Knappast någon kapitalistisk maktgrupp har under så lång tid haft en sådan särställning som Wallenbergfamiljen. Det som började med Stockholms Enskilda Bank på 1870-talet har, med hjälp av regeringar och statsmakt samt en rad minst sagt tvivelaktiga affärer, blivit ett imperium som än idag dominerar den svenska kapitalismen.I en ny bok av Gunnar Wetterberg, Wallenberg: ett familjeimperium (Albert Bonniers Förlag, 2013,) skildras Wallenbergarna fram till början av 1980-talet.
Det boken bjuder på är en ganska slätstruken krönika över Wallenbergimperiet, men en del matnyttig information finns dock att hämta.
Även om det inte var författarens avsikt så blir Wallenberg: ett familjeimperium till ett vittnesmål om att: ”Sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt. Staten och kapitalet, dom sitter i samma båt.”
Det Wallenbergimperium vi idag känner skulle överhuvudtaget inte finnas om inte staten hade räddat Stockholms Enskilda Bank från att gå omkull 1878/79. Banken som ägdes av klanens stamfader A. O. Wallenberg blev efter den statliga räddningsaktionen navet i det imperium som därefter började byggas.
Även idag ser staten till att Wallenbergimperiet får beställningar och stöd.
”I regeringens höstbudget 2011 fanns ett antal rader som innebar starten för utvecklandet av nya super-Jas. Ett år senare drev moderater och socialdemokrater igenom ett beslut om att köpa nya Jas-plan av Saab för flera tiotals miljarder kronor. Beslutet var närmast livsavgörande för Gripen-projektet och därmed för hela Saabkoncernen. Veckorna efter offentliggörandet steg Saabs aktiekurs med 20 kronor – en värdeökning på 2 miljarder för Wallenbergarna på ett bräde” (tidningen Fokus den 6 mars i år).
Med hjälp av politikernas privatiseringar håller Wallenbergfamiljen också på att ta över välfärdssektorn. Wallenbergsfärens riskkapitalbolag EQT äger exempelvis den största privata skolkoncernen Academedia, som gör en vinst på 6 300 kronor per elev. EQT äger också den privata vårdjätten Aleris och dessutom är Wallenbergfamiljen ägare av eller delägare i flera andra välfärdsbolag.
Wallenberg har även hunnit göra ett klipp på avregleringen av Apoteket när man i maj år sålde kedjan Vårdapoteket för 600 miljoner kronor. Kedjans apotek hade man köpt av staten för underpriset 225 miljoner kronor.
Men det är inte dagens Wallenbergimperium som skildras, utan familjens historia fram till Marcus Jr:s död 1982.
Wallenbergimperiets framväxt är en historia om hur bank- och industrikapitalet sammansmälter i finans-kapitalet.
Det var genom ägandet av Stockholms Enskilda Bank som Wallenberg kunde börja bli rik på en verksamhet som var lika spekulativ som den som dagens riskkapitalister ägnar sig åt.
”Familjens agerande från det sena 1800-talet fram till 1920- och 1930-talets kan betecknas som en slags emissionskapitalism. Wallenbergarna ägnade sig inte första hand åt att bygga upp ett imperium av allt fler industrier, utan gick in och ut ur företag för att förmera sitt och sfärens kapital. De engagerade sig starkt och ibland länge för att bygga upp eller rekonstruera företag, tills aktierna i dessa kunde realiseras med vinst”, skriver Wetterberg.
Förutom på att bli rik på att köpa och sälja aktier så inkasserade Wallenbergklanen stora inkomster från den valutaspekulation som föregick den globala kraschen 1933.
Men redan året innan hade Ivar Kreugers finansiella korthus kollapsat och Wallenberg hade passat på plocka russinen ur konkursboets kaka. De finns de som hävdar att kanske så mycket som hälften av Wallenbergs imperium har sitt ursprung i Kreugerkraschen.
