Valdeltagandet var lägre detta valet än de två föregående åren – 16 miljoner röstberättigade gick inte till valurnorna.
ANC har återvalts med 62 procent av rösterna. Detta representerar en marginell nedgång med förlusten av några hundratusen röster i absoluta tal och en relativ nedgång med 3,5 procent. ANC-strategerna måste inte desto mindre, med tanke på president Zumas skandalfyllda femåriga mandatperiod, inte minst med Marikanamassakern och Nkandla-gate, dra en lättnadens suck.
Denna ”goda historia” rymmer dock verkligheten att ANC har fortsatt att tappa ett betydande stöd. Över tio miljoner röstberättigade väljare valde att inte röstregistrera sig och ytterligare sex miljoner som var registerade gick inte och röstade. Med andra ord deltog 16 miljoner inte i detta val. Motsvarande siffror för 2004 och 2009 var 12 miljoner respektive 12,4 miljoner. ANC är i verkligheten en minoritetsregering som återkommit till makten på grundval av rösterna ifrån bara elva miljoner människor, knappt 32 procent.
ANC gick inte till val denna gång med samma lugn som de visade 2004 och 2009. De har sent omsider insett att deras dominans – i synnerhet bland arbetarklassen och de fattiga – inte kan tas för given.
ANC:s valmaskin oljades och sattes i rullning. Även om det inte har förekommit någon utredd eller påtaglig korruption innebär det inte att ANC har bedrivit ”rent spel” under denna valkampanj. ANC blandar medvetet ihop sin roll som politiskt parti med sin kontroll över regeringens sociala serviceapparat. Det genomfördes en stor ökning av budgeten för matpaket till de fattigaste under månaderna innan valet, där mottagarna av biståndet naturligtvis fick höra att det var en gåva från ANC, inte att det betalades med skattebetalarnas pengar.
De 12 miljoner personer som tar emot socialt bistånd – pensioner, ersättning för funktionshinder och barnomsorg – får med jämna mellanrum veta att det betalas ut till dem ”av ANC”. Än mer upprörande är lögnen som sprids om att det hatade rasistiska segregeringssystemet apartheid skulle komma tillbaka om ANC skulle ha förlorat valet.
Ovanpå detta tillkommer att ANC:s klientnätverk användes fullt ut. Det statliga TV- och radiobolaget SABC drog i sista stund tillbaka två TV-reklamsinslag av oppositionspartierna Democratic Alliance (DA) och Economic Freedom Fighters (EFF) med den skumma motiveringen att de skulle kunna ”leda till våld”.
Det rapporterades på valdagen från vallokalerna om att ANC distribuerade gratis mat och t-tröjor som en sista minuten-muta till de fattiga och desperata. Stora summor pengar spenderas på valen i Sydafrika utan att det finns några regler för redovisning av partiers finansering. Vi kan lugnt anta att betydande delar av kapitalistklassen hällde in stora summor pengar i ANC:s valkampanj.
ANC-ledningen är i verkligheten den nya svarta kapitalistklassens verkställande utskott. Över 50 procent av medlemmarna i ANC:s nationella verkställande utskott utgörs av företagsledare och en tredjedel är direktörer för mer än ett företag, där knappt var tionde av dem innehar fem eller fler direktörsposter. Utöver detta tillkommer att 72 procent av medlemmarna i ANC:s nationella verktällande utskott är aktieägare, 50 procent äger aktier i mer än ett företag och 18 procent äger aktier i mer än fem företag. Femton medlemmar i Zumas familj är inblandade i hela 134 företag, varav 83 etablerades efter att Jacob Zuma blev president. ANC:s vice ordförande, Cyril Ramaphosa, har en förmögenhet som uppskattas uppgå till över 6 miljarder rand (3,8 miljarder kronor).
Mot denna jätte tog sig Workers and Socialist Party sig an den enorma utmaningen att organisera en valkampanj innan vi ens hade hunnit fylla ett år. Vi är naturligtvis besvikna på det låga valresultatet, som låg under våra förväntningar. Vi fick lite drygt 8 000 röster (0,05 procent).
