Venezuela: Socialismen på dagordningen

2007-03-21 13:51:44




Under de senaste åren, med start vid Hugo Chavez presidentvalseger i Venezuela 1998, har Latinamerika varit en kontinent i total förändring. Från att ha varit USA-imperialismens bakgård och en nyliberal experimentverkstad har kontinenten tydligt brutit USA:s dominans och blivit ett centrum för motstånd mot nyliberalism, och även på senare tid motstånd mot kapitalism.

Inget land i Latinamerika har undgått att påverkas av den radikalisering och de kampstämningar som vällt upp underifrån.
Ilskan har exploderat; mot att över 41 procent av befolkningen lever på under två dollar per dag, att skillnaderna mellan fattiga och rika är astronomiska och att imperialismens utsugning gjort att gapet till väst blivit större och större. Till och med i Chile, där arbetarklassen varit nedtrampad allt sedan militärkuppen 1973, har det skett en förändring. I juni 2006 såg Chile åter masskamp, i form av elevernas massiva protester mot nyliberalismen inom utbildningssystemet.
De radikala stämningarna har lett till att de politiker som kritiserat nyliberalism och imperialism stått som segrare i de flesta val.
Vissa av dem har blivit en besvikelse när de fortsatt vandra i Internationella valutafondens (IMF), Världsbankens och imperialismens ledband. Det gäller till exempel Luiz Inácio ”Lula” da Silva i Brasilien och Tabaré Vazquez i Uruguay.
Andra har, med en massiv press underifrån, börjat infria de stora förväntningarna, såsom Hugo Chavez i Venezuela och Evo Morales i Bolivia. Människor runt om i världen som söker ett alternativ till kapitalismens och nyliberalismens klassklyftor, krig, fattigdom och svält ser med spänning på utvecklingen i dessa båda länder.
Utvecklingen i Latinamerika har också spelat en roll i att bryta USA-imperialismens roll som dominerande makt i världsrelationerna. Venezuelas president Hugo Chavez bygger aktivt nätverk för att försvaga Bush, till exempel genom handelsavtal med Ryssland, Kina och Iran. Vänstervågen har stoppat USA:s försök till dominans över Latinamerika via handelsavtalet FTAA (Free Trade Area of the Americas). Istället har Venezuela, Kuba och Bolivia startat ALBA, en handelsorganisation för utveckling istället för konkurrens, som ger stöd till fattiga länder.
Ett exempel är avtalet mellan Venezuela och Ecuador, där den USA-kritiska Rafael Correa valdes till president i slutet av 2006. Avtalet innebär att Venezuela köper råolja från Ecuador och ger tillbaka (raffinerad) diesel samt hjälp att utveckla petroleumindustri i Ecuador.

Nya vänsterregeringar

Genom nya vänsterregeringar i Venezuela och Bolivia är också Kubas isolering bruten och hotet om en återgång till en kapitalistisk lydstat till USA har minskat.
Under de senaste månaderna har den revolutionära utvecklingen fördjupats i framförallt Venezuela och Bolivia, men även i Ecuador efter Correas valseger.
Efter att Chavez övertygande vunnit presidentvalet i december 2006 har han proklamerat att Venezuela går mot ”socialism i det 21:a århundradet”. Han har återkommande hänvisat till marxismen, det kommunistiska manifestet, den ryska revolutionsledaren Leo Trotskij o s v. Detta har ackompanjerats med dekret från presidenten om förstatliganden av allt som privatiserats tidigare, de största privatägda el- och telebolagen och utvinningen av den ”tunga oljan” i Orinocco-bältet.
I Bolivia har den politiska temperaturen stigit dramatiskt sedan president Evo Morales, som kom till makten 2005, trots alla försök att mildra kritik från den rika eliten, nu ställts inför en kampanj av sabotage och uppror från överklassen. Samtidigt har samhällets polariserats där rörelsen underifrån provocerats till massprotester mot försöken att stoppa förändringar i det extremt orättvisa Bolivia (läs mer om Bolivia i Offensivs arkiv, www.socialisterna.org).