Av skäl som vi tidigare har skrivit om i Offensiv (bland annat i nr 1 043: Myt och verklighet i 30-talets Sverige, den 27 mars i år) blev 1930-talet inledningen till en unik period i Sveriges historia präglad av kapitalistisk expansion, välfärdsbygge och klassamarbete. Den nya tiden återspeglades politiskt i Socialdemokraternas 40-åriga regeringsinnehav – från 1932 och fram till 1976 – och ekonomiskt av den kapitalistiska guldålder som följde efter att inte minst Wallenbergsfären kunde dra vinning av 1930-talets militära kapprustning och att Sverige stod utanför andra världskriget (1939-45).
Under andra världskriget gjorde Wallenberg affärer med både Nazityskland och exempelvis Storbritannien. Wallenberg agerade till och med bulvan åt den tyska Boschkoncernen genom att köpa flera av koncernens bolag med löftet om att efter kriget sälja tillbaka dem till ett på förhand uppgjort pris. En skandal som fick det amerikanska finansdepartementet att för en tid förklara Wallenbergarna som ”special blocked nationals” och överväga att svartlista dem och deras företag i alla allierade länder (de länder som gått i allians mot Nazityskland, t ex USA, Storbritannien och Frankrike). Det var bara Kalla kriget, stödet från S-regeringen och ett ”kungaoffer”(Jacob Wallenberg), som stoppade svartlistningen.
Wallenbergklanen och dess hövding från slutet av 1930-talet fram till 1982, Marcus Wallenberg Jr, hade väldigt ”goda förbindelser med regeringens främste företrädare”. Den förre socialdemokratiske statsministern Tage Erlander har också vittnat om att Marcus Jr när som helst kunde dyka upp på hans tjänsterum för att se till att besluten blev de ”rätta”.
Statliga beställningar till Wallenbergarnas tre flaggskepp ASEA i form av t ex kärnkraft, LM Ericsson (telenätet) och Saab (vapen) bidrog starkt till att år 1969 jobbade nästan en av fyra industriarbetare i företag som ingår i Wallenbergs imperium.
Två år senare slogs Stockholms Enskilda Bank samman med Skandinaviska Banken och blev Skandinaviska Enskilda Banken (SEB), en bank som idag står symbol för dagens roffarkapitalism.
Den påstådda långsiktighet som sägs ha präglat kapitalismen under guldåldern 1950-75 återspeglade att andra världskrigets utgång hade skapat exceptionellt gynnsamma villkor för årtionden av ständig ekonomisk tillväxt och stiltje i klasskampen, åtminstone i Västvärlden. När guldåldern var över tenderade kapitalismens utveckling återigen att kantas av kriser, spekulation, upptrissad vinstjakt och attacker på arbetarnas rättigheter – och allt detta i global skala.
Symptomatiskt är att ”samarbetsivraren” Marcus J i högsta grad stod bakom den förvandling av Svenska arbetsgivarföreningen (SAF) som ägde rum i slutet av 1970-talet. Under Wallenbergdirektören Curt Nicolins ledning 1976-1984 blev SAF (dagens Svenskt Näringsliv) en kapitalets stridsorganisation och en nyliberal bastion.
Det var länge sedan Gunnar Wetterberg, som en gång var medlem i VPK, idag Vänsterpartiet, var antikapitalist. Det är därför knappast förvånande att det i boken blir mindre av föresatsen ”att se skogen för alla träd” och desto mer av en tam släktkrönika som får en att längta efter en antikapitalistisk granskning av Wallenberg-imperiet. Ett imperium som personifierar vad Karl Marx beskrev som kapitalets monopolisering, koncentration och centralisering.
Wallenbergfamiljen kontrollerar drygt 1 800 miljarder kronor i svenska bolag, vilket är drygt 40 procent av börsens totala värde, och har dessutom kontroll över ytterligare drygt 40 miljarder kronor i bolag noterade utomlands.
Ett förstatligande av Wallenbergimperiets tillgångar skulle ge samhället ett överflöd av resurser till jobb, välfärd och en hållbar utveckling.
Per Olsson