Det låga valresultatet kan ändå inte radera ut de enorma steg framåt som WASP har tagit under sin kortvariga existens med att etablera nyckelpositioner av stöd inom arbetarklassen. Vårt röstetal må ha varit lågt, men det representerade de mest klassmedvetna av arbetarna. Vi har redan fått telefonpåringningar från fackligt förtroendevalda gruvarbetare och från fabriksarbetare som har försäkrat WASP-ledningen om deras stöd och uppmuntrat dem att fortsätta med uppgiften att bygga ”vårt” parti.
Bristen på resurser för valkampanjen var ett grundläggande problem. Kampen för att få ihop de pengar som krävdes för att betala den enorma valdeltagaravgiften innebar att vi spenderade över en månad utan så mycket som en cent på fickan med att lansera den andra valmaterial- och valfondkampanjfasen. Det råder inget tvivel om att vi hade nått ut till fler och därför kunnat få fler röster om vi hade haft resurserna till det.
Dessutom beslöt sig media i början av året för att köra på sitt spår – att detta val var en tävling mellan ANC, DA och EFF. WASP var i praktiken utelsutet från seriös pressbevakning. Pressen noterade inte ens lanseringen av vårt valmanifest. De bevakade däremot lanseringen av det lilla religiösa ”Kingdom Governance Movement”, som fick färre röster än WASP.
Men det finns andra viktiga politiska faktorer att ta med i beräkningen. WASP har olyckligtvis inte kunnat säkra vår position bland gruvarbetarna. Trots den avgörande roll som grundarna av WASP har spelat i att majoriteten av gruvarbetarna har rört sig bort ifrån det mer förrädiska ANC-lierade National Union of Mineworkers (NUM) till det tidigare marginella Association of Mining and Construction Workers (AMCU), har AMCU-ledningen gjort allt för att få bort vårt inflytande bland gruvarbetarna.
DSM- och WASP-medlemmar och -anhängare har förföljts och uteslutits från fackföreningen, vilket ofta har lett till att de mist sina jobb. AMCU-ledningen har, på ett avskyvärt sätt uppmuntrad av de små och avundsjuka ”vänster”-krafterna, spritt lögnen om att WASP står bakom det nya strejkbrytarfacket Workers Association Union (WAU), som har försökt dra fördel av demoraliseringen bland grupper av gruvarbetare under den nu tre månader långvariga lönestrejken. Därigenom har WASP, tillsammans med fientligheten från AMCU-ledningen och det begripliga ”slutandet av leden” bland gruvarbetarna mitt uppe i en strejk som handlar om liv och död, funnit det väldigt svårt att ens driva kampanj i platinabältet, där några kamrater till och med har hotats till livet.
Ställningstagandet från National Union of Metalworkers of South Africa (NUMSA) ledde också till en komplicerad situation. Efter att ha tagit det djärva och historiska beslutet på en särskild kongress i december förra året om att inte driva valkampanj för ANC, misslyckades NUMSA:s ledning dessvärre med att utveckla detta ställningstagande till ett positivt alternativ bortom löftet om att bilda ett arbetarparti år 2016.
Även om detta öppnade upp ett betydande utrymme för WASP att vinna över NUMSA-aktivister, fackliga förtroendevalda och klubb- och regionsföreträdare – bland de mest valkampanjaktiva – hade bristen på ledningen en effekt på den bredare medlemsbasen.
Många har skjutit upp sina förväntningar på ett arbetarklassalternativ till efter detta val.
NUMSA-ledningen kom olyckligtvis inte med någon rekommendation till medlemmarna om vilka de borde stödja i detta val.
WASP drev under flera månaders tid kampanj för att NUMSA inte skulle missa det historiska tillfälle som valet 2014 gav för upprättandet av ett brohuvud för genuin socialism genom att försöka säkra en handfull parlamentsmandat. Vi bjöd in NUMSA till att vara med och ta plats i ledningen för WASP och för NUMSA att föra fram sina egna valkandidater. NUMSA:s ledning antog tyvärr inte vårt erbjudandet. WASP har dock etablerat en viktig bas bland NUMSA:s medlemmar.