Förstatligande

För första gången sedan stalinismens kollaps står förstatligande av viktiga delar av ekonomin på dagordningen i flera länder. Inte utifrån att rädda enskilda kapitalister eller det kapitalistiska systemet – som exempelvis gjordes i Sverige på nittiotalet när storbanken Nordea räddades med statliga miljarder – men för att använda samhällets resurser för att förbättra för de allra fattigaste på de rikas och på den nyliberala politikens bekostnad.
Det här ställer många frågor till socialister att besvara: Varför tar Chavez dessa nya steg? Är det bara nya reformer eller en ny fas och en verklig utveckling mot socialism? Vilken betydelse har ursprungsbefolkningens ledande roll i massprotesterna i Latinamerika? Vilken betydelse har traditionen av radikala populistiska ledare, som ofta haft sin bas i militären?
Genom att studera historien har socialister en bra grund att stå på för att förstå vad som händer.
Sedan Chavez kom till makten 1999 har utvecklingen gått igenom flera stadier.
Under perioden 2002-2004 gjorde den rika eliten flera misslyckade försök att göra sig av med Chavez bland annat genom försök till statskupp, produktionsstrejk och folkomröstning mot Chavez. Detta fick dock motsatt effekt och rörelsen bakom Chavez radikaliserades, vilket ledde till att även presidenten har gått till vänster. De kontrarevolutionära krafterna trycktes tillbaka, till exempel gjordes en del utrensningar inom armén efter det misslyckade kuppförsöket 2002.
Med pengar från det statliga oljebolaget PDVSA startades ”Misiones” som genomfört massiva satsningar inom utbildning, vård, livsmedel etc. Till exempel har 3 miljoner hektar mark delats ut till bondekooperativ, 3 200 nya skolor startats och 1,5 miljoner människor lyfts ur analfabetism. Tusentals läkare från Kuba har sett till att miljoner människor för första gången har tillgång till grundläggande sjukvård.
Vissa nedlagda fabriker har ockuperats av arbetarna för att sedan förstatligas och fortsatt drivas under ”Cogestion” – ett slags gemensamt styre mellan stat och arbetare. 6 800 kollektiva företag har startats för att utveckla landet. En ny fackförening, UNT, har bildats och ersatt den korrupta arbetsgivarstyrda ”gula” fackföreningen CTV. Det nya facket har dock hittills varit splittrat och trots att det funnit i mer än två år har inga val ännu hållits.
Trots reformerna är Venezuela fortfarande ett fattigt land. En stor del av befolkningen lever i fattigdom (enligt Världsbanken 34 procent). De tio procent rikaste tar 50 procent av nationalinkomsten medan de tio procent fattigaste får två procent. Faktum är att de rika sällan haft det så bra som nu i Venezuela.

Presidentvalet 2006

Det är mot den bakgrunden man måste se utvecklingen i Venezuela sedan presidentvalet i höstas. I början av Chavez valkampanj var aktiviteten ganska låg. Det var först när högern lyckades enas bakom en kandidat, Manuel Rosales, och hotet om en högerseger blev verkligt, som rörelsen väcktes på allvar. 2,5 miljoner demonstrerade för Chavez en vecka innan valet, samtidigt som Chavez talade om socialism och attackerade en framväxande byråkrati inom staten och ”Chavista”-rörelsen.
Chavez vann 63 procent av rösterna och ökade antalet röster till 7,3 miljoner, dubbelt mot valet 2000 och 25 procent fler än i folkomröstningen 2004. Oppositionen tvingades erkänna sig besegrad.
Chavez proklamerade efter valsegern att perioden 1998-2006 varit en ”övergångsfas” och att man nu går ”mot bolivarisk socialism 2007-2021”. År 2021 är symboliskt eftersom Venezuela då firar 200 år av självständighet.
Programmet för ”socialism i 21:a århundradet” har lanserats i följande punkter:
  • Förstatligande av de strategiska produktionsmedlen i samhället, till exempel elbolag, telekombolag, olja och gas
  • Skriva om konstitutionen (grundlagen). Till exempel för att förbjuda privatiseringar av naturresurser och för regeringens återtagande av kontrollen över centralbanken som Chavez kallar ”nyliberal” och ”pervers”.
  • Bildande av ett nytt ”förenat socialistparti”, PSUV
  • Utöka makten hos de lokala råd (consejos comunales) som bildats.
  • För att genomföra detta ges presidenten makt att genom dekret under 18 månader fatta beslut utan att först ta dessa genom parlamentet. Sedan ska en folkomröstning fastställa de nya lagarna och en ny konstitution.

