”Vi tar kampen in i kommunfullmäktige”

– De andra partierna säger ­”Rösta på oss! Våra vallöften är bla bla bla” – vallöften som alltid grusas när de väl styr. Vårt enda löfte är att ta strid. Vi berättar vad vi gjort i verkligheten. Och vi ber inte bara om en röst i valkampanjen, vi ber människor att själva organisera sig. En socialistisk politik utgår från behoven och kräver kamp underifrån, förklarar Lina Rigney Thörnblom.

– Många av dem som röstar på oss hade aldrig röstat förut, de hade med rätta ingen tilltro till politiker. Andra hade tidigare röstat på Social­demokraterna eller Vänsterpartiet, men genomskådat deras fraser.

– I Rättvisepartiet Socialisterna såg många inte bara ett klart opposi­tionsalternativ, utan partiet som kunde bli ”kampens spioner i kommunfullmäktige”. Ofta kan vi på ett tidigt stadium ta reda på vilka utredningar och planer som finns beställda och varsko anställda om kommande attacker på villkor och budge­tar. Det finns mycket hemlighetsmakeri i kommunens organisation. Vi är ”läckan”, berättar Mattias Bernhards­son.

– Vi för arbetsplatsens verklighet in i fullmäktige. När vi argumenterar för eller emot någonting är det utifrån de anställdas perspektiv, något som de andra politikerna inte hade en aning om, säger Sanna Tefke, en av Rättvisepartiet Socialisternas ersättare i kommunfullmäktige.

– Våra representanter i kommun­fullmäktige och de som har fackliga uppdrag tar inte emot några arvoden. Vi har arbetarkandidater på arbetarlön. Det ska inte vara ett privilegium att representera kommuninvånarna eller arbetskamraterna, tycker Lina Rigney Thörnblom.

– Man ska kämpa för dem man representerar, inte sin plats i systemet, fyller Sanna Tefke i.

När Rättvisepartiet Socialisterna vann mandaten 2006 var det inte på löften utan på meriter.

Den omfattande kampen mot skollunchavgiften 2004-2005 visade att man kan vinna mot en kommun­ledning även när beslut har fattats och genomförts. ­Socialdemokraterna och Folkpartiet – som då styrde Haninge – införde en avgift på 500 kronor per termin som föräldrar skulle vara tvungna att betala för att deras barn skulle få äta på gymnasiet.

– Det var en orättvis dubbelbeskattning som särskilt för ensamstående föräldrar med flera ungdomar i gymnasiet var förödande. Många åt extra mycket mat på fredagarna, då maten ofta kunde ta slut, eftersom många inte visste hur bra det var ställt hemma under helgen. En elev berättade om hur mamman ständigt påminde honom om att äta ordentligt i skolan då det var knapert hemma, berättar Lina Rigney Thörnblom, som då var ordförande för den elevfackliga och socialistiska ungdomsor­ganisationen Elevkampanjen.

RS och Elevkampanjen startade en kampanj för att bojkotta avgiften. Allt fler elever anslöt sig till kampanjen och en strejkommitté bildades på Fredrika Bremer-gymnasiet. 700 elever gick ut i strejk och 6 000 namnunderskrifter överlämnades till kommunledningen.

Efter tre månaders försök från kommunen att driva in avgiften via räkningar visade det sig att hela två tredjedelar hade vägrat att betala dem.

De styrande politikerna ­trappade upp och satte lunchkuponger i system, där bara de som betalat fick tallrik i matsalen. De tänkte uppnå besparingen genom att enbart beställa in mat så det räckte till de som betalat. Men striden var inte över.

– Politikerna hade inte räknat med att vi var beredda att gå ännu längre. Vi hade aldrig för avsikt att bara ”kämpa väl” och sedan ge oss: Vi skulle vinna och vi var beredda att gå hela sträckan. Vi sa ”Ät och vägra betala”. Elever tog med sina egna tallrikar hemifrån och gick och tog mat framför näsan på rektorerna. Men detta räckte inte heller. Alla vågade inte gå i öppen konfrontation mot en massa rektorer som stod vakt på rad i matsalen. Så vi tog det ett steg till: Vi gjorde egna lunchkuponger och delade ut dem(!), skrattar Mattias Bernhardsson.

Systemet började falla ihop, maten tog slut. När skolunchavgiften till slut avskaffades under våren 2005 erkände Socialdemokraterna offentligt att de gav efter för protesterna. Detta är ovanligt, då de styrande oftast förnekar att protester har spelat en roll.

– Med kampanjen mot skollunch-avgifterna visade vi att att man kan vinna. Vi visade hur man kunde organisera sig och att man måste ­vända sig utåt i stor skala, säger Lina Rigney Thörnblom.

Nästa stora rörelse kom 2007 då det nya högerstyret (de fyra Allianspartierna och Miljöpartiet) ville slakta skolan på hela 65 miljoner kronor, trots att klasserna och barngrup­perna redan var bland de största i landet.

