Regimens brutala försök att krossa proteströrelsen i Ukrainas skördar allt fler offer. Torsdagen den 20 februari blev den hittills blodigaste med uppemot 100 döda.
Delar av Ukrainas huvudstad Kiev har förvandlats till ett blodigt slagfält. Idag, fredag den 21 februari, kommer rapporter om att en uppgörelse ska ha slutits mellan Ukrainas president Viktor Janukovytj, representanter från EU och oppositionen. Enligt uppgifter i media innehåller uppgörelsen tre punkter: begränsad presidentmakt, nyval i december samt bildandet av en övergångsregering. Men på Självständighetstorget i Kiev, som varit ett centrum för de nära tre månader långa protesterna, är kravet entydigt; presidentens omedelbara avgång.
Samtidigt med stridigheterna i Kiev har ukrainska nationalister tagit över flera städer i landets västra del och satt myndighetsbyggnader i brand. I Lviv-regionen i västra Ukraina med 2,5 miljoner invånare vars största ort är staden med samma namn har de grupper som tagit över myndighetsbyggnaderna och vapendepåer, deklarerat självständighet. Enligt media idag ska en busslast med poliser från staden Lviv, som gått över till oppositionen, anslutit sig till demonstranterna på Självständighetstorget.
I de i huvudsak rysktalande östra och södra Ukraina är läget annorlunda. De små demonstrationer som hittills genomförts mot regimen har attackerats av polis och grupper som stödjer presidenten. Men det har inte heller förekommit några större mobiliseringar till stöd för regimen, vilket gör det väldigt svårt att bedöma stämningar och vilken reservoar av stöd som Janukovytj har i de områden som röstat på honom.
Risken är påtaglig att nya dödsoffer kommer att skördas under de närmaste dagarnas händelser och att våldsspiralen vrids ytterligare några varv mot avgrunden.
Varken den korrupta regimen eller de pro-västliga och nationalistiska oppositionspartierna har politik eller medel att hejda ett fortsatt våldsamt sönderfall.
Inte heller EU och USA eller Putins Ryssland har något att erbjuda Ukrainas arbetare, unga och fattiga. Ukraina är trots väldiga resurser Europas tredje fattigaste. Landets resurser och möjliga rikedomar samt dess geopolitiska läge – mellan ”väst och öst” – gör att de imperialistiska makterna ser erövringen av Ukraina som en avgörande strategisk framgång i striden om vilken som ska bli den dominerande makten i östra Europa och Euroasien. Det är därför högerpolitiker världen över nu deklarerar sitt fulla stöd till oppositionen och kräver regimens avgång. Det är samma högerpolitiker som i vanliga fall bara har förakt till övers för massorna på gatorna och som själva har blod på sina händer. Som Karl Marx för länge sedan sa: Intresset ljuger aldrig och här liksom i alla andra fall är det nakna klassintresset som kommer till tals när krigshökar som Carl Bildt, Storbritanniens premiärminister David Cameron och Obamaadministrationens representanter nu yttrar sig om händelserna i Ukraina.
Inte minst EU och USA slår rekord i hyckleri när man kritiserar Ukrainas regim för att använda samma våldsamma metoder som de själva varit beredda att använda mot demonstranter och strejkande arbetare. Västimperialismen har en lång mörk historia av våld och krig samt stöd till diktaturer.
De lagar som Ukrainas regim införde i januari för att kriminalisera fortsatta protester var nästan lika repressiva och svepande som de drakoniska lagar som den spanska högerregeringen vill införa för att stoppa fortsatta protester mot åtstramningspolitiken. Den korrupta regimen i Ukraina måste störtas, frågan är hur, av vem och ytterst vilken klass ska ta över?
Den så kallade orangea revolutionen i Ukraina vintern 2004 hade väckt enorma förväntningar om förändring. Förväntningar som totalt sveks av det tidigare borgerliga styret under ledning av presidenten Viktor Jusjtjenko och den nu fängslade premiärministern Julia Tymoshenko. Under deras tid vid makten ruinerades Ukraina.
Det var missnöjet med det gamla regeringen som möjliggjorde att Janokovitj kunde vinna presidentvalet 2010 och hans parti Regionernas Parti kunde bli största parti i valet 2012.
Men Janukovytjs regering var lika korrupt och maktfullkomlig som den tidigare. Efter 2010 har Janukovytj och hans klan snott åt sig stora tillgångar och så många kontrakt att man numera är rikare än alla de oligarker som stött och till del ännu stödjer den sittande presidenten.
Ända fram till november i fjol EU och även USA att Janokovytj var en man som ”vi kan göra affärer med”. Men efter Janukovytj U-sväng i november – från att skriva under ett färdigt associeringsavtal med EU till att sluta avtal med Putin och Ryssland – hamnade regimen på kant med Västimperialismen. EU:s Östra partnerskap låg i spillror och möjligheterna för den västeuropeiska kapitalismen att dra än större vinning av de låga lönerna (arbetarnas snittlön ligger under 3 000 kronor i månaden) lägga sig under exempelvis industri och gruvor i östra Ukraina var åtminstone tillfälligt stängd samtidigt som den ryska imperialismen fått ett större grepp om ett stort land på gränsen till EU och NATO.
EU-avtalet påstods ge framtida vinningar för Ukraina, men först efter att landet öppnat sina marknader och lagt sig platt inför alla EU-krav och infört de åtstramningsåtgärder som Väst vill påtvinga landet. ”För gemene ukrainare väntar kärva tider om de tar emot stöd från IMF, EU och USA. Bland annat blir gasräkningarna avsevärt dyrare, likaså importvarorna till följd av kraftig devalvering av valutan”, rapporterade svenska yle.fi den 9 februari.
