Tre av de medlemmar i Rättvisepartiet Socialisterna som greps berättar.Karin Wallmark: ”Jag skrek i en timme att jag var tvungen att gå på toaletten”
Helt plötsligt rusade ett gäng poliser ut från en gränd och blockerade vägen framför oss. De försökte väl rättfärdiga den massiva polismobilise- ringen och de nya antidemokratiska lagarna riktade mot demonstranter.
Vi satt där i ungefär en timme och ropade talkörer som ”This is what democracy looks like” och ”Arrest the polluters, but let us go”. Vi höll också tal i megafonen, riktade till polisen.
Efter en timme började polisen plocka ut alla instängda demonstranter och rada upp oss på led på den kalla marken. Vi fick sitta med händerna bakbundna med buntband, benen särade och nästa person framför oss. Vi kunde varken ligga ner eller sitta upp. Så fick vi sitta i fyra timmar. Ingen polis svarade på våra frågor om varför vi blivit frihetsberövade.
Jag själv skrek i en timme att jag var tvungen att gå på toaletten. Till slut ställde jag mig upp, fast jag sett att polisen slagit andra demonstranter som hade ställt sig upp. Som tur var slog dom inte, med de tvingade ner mig på marken ett par gånger. Först när media kom och filmade och fotade när jag grät och skrek att det var tortyr lät de mig gå på toaletten. Andra hade inte lika stor tur, utan kissade på sig efter att ha ropat i timmar.
Vi höll stämmningen uppe med talkörer som ”Let us go”, ”We are being tortured” och ”This is what democracy looks like”.
Efter fyra timmar började de bussa iväg oss. Jag vet fortfarande inte var vi var. I bussarna fick vi sitta några timmar till, fortfarande bakbundna. Till slut släpptes vi efter att ha uppgett våra personuppgifter. Vad jag vet har ingen av de 400 demonstranterna jag blev kidnappad tillsammans med delgivits misstanke om något brott.
Amer Mohammed Ali: ”Det hördes rop på polisen om att man tappat känseln i armen”
Marken var oerhört kall och det blev smärtsamt att sitta på marken efter bara några minuter. Där satt alla i 3-4 timmar. Ovanpå detta så var buntbandshandbojorna brutala. På flera håll hördes det rop på polisen om att man tappat känseln i armen, efter att ha ropat efter hjälp ett bra tag.
Väl inne i bussen togs inte buntbanden bort, utan folk var tvungna att sitta där med fängslet på i flera timmar till. Jag satt i en av bussarna och blev inte släppt förrän kl 23.20 – över sex timmar med handfängsel. I bussen var polisen ytterst otrevlig och vid ett tillfälle örfilade en polis en av de fängslade.
Kristofer Lundberg: ”Det måste klassas som tortyr”
Efter tre timmar hämtades vi i bussar, vissa i stora lokaltrafikbussar. Själv sattes jag i en liten polisbuss tillsammans med nio studenter från Norge och Tyskland. Plötsligt stannade polisbussen utanför den lagerlokal där ett klimatfängelse förberetts. Vi fördes in och sattes i samma plågsamma ställning på betonggolvet, hundratals satt redan där när vi anlände, alla fortfarande bakbundna. Polisen gick runt och videofilmade och fotade oss.
Plötsligt hördes det talkörer från rummet bredvid. Det var demonstranter som hade låsts in i burar och som ropade ”Let us go, let us go” och ”No justice – no peace – fuck the police”. Snabbt höjdes moralen och talkörerna verkligen ekade då hundratals stämde in i dem inne i lagerlokalen. Vi förvägrades vatten och rummet fylldes upp allt mer. Själv släpptes jag kl 23.30. Då buntbanden klipptes av var det svårt att röra armarna och det var svårt att gå. Att få sitta så länge som sju timmar i samma ställning måste klassas som tortyr.