Ny fas i revolutionen

Utan tvivel är dessa åtgärder ett uttryck för en ny fas i revolutionen. Chavez förslag och uttalanden uttrycker hur han själv pressats till vänster av händelsernas utveckling och den förändrade medvetenheten hos hans supporters.
Chavez har redan genom dekret beslutat att staten ska äga (genom samarbetsbolag) minst 60 procent av utvinningen av Orinoccos oljefält (som tros ha de största oljereserverna i världen).
Han har också beslutat om privatiseringar av de största privata el- och telekombolagen, Electricidad de Caracas och CANTV. Efter förhandlingar har amerikanska storföretag köpts ut från dessa bolag till marknadspris.
Chavez har också träffat överenskommelser om priset med alla utländska oljebolag i Orinoccobältet utom italienska ENI. De belopp det handlar om kommer att anstränga Venezuelas ekonomiska muskler i en kommande recession. Detta är i längden en ohållbar strategi om man ska ta över alla de dominerande delarna av ekonomin, som till största delen fortfarande är i privata händer.
Även om fattigdomen har begränsats med ”Misiones” är skillnaderna fortfarande enorma i Venezuela.
Det blir allt tydligare hur byråkrater i den borgerliga staten som Chavez förlitar sig på på alla sätt försöker förhindra ökad kontroll underifrån. De lokala råden klagar högljutt på att statens byråkrater försöker bromsa deras utveckling och förbättringar ute i bostadsområdena. Nyligen genomfördes en arbetardemonstration där byråkratin och ”statifieringen” kritiserades, det vill säga det faktum att arbetarnas inflytande över de förstatligade företagen är minimalt.
Dessutom saboteras utvecklingen hela tiden av den rika eliten som fortfarande är stark. Till exempel vägrar livsmedelsindustrin att sälja en del varor efter att regeringen infört priskontroll för att förhindra dramatiska prishöjningar. Regeringen hotar att förstatliga hela livsmedelsindustrin, men utan ett samhälleligt ägande och öppen redovisning av företagens ekonomi, är det svårt att kontrollera om livsmedelsindustrins priser är rimliga och därmed svårt att tillfredsställa behoven av billig mat. Frågan om livsmedelsförsörjningen kan snabbt utvecklas till en kris och en verklig konflikt mellan regeringen och livsmedelsindustrin.

Hur gå vidare?

Under 2006 växte den privata ekonomin med 10 procent, vilket är dubbelt så mycket som den offentliga. Trots att ekonomin växer finns stora motsättningar. Venezuela blir allt mer beroende av import, av till exempel livsmedel. 2006 var importen värd 54 procent av oljeinkomsterna. Inflationen är på en rekordhög nivå, 15 procent 2006, vilket gör det ännu svårare att få prisregleringarna att fungera. Regeringen försöker motverka inflationen genom import och investeringsstöd för att öka produktionen inom jordbruket.
Det är tydligt att regeringen känner sig hotad från flera håll:
  • Den växande privata sektorn ställer till stora problem med sabotage och det ständigt överhängande hotet om kontrarevolution.
  • Chavez och regimen har allt mer börjat förstå den broms som den borgerliga staten är för att genomföra även de minsta reformer. Nyligen arresterades två officerare efter att ha planerat att mörda presidenten.
  • USA har återigen startat en internationell kampanj mot Venezuela och George Bush besökte för någon vecka sedan de få länder i Latinamerika som fortfarande tar emot honom (Brasilien, Uruguay, Guatemala, Mexiko och Colombia).

”Folkmakt ”

