Ruth Coppinger, parlamentsledamot för Socialist Party (CWI Irland) och aktiv i nätverket ROSA.
Nedan följer ett tal av Socialist Partys (RS systerparti på Irland) parlamentsledamot Ruth Coppinger vid demonstrationen i augusti till stöd för den immigrantkvinna som på grund av sin legala status inte kunde åka till Storbritannien för en abort. Kvinnan hade blivit våldtagen och försökte efter att Irland vägrade henne abort hungerstrejka sig till döds. Det slutade med ett ofrivilligt kejsarsnitt i vecka 25.
”Vänner, för två år sedan gick 20 000 av oss ut på gatorna efter att vi hört om tortyren och till slut Savita Halappanavars död. Tyvärr är vi här igen idag efter att en annan ung kvinna har torterats av den irländska staten i försvaret av föråldrade och medeltida abortlagar.
Förra året infördes en lag [som tillät kvinnor att göra abort under väldigt begränsade omständigheter] och politikerna försäkrade oss om att sådant här helt enkelt inte kunde hända. Alla rutorna i det här fallet var förkryssade – ett våldtäktsoffer som var självmordsbenägen – och ändå fick hon inte göra en abort i god tid när hon först krävde en.
Det verkar som om rädslan hos toppen inom HSE [Socialstyrelsen], inom de olika myndigheterna och även den här nya lagens lamslagna karaktär återigen har lett till ett fruktansvärt dödsfall. Innan jag går vidare till politikerna, tycker jag att vi borde säga något om SPUC, LIFE [två abortmotståndsgrupper] och den katolska högern som höll en vaka igår och har gjort uttalanden om den här kvinnan. Hur vågar ni namnge ett barn som inte har något att göra med er?
Hur vågar ni kräva att någon kvinna borde fortsätta med en graviditet som hon helt enkelt inte vill fortsätta med? Det är inte ert val. Ni har haft er tid – er tid var Magdalena laundries, er tid var Mödra- och barnhemmen [där så kallade ”fallna kvinnor” – kvinnor som fött barn utomäktenskapligt, ansågs att vara prostituerade eller ”upproriska” – institutionaliserades under kontroll av den katolska kyrkan], barnen som begravdes i betong under marken [barn och kvinnor som dog på institutioner begravdes ofta i omärkta massgravar], er tid var symphysiotomi [1 500 gravida kvinnor utsattes för den här onödiga och smärtsamma proceduren, mot deras samtycke, av ingen annan anledning än en katolsk tro att det skulle hjälpa kvinnor att föda fler barn], när gravida kvinnor misshandlades och fick sina bäcken brutna – det var er tid, det här är vår tid.
Men det som alla de här fallen hade gemensamt var att den irländska staten ansåg det lämpligt att ta kontroll över de här kvinnornas liv, vare sig det var i Magdalene laundries eller Mödra- och barnhemmen eller de gravida kvinnor som födde barn. Etablissemanget visste bäst. Flera minnesdagar närmar sig. Vi måste säga att i 90 år har den här bakåtsträvande, kapitalistiska staten samlat stöd genom att förlitata sig på kyrkan alltför länge och nu borde den tiden verkligen vara över.
Vad som behöver göras nu: Lagar om suicidrisk och det automatiska beviljandet av visum för alla som behöver det för att resa borde införas nästa vecka. Parlamentet borde faktiskt ha sammankallats redan för att diskutera den här skamliga situationen. Jag har absolut inga tvivel om att orsaken till att det inte har sammankallats är för att lägga locket på.
Men det räcker inte med att fixa dessa saker, utan vi måste upphäva det åttonde tillägget för att få det [abortförbudet] ur vår konstitution, så att kvinnor kan fatta sina egna beslut. Det borde inte finnas några tribunaler, några inkvisitioner eller några paneler för att bestämma vad kvinnor behöver och vad kvinnor vill ha. Det borde vara kvinnans eget val.
Vi måste sluta ignorera verkligheten för de många tusen kvinnor som lämnar det här landet varje år av olika skäl. Problemet nu är att de fattigaste kvinnorna, arbetarklassens kvinnor, som utsätts för åtstramningar, inte har 1 500 euro till 2 000 euro för att få tillgång till en medicinsk procedur i utlandet. De måste få vård här.
Och slutligen, i min valkrets i Dublin West är en fjärdedel av befolkningen född utanför Irland. Inte alla, men många av dem har svårigheter att resa. Det här kommer att drabba de här människorna igen, igen och igen.
Vi behöver aktiv kamp, vi kan inte gå hem, vi måste hålla kampanjen i gång eftersom alla lärdomarna från 1990-talets abortkamp, från Savita, och i själva verket alla framsteg som har vunnits av kvinnor i det här landet – det har varit en aktiv kamp underifrån som har tvingat politikerna att agera.
Mitt sista budskap är till Labour Party och partiledare/vice statsminister Joan Burton: Din tystnad är absolut skamlig. Vi måste ta exemplet från Spanien – den spanska regeringen backar och de urvattnar de drakoniska lagarna som de höll på att införa, på grund av att det i 20 städer gick ut människor på gatorna och sa nej.
Jag stödjer kampanjen och uppmaningen från ROSA för fler protester, för att öka det politiska trycket på det fega etablissemanget som vi har i parlamentet, för att utmana den religiösa högern som inte längre har en bas i samhället men som ges omåttlig makt av regeringen.
Den här generationen kommer inte att sitta overksam och vänta i ytterligare 30 år, och tanken på att det inte finns någon aptit [hos befolkningen för att upphäva det åttonde tillägget]… Låt oss ge dem en aptit, låt oss se till att vi tar kampen och att vi ger dem tillbaka deras aptit. ■
