KKP:s 18:e kongress (i november 2012) producerade ett ”maktskifte” i toppen av enpartidiktaturen. KKP kallas ibland ”ett parti, två koalitioner” – med hänvisning till elitens kronprinsfraktion (taizidang) och den plebejiska ungdomsförbundsfraktionen (tuanpai). Kronprinsarna från ”röda” miljardärsfamiljer tog för första gången en majoritet av diktaturens topposter.
Den härskande eliten hoppas skydda sina fantastiska rikedomar genom att säkerställa en fortsättning av enpartidiktaturen.
Xi-familjens förmögenhet uppskattas till 376 miljoner USA-dollar, tre gånger mer än hela den brittiska regeringens (med 17 miljonärer). Liksom Mellanösterns diktaturfamiljer vet kronprinsarna att de är slut om diktaturen faller. Uppdraget är att rädda den till varje pris.
Xi tillhör kronprinsarnas topp, men snarare än att vara ett rent verktyg för kronprinsfraktionen försöker han bygga sin egen maktbas och balansera mellan fraktioner.
Utåt förstärker Xis manövrer regimens schizofrena drag, där olika beslut tycks motsäga varandra. Ökad nationalism och muskulösa insatser över omtvistade territorier till havs, balanseras av försonliga gester från Peking till USA och länderna i Sydostasien (men ännu inte till Japan) för att söka en ”gemensam” lösning. Medan militären snabbt uppgraderas och stärker sin roll i Afrika och Latinamerika, vill KKP undvika en direkt konflikt med USA – vilket framgår av dess linje om Edward Snowden.
Xis ”maoistiska vändning” är det mest uppenbara i denna motsägelsefulla politik: tal med Maocitat till viss del lånade från den fängslade KKP-ledaren Bo Xilai. Det är inget radikalt eller antikapitalistiskt i detta. Maos spöke används för tillslag mot oliktänkande och framför allt för att undertrycka krav på demokratisering.
Liksom Deng Xiaoping har Xi lärt sig att "signalera vänster och svänga höger". Han och premiärminister Li planerar att lansera ett omfattande paket med prokapitalistisk ekonomisk ”omstrukturering” i höst. Troligen med en avreglering av finanssektorn, uppmjukning av vissa statliga monopol och privatiseringar, kanske sockrat med populistiska åtgärder som en reform av det apartheidliknande ”hukou”-systemet med inrikespass (men i så fall begränsat och gradvis).
Xi-Li-ledningen syftar till att stärka sitt auktoritära styre och samtidigt vinna tillbaka allmänhetens stöd med symboliska tillslag mot korruption och lyxliv tillsammans med ökad nationalistisk retorik. Men de avvisar politiska reformer eftersom de fruktar att även en begränsad demokratisering riskerar en politisk härdsmälta. Händelserna i Turkiet, Brasilien och Egypten kommer att förstärka Xis beslutsamhet mot politiska reformer.
Xi är ”besatt av Gorbatjovfenomenet och vill inte bli ihågkommen i historien som Gorbatjov i Kina”, säger Kinakommentatorn Roderick MacFarquhar.
