Det saknas inte pengar i landet. Men pengarna finns i fel fickor – hos en handfull superrika, storbanker och storbolag som genom sitt ägande av rikedomarna också utgör samhällets verkliga makthavare.
Sverige har aldrig varit så rikt på förmögenheter och möjligheter som idag. I början av detta år hade Sveriges BNP (bruttonationalprodukt) per capita – värdet på allt som produceras i ett land fördelat per invånare – ökat till 457 300 kronor. Det är drygt 27 000 kronor mer per invånare i landet än vid valet 2014.
BNP per capita är ett mått på landets rikedom som ger en talande bild av hur det skulle kunna se ut om de samlade inkomsterna fördelades mer rättvist. Men välståndet blir allt mer snedfördelat och de rika drar ifrån som aldrig förr. ”De lågavlönade står och stampar, samtidigt som de 1 000 rikaste svenskarna har fördubblat sina inkomster sedan 2009. Ojämlikheten ökade kraftigt under 2017 och toppinkomsttagarna tjänar nu i timmen vad en undersköterska får i månadslön” (Dagens ETC den 2 januari i år).
Till följd av högerpolitiken och det borgerliga systemskiftets baklängesrevolution har Sverige blivit det land där klassklyftorna ökar snabbare än i något annat land. Högkonjunkturen går många lågavlönade hushåll och landsdelar förbi. Samtidigt svämmar superrikas och börsbolagens kassakistor över.
Aldrig någonsin har talet om att det saknas pengar varit så grundlöst som nu. Landets storbanker formligen badar i pengar. De fyra storbankerna – Handelsbanken, Nordea, SEB och Swedbank – har efter att ha blivit räddade av staten och skattebetalarna under krisåren i början av 1990-talet och sedan igen 2008-2009 gjort årliga vinster som överstigit 100 miljarder kronor. Varje sekund gör storbankerna en nettovinst på 2 610 kronor.
Storbankernas vinster var ifjol nästan lika stora som landets grundskola kostar under ett år.
Över två tredjedelar (cirka 70 procent) av bankernas vinster delas ut till aktieägarna.
De 500 största svenska bolagen gjorde en vinst på totalt 651 miljarder kronor år 2016, vilket motsvarar mer än 8 månaders statsutgifter.
I år slås alla tidigare vinst- och utdelningsrekord.
Bolagens vinster delas i allt större grad ut till aktieägarna. Det är ett guldregn utan slut (se grafik nedan). Årets aktieutdelning motsvarar landstingens/regionernas kostnad för hälso- och sjukvård. Trots att Ericsson ”fick en brakförlust på dryga 30 miljarder fick aktieägarna 3,3 miljarder i utdelning. Därmed bevisat – utdelningen går aldrig ner” (SvD Näringsliv den 1 juni).
Sveriges miljardärer har blivit både fler och rikare. Förra året steg antalet miljardärer till 184, mot 35 för 20 år sedan. De 184 miljardärerna kontrollerar förmögenheter på sammantaget 2 140 miljarder kronor, vilket motsvarar ungefär hälften av Sveriges BNP. År 1999 uppgick miljardärernas sammanlagda förmögenhet till knappt en femtedel av BNP.
”De 154 svenska miljardärsfamiljer som 2016 bodde i Sverige förfogar över 1 136 miljarder kronor, vilket motsvarar 6,5 procent av den totala privata nettoförmögenheten i riket och nästan lika mycket som statens totala nettoförmögenhet (1 176 miljarder). Om vi därtill lägger de 38 svenska miljardärsfamiljer som bor utomlands uppgår de superrikas förmögenhet till 2 220 miljarder kronor, eller 13 procent av hushållens (och utlandssvenskarnas) totala kapital, ett belopp som är nästan lika stort som hela statens nettoförmögenhet plus värdet av den samlade socialförsäkringssektorn, det vill säga det statliga pensionssystemet. Med andra ord är dessa superrika ingen marginell grupp i samhället, utan en extremt kapitalstark skara aktörer” (Konjunkturrådets rapport 2018, se grafik nedan).
Alliansregeringarnas skattesänkningar och S-regeringens fortsatta sänkning av bolagsskatten har gett de redan rika ännu mer. Kapitalbeskattningen (beskattningen av aktier, vinster, fastigheter och förmögenheter) har sänkts i alla länder, men kanske mest i Sverige.
”År 1999 uppmanade jag på DN Debatt Sveriges kapitalister att förena sig i ett tack till löntagarna för allt de avstått. Bakgrunden var att kapitalisterna då hade upplevt en 20-årsperiod som aldrig tidigare i kapitalets historia varit så gynnsam för dem (…) I en DN-artikel år 2008 kunde jag vidare konstatera att vi kapitalister fått det ännu bättre, då gåvo-, arvs- och förmögenhetsskatten avskaffades. Pengar ger makt och med makt följer ansvar. Där är vi fortfarande idag”, skrev finansmannen Robert Weil den 8 augusti.
Glöm det här med ansvar. Men pengar ger makt – både ekonomiskt och politiskt. All makt utgår inte från folket, utan från förmögenheter och ägande.
Det är på arbetarnas och den offentliga sektorns bekostnad som maktelitens inkomster och förmögenheter har ökat. Inte på grund av någon naturlag, utan som en följd av finanskapitalets dominans och marknadens diktatur, intensifierad vinstjakt och det globala racet mot botten vad gäller löner och villkor (ökad utsugning av arbetskraften), nyliberalismens avregleringar och privatiseringar samt den högerkurs som såväl den fackliga ledningen som exempelvis Socialdemokraterna har slagit in på. Den spärr som tidigare fanns mot ökade klassklyftor i form av en levande arbetarrörelse och välfärdspolitik har S- och facktopparna släppt i sin iver att bejaka ”näringslivet” – kapitalismen.
Kapitalisternas vinster och rikedomar har inte ramlat ned från skyn, utan kommer från arbetarnas obetalda arbete och plundringen av det offentliga. Löneandelen av nationalinkomsten har varit stadigt sjunkande under 30 års tid, samtidigt som vinstandelen under samma tid har varit trendmässigt stigande. Det innebär att bolagen tjänar mer och mer per anställd – i många fall handlar det om mångmiljonbelopp.
Samtidigt har den offentliga sektorns andel av BNP för inkomster och utgifter sjunkit kraftigt – den privata sektorns andel har däremot varit kraftigt uppåtstigande. För att vända denna utveckling krävs kamp och organisering för att ta pengarna där de finns och för ett gemensamt ägande av banker och storbolag, vilket ger möjlighet att demokratiskt planera samhällsekonomin i enlighet med behov.
Rättvisepartiet Socialisterna kämpar för:
• Ta tillbaka alla skattegåvor till rika, storbolag och banker. Höj bolagsskatten och återinför en beskattning av arv, förmögenheter och stora fastigheter.
• Ingen amnesti till skatteflyktingar – sköntaxering eller konfiskering av skattebovarnas tillgångar.
• Förstatliga banker och storbolag under de anställdas demokratiska kontroll och styre.
