”Alla har släktingar som dött i kampen mot IS”

2015-08-26 13:44:06


Lägren är strikt kontrollerade och många flyktingar lever utanför.

Efter besöket i Osmaniyes flyktingläger (läs förra veckans Offensiv) på den nordvästra syriska gränsen mot Turkiet fortsatte jag och min tolk vidare österut för att besöka två flyktingläger nära Gaziantep.

Flyktinglägret Kilis hyser 15 000 personer och är till fullo fyllt. Det ligger precis på den turkisk-syriska gränsen och är strikt kontrollerat, vilket gjorde att jag inte kunde ta mig in hur mycket jag än förhandlade.
Även att fotografera var förbjudet, men jag lyckades ta några bilder i smyg. De flesta jag pratade med utanför lägret var rädda för att tala om sin situation.
Jag bad om att få ta ett foto på en grupp kvinnor och barn som levde utanför lägret. De var oregistrerade flyktingar, vilket innebär att de kom in i Turkiet via ”olagliga” metoder och inte genom den officiella passagen. Att ta sig in i Turkiet på detta sätt innebär att de inte registreras och därmed inte får något härbärge eller stöd och måste rå sig själva.
Tjugoåriga Ahmed berättade:
– Jag bor inte i lägret, utan jag bor utanför i mitt eget tält. Jag var i ett läger inne i Syrien under en tid innan jag beslutade mig för att ta mig till Turkiet.
– När jag kom till Turkiet svor jag på att jag inte skulle låta min familj leva så igen. Jag ville kolla det här lägret innan jag ansökte om en plats här, men jag måste registrera mig innan de släpper in mig. Om jag registrerar mig och förhållandena där inne är lika illa tillåts jag inte att flytta någon annanstans i Turkiet. Så min familj och jag har levt utanför lägret i två år nu.

Nästa läger jag besökte låg i närheten av staden Nizip. Min tolk och jag försökte komma in via olika förhandlingsmetoder. Men till slut sa man att jag var tvungen att träffa guvernören av Nizip för att få tillåtelse att åka in i lägret. Han sa dock att:
– Om jag kunde släppa in dig skulle jag det. Men du behöver åka till Ankara för att få tillstånd från staten.
Efter det åkte jag i min ilska och envishet tillbaka till lägret för att ta fotografier utanför. Jag lyckades ta några innan vakterna stoppade mig och jag var tvungen att låtsas radera dem.

Sedan åkte vi mot platsen i Suruç där 33 socialistiska fredsaktivister mördades och över hundra till skadades i en bombattack den 20 juli. Min tolk hade förlorat en vän i attacken.
När vi anlände till kulturcentret där dådet ägde rum möttes vi av en arbetare som bevittnat dådet, som berättade:
– Oavsett hur mycket vi rengör marken och träden blir det aldrig rent från dådet. Det var armar och ben överallt. Polisen kom omedelbart och spärrade av hela området, men då kunde inte ambulansen komma in, varför vi fick köra dem till sjukhuset själva. De mördade var fredsaktivister. Det känns som om kriget vinner över freden varje gång.
Vi gick sedan mot ett närliggande läger och blev mirakulöst nog inbjudna av föreståndaren med öppna armar. Inuti containerhem levde familjer från Kobanê.
– Vi kallar detta ”släktingar till martyrers läger”. Alla här är från Kobanê och har släktingar som dog i kampen mot IS.
Från män, kvinnor och barn i alla åldrar i lägret hörde jag samma sak om och om igen: ”Min bror var en kämpe!”, ”Min syster stred mot IS!”, ”Jag ska också strida mot IS” med mera. Många hade fotografier från deras modiga släktingar hängandes på väggarna, inramade med YPG/YPJ-flaggor, banderoller. ■