckors massprotester hade sina viktigaste sociala rötter i det länge väx- ande motståndet från Egyptens 25 miljoner arbetare mot konsekvenser-na av nyliberalism och privatiseringar som massarbetslöshet, svältlöner och outhärdliga villkor. Avgörandet fälldes av den strejkvåg som lamslagit ekonomin och stärkt massprotesterna, något som ännu fattas i Syrien.
Första maj på Tahrirtorget firade mot denna bakgrund inte bara de nya oberoende facken. Det blev också en manifestation av de krav som visar varför revolutionen måste bli socialistisk.
Som Al Jazeera rapporterade fylldes torget av tusentals arbetare från arbetsplatser i hela Egypten som kommit dit under röda flaggor tillsammans med den nya Egyptiska Federationen för Oberoende Fackförbund, som redan sägs ha minst ett dussin förbund med 250 000 medlemmar och hela tiden fylls på av nya. Där framträdde också en ny vänster, med namn som Demokratiska arbetarpartiet, Egyptiska Socialistpartiet, Egyptens kommunistparti och Revolutionära Socialister. Försök görs även att bilda nätverk, som Socialistiska folkalliansen som baserar sig på den nya fackliga rörelsen och några dussin ”revolutionära råd”.
De centrala krav som genomsyrar såväl facken som Egyptens nya vänster handlar om kraftigt höjda lägstalöner till 1 200 egyptiska pund (ca 1 300 kronor) och att förstatliga de privatiserade företagen, samt att röja undan förbuden mot strejker och klassbaserade partier.
Eller som tv-kanalen Democracy Now i USA citerar en aktivist i det nya Demokratiska arbetarpartiet:
”Huvudkravet är definitivt åternationalisering av alla privatiserade fabriker, ett totalt stopp för den nyliberala politiken. Fullständig frihet måste ges Egyptens arbetare att organisera oberoende fack. Jag menar, arbetarna i vissa sektorer möter fortfarande de gamla cheferna, som försöker sabotera deras försök att etablera oberoende fack och en nationell lägstalön på minst 1 200 egyptiska pund i månaden”.