Landet är i djup ekonomisk kris och i veckan förutsåg kreditvärderingsinstitutet Standard & Poors att snart kommer ”Ukraina att ställa in betalningarna på statsskulden”.
Putin har lockat med omedelbara stödåtgärder samt lovat efterskänka lån och billigare gaspriser. En del av de 15 miljarder dollar som Putin lovade i november har redan betalats ut. Men stödet från Ryssland och Putin är starkt politiskt villkorat.
Ukrainas vändning till Putin, som föregåtts av att även Armenien i september brutit med EU och gått med i den tullunion som Ryssland bildat med Vitryssland och Kazakstan, fick som omedelbar följd att massorna i Kiev gick ut på gatorna. Hundratusentals demonstrerade och ockuperade torg och under rörelsens gång växte kravet på Janukovytjs avgång.
Men till skillnad från den orangea revolutionen organiserades denna gång inte demonstrationerna och ockupationerna för att ge stöd till något av oppositionspartiernas ledare. När de första demonstrationerna organiserades på Självständighetstorget höll oppositionspartiernas ledare hov på ett annat torg.
Det som från början var spontana demonstrationer har dock mer och mer kommit under inflytande av hårdföra extrema nationalister och nyfascistiska grupper som slåss om vem som kan framstå som mest militant. I det ockuperade Jordbruksministeriet rapporterades regelrätta strider mellan de nyfascistiska grupperna. (Ockupationen avbröts för några dagar sedan).
Efter två månaderna av demonstrationer, ockupationer och ständiga sammandrabbningar med kravallpolis har kravet på att Janukovytj omedelbart avgår bara blivit än mer obevekligt. Även om de skulle vilja finns ingen möjlighet för oppositionspartiernas ledare att göra en kompromiss och ingå i en regering så länge Janukovtitj sitter kvar.
En desperat Janukovytj, som fortfarande backas upp av Ryssland och flera av landets oligarker, göra nu allt för att klamra sig fast vid makten. Men regimens stöd krymper och vissa delar har statsmakten rasat samman.
Sanktioner från USA och EU tillsammans för rädslan för kaos, inbördeskrig samt att en ny regering kommer att vara extremt nationalistiskt och pro-väst kan förlänga regimens dödskamp.
USA-imperialismen har utnyttjat krisen i Ukraina för att om möjligt återta en del av den helt dominerande maktposition man haft i världen sedan den gamla globala ordningen rasade samman 1989-92.
Det står helt klart efter den ökända samtalet mellan Victoria Nuland, en av USA:s utrikesministrar och USA:s Ukrainaambassadör Geoffrey Pyatt, där man går igenom vilka personer ur oppositionen som anses som lämpliga att forma nästa regering och hur man ska agera i fortsättningen för att få bort Janukovytj och stärka det man kallar ”de moderata demokratiska krafterna”. Vidare sägs att på grund av EU:s misslyckande faller det på USA:s uppgift att ensamt genomföra en regimförändring i Ukraina. USA har aldrig dementerat detta samtal som finns återgivet i media.
USA arbetar för att Arsenij Jatsenjuk, en politruk och minister som idag leder Tymosjenkos parti Fosterlandet, ska leda den nya regimen man hoppas kunna skapa efter att Janukovytj fallit offer för en ”palatsrevolt”. Med löften om bland annat bistånd, exportorder och skydd vill man locka till sig avhoppare från Janokovitjs läger.
Men vilken legitimitet och vilket stöd skulle en sådan regering ha. Det skulle vara samma gamla korrupta politiker som styr.
Om det är möjligt är en annan sak och det låter sig inte göras utan en allt mer laddad konflikt med Putin och ett Ryssland som behålla en regering som man uppfattar som likasinnad.
Massorna kan bara lita till sin egen styrka, solidaritet och organisering i kampen för att störta regimen. Det är avsaknad av en organiserad arbetarrörelse och en socialistisk vänster som borgerliga politiker och högerextrema har kunnat ta en så stor plats i oppositionen. Självklart har demonstranter rätt att försvara sig, men för att organisera ett försvar krävs inte bara vapen utan även en politik, ett alternativ som kan splittra och försvaga regimens styrkor. Men vilket alternativ erbjuder oppositionspartiernas företrädare mer än mer av marknad och nära band till Väst istället för Ryssland?
Varken Västimperialismen eller Rysslands Putin kan vara utgångspunkten för att ta kampen framåt. Ukrainas korrupta politiker och oligarkerna har ett gemensamt och det är de har ingen lösning på krisen. De högerextremas frammarsch är en allvarlig varning om vad som hotar om inte arbetarklassen kan enas.
Det kommer att ta tid och är en svår uppgift att börja bygga en enad arbetarrörelse. RS och Offensiv ger allt stöd till de grupper och individer som försökt hävda en självständig politisk hållning mot regimen och oppositionens borgerliga och splittrande krafter.
Oavsett vad som händer de närmaste dagarna är risken stor att Ukraina splittras med ett inbördeskrigsliknande tillstånd i många delar. Det vore ett allvarligt nederlag för massorna.
Lösningen består i att börja samla arbetare och unga till ett motstånd med socialistiska förtecken, för enhet men på basis av rätt till nationellt självbestämmande som kan garantera ett fritt, självständigt socialistiskt Ukraina.