RS och Elevkampanjen samlade återigen till kampanjmöten på skolor­na. Nätverket Föräldrar i Haninge anslöt sig till kampanjen och ett föräldranätverk bildades på Vikinga-skolan som samlade över 100 föräld­rar för att diskutera frågan.

Den 20 februari kom en liten reträtt då kommunfullmäktige sköt till 15 miljoner kronor till underskottet. Den 7 mars gick 400 elever och lärare ut i strejk och fullmäktige sköt till ytterligare 39 miljoner kronor.

– De totalt 54 miljonerna var ett resultat av protesterna, men långt ifrån tillräckligt för att stoppa nedskärningarna. Dessutom gick en stor del av extrapengarna till höjda skollokalhyror och till friskolor. ­Pengarna räddade cirka 100 lärarjobb jämfört med det drakoniska ursprungsförslaget, men skolan sjönk ändå ned i ett svart hål. Vi försökte fortsätta protesterna. Om samtliga kommunens elever och lärare hade gått ut i strejk hade hela skolslakten kunnat stoppas, säger Mattias Bernhardsson.

– Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, som inte gjort ett skit i proteströrelsen, var upptagna med att i slutna rum förhandla med borgarna – förhandlingar som var hemliga för lärare, föräldrar och elever.

Ett riktigt arbetarparti redovisar förhandlingarna till proteströrelsen och diskuterar dem demokratiskt. Politikernas extrapengar syftade till att för-hindra ännu större strejker, vilket de var livrädda för, säger Lina Rigney Thörnblom.

Arbetsmiljön har varit en röd tråd för Rättvisepartiet Socialisterna under de sju åren i kommunfullmäk­tige:

– Vi kämpade i ett år för att Fredriks yrkesgymnasium skulle helrenoveras eller byggas om. Vi dokumenterade omfattande vattenskador, dålig luft och livsfarlig asbest tillsam­mans med elever och elevskyddsom­budet. Borgarna viftade bort varningarna och hävdade att asbesten var ”inkapslad och ofarlig”. Men till slut var det kommunledningen själv som föreslog att ett helt nytt yrkesgymnasium skulle byggas, ler Lina Rigney Thörnblom.

Efter flera arbetsplatsbesök på Handens äldreboende – där persona­len kämpat mot tunga lyft i flera år – tog Mattias Bernhardsson upp saken i kommunfullmäktige och krävde att de 175 kg tunga mobila lyftarna skulle bytas ut mot arbetsmiljövänliga taklyftar i de rum där de saknades.

Skyddsombudet anmälde saken till Arbetsmiljöverket. Till slut köpte kommunen in lyftarna.

Ofta händer det att de ansvariga politikerna inte vill förse fullmäktige­ledamöterna eller ­kommuninvånarna med fakta. Då får Rättvisepartiet Socialisterna själva granska.

Det gjorde Sanna Tefke, en av Rättvisepartiet Socialisternas ersättare i kommunfullmäktige. I en utfrågning av Äldrenämndens ordförande i kommunfullmäktige den 4 februari i år kunde hon avslöja att bara 8 av 32 privata hemtjänstföretag hade kollektivavtal och berättade om hur anställda som ett resultat av detta jobbade mer utan att få tillräckligt betalt.

Sanna Tefke, som också är fackligt förtroendevald i Kommunal, drev frågan vidare med Kommunal sektion Sydost.

Sanna träffade anställda på det privata hemtjänstföretaget ­Evidensia som vittnade om usla arbetsvillkor och modigt ställde upp på att offent­liggöra detta. Efter en målande ­artikel i Kommunarbetaren backade kommunen, rev upp avtalen med de privata och skrev om kraven; anställda ska ha kollektivavtal och kommunen ska följa upp hur företagen arbetar med arbetsmiljö och hälsa.

Att vara socialist i kommunfullmäktige innebär inte att vi bara agerar i frågor som kommunen ansvarar för. Rättvisepartiet Socialisternas kommunfullmäktigeledamöter har deltagit i solidaritetsaktioner för bl a strejkande hamnarbetare i Hongkong, oljearbetare i Kazakstan och fackliga aktivister i Egypten.

Under strejken på Lagenas lager i Jordbro 2009 stod RS kommunfullmäktigeledamöter och medlemmar i strejkvaktskedjan, hjälpte till att samla in pengar till strejkkassan och mobiliserade stöd från andra arbetargrupper, t ex sopgubbarna som strejkade tidigare under året.

När Rättvisepartiet Socialisterna krävde att kommunen skulle agera för att försvara jobben, sa kommunledningen att det inte var deras ”sak att lägga sig i som kommun”. I ­själva verket handlade det om att Folkpartiet, Centerpartiet, Kristdemokraterna och det rasistiska Sverigedemokraterna ville försämra eller riva upp LAS (Lagen om anställningsskydd), och lämna arbetare rättslösa likt i början av förra århundradet.

