| BOK |
| Titel: Ett stänk av rött – två systrar i revolutionens tjänst. Författare: Erkki Tuomioja. Förlag: Leopard, 2008. |
Hella och Salme delade en socialistisk uppfattning, som dock i väldigt växlande grad omsattes i handling. Om båda kan man åtminstone säga att de var mer revolutionära än sin biografitecknare, Erkki Tuomioja.
Klingar namnet bekant beror det på att han var Finlands utrikesminister mellan 2000 och 2007 för socialdemokraterna. Han var även Hellas barnbarn, vilket han inte låter påverka boken: Tuomioja skriver som den docent i politisk historia han är. Det är lika torrt som bokens upplägg stundtals är förvirrande.
I början irriteras jag över att Tuomioja skriver om ett bröllop Hella var på julen 1917, innan han nämner oktoberrevolutionen samma år, vilken borde ha berört en socialist lite starkare. Men efter ett tag förstår jag vad det är författaren gör: han vill beskriva Hella och Salme (och alla möjliga kringkaraktärer av äkta män, älskare, socialistiska agenter och modiga kvinnor) som personer innan han berättar om politiken. Det gör att boken stundtals saknar naturlig kronologi. Det är också därför jag börjar gilla det jag läser först i bokens andra halva, när kapitlen heter saker som ”En brittisk kommunist” och ”Hella Wuolijokis politiska åskådning”.
Systrarna levde vitt skilda liv: medan Hella på tjugo- och trettiotalen höll bjudningar på sitt gods Marlebäck, levde Salme, gift med Rajani Palme Dutt, ett mycket asketiskt liv i politikens tjänst i London och Bryssel.
Rajani Palme Dutt stod på Kominterns avlöningslista från 1929, med tio pund i månaden som det inte heller var meningen att någon skulle bli fet på. Salme hade ingen position, vare sig i Komintern eller Englands kommunistparti, där Rajani var den ledande ideologen.
Istället verkar Salme, trots revolutionära åsikter, tyvärr ha suttit större delen av sitt liv i den traditionella kvinnofällan. Kommunister eller inte; det var Salme som skötte hus och hem, och även om det är omvittnat hur hon hjälpte till och redigerade Rajanis skrifter, fick hon aldrig dela äran.
Hella hade radikaliserats tillsammans med en grupp andra studenter under den finska generalstrejken 1905, vilken också innebar det verkliga genombrottet för det socialdemokratiska partiet, SPD. Hon hade alltid nära kopplingar till partiet, och var under en period gift med Sulo Wuolijoki, som inför inbördeskriget 1917 tillhörde dess högerflygel och som inte ville delta i den röda revolutionsregeringen.
När inbördeskriget var förlorat var Hellas största insatser att försöka hjälpa de röda som fängslades, däribland hennes egen man. Efter en kaffeaffär i början av 1917 var hon en förmögen kvinna och hade i dagens penningvärde 2 miljoner kronor på ett svenskt bankkonto.
Hellas våning i Helsingfors fashionabla kvarter blev platsen för salonger som samlade intellektuella från Europas alla hörn, däribland många kommunister. Bland de mest kända märks amerikanen och bolsjevikanhängaren John Reed som skrev ögonvittnesskildringen Tio dagar som skakade världen under oktoberrevolutionen i Ryssland 1917.
Hella och Rajani Palme Dutt – och därigenom troligen Salme – tycks ha delat en obrottslig lojalitet mot Sovjet, också när Stalin höll i tyglarna och utrensningarna började drabba även deras egna bekanta.
Hellas solidaritet komplicerades av det faktum att hon aldrig helt upphörde att vara estnisk nationalist.
Rollen som affärskvinna skapade egna intressekonflikter. Hon sa sig visserligen vilja bli Karelens ”NEP-man” och ställa sin kapitalistiska hjärna till Sovjets förfogande.
Men när tiderna blev sämre, stod det klart att hon i slutänden var en kapitalistisk arbetsgivare, som först och främst ville rädda sin egen verksamhet.
Även om hon tycks ha varit relativt omtyckt och uppmuntrat sina anställdas bildning, genom att till exempel hålla sitt ansenliga bibliotek på Marlebäck öppet för också dem, tog hon som alla andra fabriksägare till lönesänkningar och massavskedanden under 1920- och 30-talens svåra år.
Det var, förstås, inga lätta tider. Hellas Finland genomlevde tre krig: finska inbördeskriget, vinterkriget och fortsättningskriget.
Inför vinterkriget gjorde hon allt för att mäkla fred, eftersom hon var övertygad om att inte heller Sovjetunionen önskade ett krig. Hon reste bland annat över till Sverige för att tala med Sovjets ambassadör Alexandra Kollontaj. Men Kollontaj hade inte alls det inflytande hon haft på Lenins tid, och de verkliga besluten om krig eller fred togs givetvis på annat håll.
Bokens stora behållning är att den berättar om en tid som oupphörligen fortsätter att fascinera såväl socialister och andra ur ett perspektiv som delvis känns helt nytt. Det är en biografi över två personer, men man önskar ändå att Tuomioja hade avfattat finska inbördeskriget och ryska revolutionen på mer än några sparsmakade sidor och att han låtit Hellas och Salmes kontakter med Sovjetunionen och socialismen ta lite mer plats på bjudningars, bröllops och familjeangelägenheters bekostnad. Men, för att vara både barnbarn och finsk sossetopp, klarar sig Tuomioja anmärkningsvärt väl.
Det är inte för inte som han har vunnit flera prestigefyllda priser för sin berättelse om systrarna som, i alla fall delvis, stod i revolutionens tjänst.
Ulrika Waaranperä
