Portugal är ett av de länder i Europa som hittills drabbats hårdast av kapitalismens kris. Hundratusentals arbetare har förlorat eller är på väg att förlora jobbet. Statsskulden ligger på 80 procent och bud- getunderskottet på 9 procent av BNP och det talas om att Portugal kan stå på tur ifall Grekland gör statsbankrutt.Precis som i alla andra länder vill regeringen i Portugal skjuta över kostnaderna för krisen på arbetare, pen- sionärer och unga. Regeringen planerar att driva igenom ett nedskärningspaket som skulle pressa ner budget- underskottet till under tre procent. I paketet ingår bland annat enorma nedskärningar i offentliga sektorn, fyra års lönestopp för offentliganställda, sänkta pensioner och privatisering av 17 statligt ägda företag.
Nedskärningarna kommer inte att rädda Portugals ekonomi, tvärtom lägger de grunden för en ny nedgång. Då inkomsterna sjunker gör konsumtionen också det.
Då Standard and Poor nedgraderade Portugals statsobligationer svarade regeringen med att lansera pla- ner på en ny omgång nedskärningar med försämring av arbetslöshetsersättningen och höjning av momsen och skatten.
Partido Socialista-regeringen med premiärminister José Sócrates i spetsen skryter med att de lyckades driva igenom ett stort nedskärningspaket 2005, som skar ner budgetunderskottet från 6,1 procent till 2,6 procent på två år. Situationen är dock inte densamma idag, regeringen kommer att få det svårare att driva igenom de nya attackerna på arbetarklassen. Reallönerna har sjunkit med 7 procent det senaste decenniet och är de lägsta i eurozonen, minimilönen är 450 euro (4 400 kronor). Vart tionde jobb i offentliga sektorn försvann i och med 2005 års nedskärningar.
Regeringens attacker möts av ett hårdnackat motstånd. Landet har skakats av en lång rad strejker från bland andra sjuksköterskor, lärare, transportarbetare, postanställda, renhållningsarbetare och oljearbetare.
Den 4 mars var över 300 000 offentliganställda ute i en 24-timmarsstrejk. Nästan all offentlig verksamhet lamslogs.
Fackföreningarna uppger att 80 procent av alla offentliganställda deltog, varav en betydande del strejkade för första gången.
Sedan dess har strejkrörelsen fortsatt. Lärarna har hotat med att ”gå ut i krig” mot regeringen.
På jubileumsdagen av den portugisiska revolutionen i april 1974 demonstrerade 130 000 personer i Lis- sabon. Talkörer som ”April om igen, makten åt folket” varvades med krav på att stoppa nedskärningspaketen. ”Landet har aldrig sedan 1974 varit så nära en social explosion”, sa en kvinna som arbetar med social hjälp till tidningen Le Monde.
Ett mått på hur pressad den härskande klassen är av krisen och arbetarnas allt mer militanta kamp är att en riksdagsledamot för ett av de mest reaktionära högerpartierna, Partido Social Democrata, citerade Lenin i riksdagen. Han varnade för att en revolution inträffar när den härskande klassen inte längre klarar av situationen och de förtryckta klasserna inte längre finner sig i den.
CWI i Portugal, Socialismo Revolucionario, menar att nästa steg i kampen måste vara en 24-timmars gene- ralstrejk.
Fackliga gräsrötter och aktivister ställer samma krav och pressar på för att den landsomfattande demonstrationen den 29 maj ska användas för att mobilisera inför en generalstrejk. En generalstrejk skulle ena arbetare i offentliga och privata sektorn och motverka regeringens splittringsförsök att utmåla offentliganställda som ett privilegierat skikt.
Över hela Europa står arbetare, unga och pensionärer inför samma form av attacker; lönestopp eller sänkningar, nedskärningar, privatiseringar och så vidare.
Krisen i Portugal är inte en portugisisk kris, precis som krisen i Grekland inte är en grekisk kris. Det är en internationell kris för kapitalismen.
Arbetare måste enas över nationsgränserna och kämpa för ett alternativ till den krisande kapitalismen, för internationell socialism.
Karin Wallmark