NUMSA-ledningens tvekan tillhandahöll också en ursäkt för resten av den sydafrikanska vänstern att inte backa upp WASP och ge det beslutet täckmanteln av att ”stödja NUMSA”. Democratic Left Front – en akademikerbaserad medelklass-”rörelse” – gav eko till NUMSA och avstod på ett liknande sätt från att ge några klara anvisningar till väljarna, genom beslutet att ”stödja de som vill förstöra sina valsedlar, spara sina röster till ett framtida massarbetarparti och/eller rösta för antikapitalistiska krafter som ett första steg mot bygget av en antikapitalistisk valplattform inför valet 2016”. Denna gruppering talar om ”antikapitalism” istället för socialism och om ”plattformar” istället för partier.
En del smågrupper har tagit tillfället i akt att använda det låga valresultatet för WASP till att attackera oss och CWI. Dessa smågrupper har avstått ifrån kampen för att bygga ett nytt arbetarparti och många av dem har inte kommit med någon klar uppmaning till vem man skulle ha stött i detta val.
WASP hade slutligen också allvarlig konkurrens i form av Economic Freedom Fighters. EFF gjorde ganska bra ifrån sig och fick över en miljon röster som kommer att innebära knappt 30 mandat, för att inte nämna ett liknande antal mandat på provinsnivå. Detta vänsterpopulistiska parti ställde upp på ett vänsterprogram med förstatliganden och jordkonfiskation som appellerade till de unga och fattiga.
I augusti förra året pågick det diskussioner mellan WASP och EFF där vi föreslog bildandet av ett valblock och upprättandet av en gemensam valkandidatlista för en enad röst mot ANC, ett strategiskt nyckelmål. Hur viktigt detta än var så nödvändiggjorde de betydelsefulla skillnaderna mellan WASP och EFF i fråga om förstatliganden, socialism och andra frågor att vi upprätthöll rätten att debattera dessa frågor inför arbetarklassen och de fattiga.
Det var i spåren av Marikana grundläggande att assistera arbetarklassen i uppnåendet av politisk klarhet i fråga om de uppgifter som är nödvändiga för den socialistiska samhällsomvandlingen.
EFF förkastade tyvärr vårt förslag om ett valblock/allians och krävde i praktiken upplösandet av WASP och avslutandet av diskussioner om programmatiska och politiska frågor. WASP hade inget annat val än att ställa upp själva efter denna respons från EFF-ledningen. Om WASP och EFF hade kunna komma till en princiell överenskommelse skulle ett sådant valblock kunna ha fungerat som en brygga till arbetarklassen att förena sig med EFF:s styrkor, åtminstone i syfte att ge ANC en näsbränna i valet 2014. Det blev dessvärre istället ytterligare ett tillfälle som gick förlorat i detta val.
Även om vi var oförmögna att fylla ut vakuumet till vänster om ANC, vidhåller Workers and Socialist Party att vi gjorde rätt i att ställa upp i detta val. Vi har spelat en pionjärsroll och vi har lagt en viktig grundval för utvecklandet av ett massarbetarparti på ett socialistiskt program. Denna process kommer att fortsätta och ta fart under den nästkommande perioden.
Vi har vunnit avgörande stödjepunkter för revolutionärt socialistiska idéer inom arbetarklassen, i bostadsområdena och bland de unga; vi kommer att säkra dessa positioner under perioden efter valet. Vi har alltid sagt att WASP först och främst är ett kampparti och ett steg i riktningen mot bygget av ett massarbetarparti. Vi kommer nu att rikta vår uppmärksamhet till kampanjandet för ett arbetarparti, enandet av tjänstesektorprotesterna och bygget av en mäktig socialistisk ungdomsrörelse.
WASP kommer att engagera sig i debatter och kamp med NUMSA och andra krafter i kampen för att nästa steg ska bli i riktning mot bygget av ett nytt massarbetarparti under den kommande perioden. ANC-majoriteten i detta val är inte slutet på processen. Den nya regeringen kommer att stå inför samma sociala kris som den föregående.
BBC:s korrespondent skrev: ”ANC kommer troligen att använda sitt imponerande valresultat till att försöka driva igenom sin Nationella utvecklingsplan – med förkastandet av förstatliganden och framhävandet av investeringar och infrastruktur”. Detta innebär fler nyliberala attacker och mer klasskamp, i vilken WASP kommer att ingripa för att assistera i bygget av ett massocialistiskt alternativ. ■
