foto: Knut Koivisto
Byggnads ordförande Johan Lindblom.
Arbetsgivarna i kommuner och landsting, SKL, leds av S, MP och V. SKL står inför avtalsrörelsen till höger om det privata Svenskt Näringsliv. Den kritiken kom dagen före julafton från Johan Ingelskog, chef för avtal och arbetsplatser på Kommunal.
”SKL intar en position till höger om Svenskt Näringsliv”, sade Ingelskog som ett svar på att SKL vill ha sifferlösa avtal och ta bort lägstalönerna. SKL, som har ställt liknande krav förr, är ”mer extremt än tidigare”, kommenterade Ingelskog.
SKL:s linje skulle innebära att kommun- och landstingsanställda inte skulle ha någon garanterad höjning eller garanterad minimilön. Lönerna skulle bli än mer lokala och individuella. Även anställningsvillkor och personalnedskärningar skulle ske ”flexibelt”, det vill säga som arbetsgivarna vill. De ska ske genom ”lokala kollektivavtal” eller bara uppgörelser mellan arbetsgivaren och en enskild anställd.
SKL vill också försämra ob-ersättningen. Dessutom vill SKL ha ett långt avtal, över många år.
En likhet med de privata arbetsgivarna är att SKL använder flyktinginvandringen som ett argument för fler ”enkla jobb”, det vill säga lägre löner.
Sedan valet 2014 är det S, MP och V som styr SKL. Ordförande är Lena Mikko (S) och andre vice ordförande är Emil Broberg (V), båda från Östergötland. De är nu alltså ansvariga för en linje som sägs vara till höger om Svenskt Näringsliv.
Men nu verkar alltså Kommunal säga ifrån. Lokala uppgörelser avfärdas av Ingelskog som till Kommunalarbetaren säger att: ”Vi har ju prövat de i 20 år kan man säga med individuella löner och det har ju inte funkat”. Han sammanfattar SKL:s krav med att de ”andas marknadsliberalism”.
Kommunals viktigaste krav är en extra satsning på landets 150 000 undersköterskor. Kravet för alla, 661 kronor, är anpassat till kraven från facken inom industrin, 2,8 procents höjning. För undersköterskorna vill Kommunal ha en höjning på ytterligare 400, det vill säga 1 061 kronor. De kommunalare som Offensiv har talat med säger att kraven om något är i underkant, och att det inte finns någon som helst prutmån neråt.
Kommunal har också utverkat stöd från IF Metall för den extra satsningen. ”Över 90 procent av undersköterskorna är kvinnor. Deras månadslön är i genomsnitt 2 800 kronor lägre än en verkstadsarbetares”, konstaterar Kommunal. Kommunal ställer också krav på att heltidsarbete ska vara norm, något som Socialdemokraterna tidigare har lovat, men inte infört.
De privata vårdföretagarna är som väntat motståndare till höjningarna för undersköterskor. De båda arbetsgivarorganisationernas inställning bäddar därför för en hård avtalsrörelse.
Men Kommunals avtalssekreterare Lenita Granlund svarar på ka.se att det finns beredskap: ”Strejkviljan är alltid hög när man har viktiga frågor att förhandla om, här är särskilt viktigt att vi får till den här satsningen”.
Några fack har redan slutit avtal – Vårdförbundet och de båda lärarförbunden. De följer SKL:s uppmaning om sifferlösa avtal och kan visa upp högre löneökningar än Kommunal för de senaste åren. 2014 ökade lönerna i Vårdförbundet i snitt med 3,4-4 procent, för lärarna 4-5,5 procent och för Kommunal med 2 procent.
Den något större ökningen för sjuksköterskor och lärare kan dock knappast förklaras med att avtalen är sifferlösa. Snarare är det bristen på utbildad personal, samt det tryck för högre löner inom båda yrkesgrupperna som har gett resultat. De fackliga ledningarna hade kunnat uppnå än bättre resultat om de tagit kollektiv strid för högre löner.
Individualiseringen av löner och villkor leder istället till försvagade fackföreningar, både centralt och lokalt. För Vårdförbundet innebär det nya avtalet att den viktiga frågan om nattarbetstiden sköts upp till slutet av 2016. Vårdförbundet har då rätt att säga upp avtalet.
IF Metalls ledning och vissa andra fackliga ledningar säger att löneökningar för vissa yrkesgrupper sker på bekostnad av andra. Det stämmer inte alls. Snarare kan de som har fått igenom förbättringar visa vägen för vad som är möjligt.
För Kommunal är det viktigaste nu att möten genomförs överallt, som en förberedelse för den konflikt som kan följa. Avtalsrörelsen borde inledas med manifestationer mot SKL och Vårdarbetsgivarnas skambud. ■
”Vi har jobbat ihop dessa vinster”
Motsättningarna är stora inför avtalsrörelsen för privatanställda, där industrin förhandlar först. Arbetsgivarna vill helst bara förlänga det gamla avtalet, medan facken kräver 2,8 procent. Båda parterna vill ha ettåriga avtal.
Regeringen säger att Sveriges ekonomi är ”urstark” och företagens vinster är fortsatt mycket höga. Statliga Konjunkturinstitutet räknar med löneökningar på 3 procent.
Industrifacken – IF Metall, Unionen, Sveriges ingenjörer, Pappers, Livs och GS-facket – kräver 2,8 procent och minst 450 kronor i lönehöjning, plus höjda lägstalöner.
De fem LO-förbunden som samlas i 6F – Byggnads, Målarna, Elektrikerna, Seko och Fastighets – har samlats kring ett högre bud, 3,2 procent och minst 800 kronor. De driver också krav på att begränsa tillfälliga anställningar. De har lovat att ge varandra stöd om det blir strejker.
– Vi har en byggboom, och vi har börsbolag som visar stora vinster. Våra medlemmar har jobbat ihop dessa vinster, kommenterade Byggnads ordförande Johan Lindholm.
Arbetsgivarna säger som väntat blankt nej till kraven. De påstår att ”löneutrymmet” ligger under 1 procent, helst en halv procent och att eventuella höjningar ska ske lokalt. De är helt emot individgarantier.
Arbetsgivarna, med Teknikföretagen i spetsen, har också krav på försämrade arbetstider och att industrianställda ska vara beredda att arbeta hela lördagar om arbetsgivarna begär det. När Arbetet frågar Åke Svensson, Teknikarbetsgivarna, vad de erbjuder i utbyte är svaret ”…jag kan inte ge något enkelt svar. En viktig aspekt är att de får behålla jobbet.”
De fackliga ledningarna har under en lång tid vikt ner sig för arbetsgivarna. Lönernas andel av ekonomin har sjunkit medan vinsterna har ökat. Det återstår att se om arbetsgivarnas provokationer tvingar fram konflikter i årets avtalsrörelse. ■