– Utan solidaret och gemensam kamp kommer de styrande att ­lyckas med att försämra för alla, säger Mattias Bernhardsson.

När han fick frågan av en reporter på Flamman om varför han som kommunfullmäktigeledamot engagerar sig i asylkampen svarade han att det är just för att han är socialist:

– Kampen för socialism handlar om att kämpa för de förtryckta och papperslösa är de mest förtryckta människorna i Sverige i dag.

I kommunfullmäktige har RS  kämpat för riktiga bostäder åt flyktingfamiljer, som idag istället stoppas in på vandrar- och hotellhem tillsammans med missbrukare, samt kritiserat att att vårdbolagen gör vinst på ensamkommande flyktingbarn.

Mattias Bernhardsson, som var en av dem som initierade Asylrörelsen Stockholm, har själv deltagit i aktioner på Arlanda som har stoppat åtta utvisningar av politiska och fackliga flyktingar till tortyr och troligen avrättning. Vid ett tillfälle försökte polisen åtala Mattias för ”uppvigling”och hotade med tre månaders fängelse. Åtalet föll då ingen av passagerarna uppfattade Mattias som ”uppviglande” – de höll ju med om att utvisningen skulle stoppas.

Bland de mest förtryckta hör ­också hbtq-personer (homo-, bi-, transsexuella och queerpersoner). Vi tar kamp mot heteronor­men och för allas rätt till sin egen sexualitet. Vi har föreslagit att kommunen ska arbeta mot homofobi och för att förbättra situationen för hbt-personer. Våra motioner om till exempel kompetens och utbildning in­om skolan och omsorgen har röstats ned. Men det är en kampfråga. Vi måste bygga en rörelse underifrån som ställer kraven. Fram till dess har vi att ansvar att väcka debatt, säger Sanna Tefke.

– För socialister i parlament är ingen fråga ”för liten” för att agera i. Det händer att haningebor hör av sig om saker de drabbats av och söker råd eller hjälp för. Andra politiska representanter svarar ofta att ”det inte rör deras uppdrag” och att de inget kan göra. Ibland kan man inte göra något. Men handlar det om en orättvisa måste vi agera, säger Mattias Bernhardsson.

När Mattias Bernhardsson kontaktades av anhöriga till en ung man som hade hittats död i arresten i Handen, genomförde han en oberoende utredning av polisen och av vad som hade hänt. Det hela utvecklade sig snart till en kampfråga där striden handlade om anhörigas rätt att bemötas med respekt av polismyndigheten och rätten till att få veta vad som hade hänt. 200 demonstrerade utanför polisstationen bakom kravet ”Pappren på bordet!”.

Den oberoende utredningen, inklusive genomgång av allt material och en egen rekonstruktion av händelsen i cellen, blottade stora ­brister; främst att arrestlokalen var farlig och att den privata jourläkaren inte var kompetent att fatta de beslut som hade behövts.

Tack vare att bristerna kom ut i offentlighetens ljus med utredningen och engagemanget från vanliga människor (nära 100 personer slöt upp till offentliggörandet av utredningen) plockades vårdföretaget bort och ersattes med ett bolag med gedigen erfarenhet av arrestvård.

– Kampanjens krav på säkra arrestlokaler samt fast anställda och utbildade kriminalvårdare med tillräcklig bemanning – istället för privata bevakningsbolag – återstår. Om ingen hade lagt sig i hade heller ingen rest dessa krav, förklarar Mattias Bernhardsson.

Den 9 september demonstrerar Rättvisepartiet Socialisterna utanför kommunfullmäktigemötet tillsammans med lokala föreningar i det nystartade nätverket Rädda Haninges Kulturpark för att försvara kulturhistoria och kulturliv.

Den 21 september demonstrerar  RS med Folkampanj för Gemensam Välfärd. Fram till dess besöker Mattias Bernhardsson och Lina Rigney Thörnblom Haninges alla äldreomsorgsplatser. Dels för att sprida kampanjen mot vinster i välfärden, dels för att ständigt vara insatta i persona­lens villkor och nya förutsättningar.

I höst lägger Rättvisepartiet Socialisterna också en motion med ett omfattande åtgärdsprogram för att motverka mäns våld mot kvinnor och kvinnoförtryckande strukturer.

– Vi är det parti som syns även när valkampanjen är slut och de andra partierna har gått hem. Nu när det är ett år till nästa val kommer vi att börja se av de andra partierna igen. De kommer att ge löften om satsningar och hoppas att folk har glömt. 

– Vi säger det vi alltid säger i valkampanjer: Fråga inte vad partierna vill, fråga vad de gjort, avslutar Lina Rigney Thörnblom.