Det är mot den bakgrunden man måste se Chavez nya steg sedan valet. Frågan är vad det för sorts ”socialism” som är på dagordningen i Venezuela? I teorin diskuteras allt mer marxismen. Chavez citerar Marx och Trotskij samt talar om att: ”Förvandla den ekonomiska modellen är ett avgörande verktyg för socialism … Vi måste socialisera ekonomin” och ”skapa en ny produktionsmodell”. Chavez säger sig vilja ha ”Socialt ägande över strategiska sektorer av produktionsmedlen”.
I praktiken har det hittills handlat om begränsade inskränkningar i den privata äganderätten av produktionsmedel. Nedlagda fabriker har tagits över, jord som inte brukats har delats ut till fattiga. Bönder har tagit egna initiativ att ockupera mark. Nu sker ett delvist förstatligande med kompensation till utländska storföretag. Men än så länge har Chavez regering inte på allvar konfronterat den rika elitens och imperialismens direkta ekonomiska intressen.
Efter valet har Chavez talat om att stärka organiseringen underifrån, direktdemokrati och ”folkmakt”. Chavez vill att grunden för denna organisering ska vara de kommunala råd, som först bildades i april förra året. 16 000 råd har skapats där varje råd består av 200-400 familjer. Målet är att det nästa år ska finnas 21 000. Chavez har uppmanat dessa råd att gå ihop lokalt och regionalt och välja representanter. Under 2007 har budgeten för dessa råd ökats från 1,5 till 5 miljarder dollar.
De lokala råden är embryon till vad som skulle kunna bli en alternativ statsapparat, skiljd från den korrupta borgerliga stat som Chavez övertog när han vann presidentvalet 1998. Sovjeterna, eller arbetarråden, föddes i arbetarnas kamp 1905 och 1917, till skillnad från de lokala råden i Venuzela som bildats på initiativ uppifrån istället för underifrån.
Frågan är om dessa råd trots detta kan utvecklas till demokratiska maktorgan som styrs underifrån.
Risken finns att Chavez bara vill använda råden som en motvikt mot den borgerliga staten och hoten om kontrarevolution, utan att ge dem verkligt inflytande. Men rådens utveckling är dock långt ifrån bestämd av Chavez eller hans regerings vilja, här kan arbetarklassen och de fattiga spela en avgörande roll.
Den andra delen av organiseringen underifrån är lanseringen av ett nytt parti, PSUV, som ska ”byggas från basen”, utifrån de folkkommittéer som vann valet på det lokala planet för Chavez.
Chavez menar att det nya partiet ska bygga på demokratisk kontroll underifrån, inte utpekande uppifrån: ”Det har varit för mycket peka finger”. Samtidigt hotar han de partier som inte ställer upp bakom det nya partiet med att de får lämna regeringen.

Vilket parti måste byggas?

Det är dock en öppen fråga hur det nya partiets utvecklas, och det är långt ifrån säkert att det går i den riktning Chavez har planerat. Avgörande blir vilka grupper som kommer att ingå i partiet (Läs mer i rutan nedan).
Men den entusiasm som Chavez nya steg har inneburit kan också leda till ett inflöde av arbetare och fattiga i det nya partiet, vilket kan radikalisera partiet och driva utvecklingen betydligt längre än vad Chavez planerat.
Utvecklingen med förstatliganden, åtgärder för en ”socialistisk revolution” underifrån, kommer att ytterligare radikalisera rörelsen i Venezuela och hela Latinamerika. Oavsett utvecklingen i framtiden har debatten om socialism väckts och kommer att få återverkningar på hela kontinenten och internationellt.

Socialistiskt Latinamerika

En avgörande fråga för Venezuela kommer att vara den ekonomiska utvecklingen. Om oljepriserna faller kommer Chavez genast att ställas inför hotet om att göra nedskärningar i de reformer som regeringen hittills genomfört, samtidigt som förväntningar på regimen efter den senaste utvecklingen återigen når en höjdpunkt. I en sådan situation kan det inte uteslutas att Chavez tvingas allt längre till vänster och även kan komma i direkt konfrontation med kapitalistklassen i Venezuela som fortfarande dominerar ekonomin.
Helt centralt för vad som händer blir utvecklingen av organiseringen underifrån, i fackföreningar, lokala kommittéer och råd och i ett socialistiskt och revolutionärt parti. Parollen om ”arbetarklassens befrielse är dess eget verk” är lika aktuell idag som på Marx tid. Bara när Latinamerikas organiserade arbetare och fattiga tar ledningen för den revolutionära processen kan kapitalismen slutgiltigt avskaffas och en demokratisk socialistisk framtid byggas.
Alternativet till nyliberalism och kapitalism är ett socialistiskt Venezuela, vars exempel kan sprida sig till Bolivia, Ecuador och andra länder som starten på en socialistisk federation som kan breda ut sig som en löpeld över hela Latinamerika.

Jonas Brännberg

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!