foto: Oleg Nikishin
Gruvarbetare i Ukraina har gått ut i strejk, men det handlar om mindre motståndsfickor samtidigt som klockan tickar allt snabbare.
Med början den blodiga fredagen i Odessa den 2 maj har Ukrainakrisen i maj stadigt förvärrats.
De upptrappade striderna i östra Ukraina och den gångna helgens folkomröstning följt av EU-ministrarnas nya sanktioner i måndags bidrar till en fortsatt eskalering av den konfliktfyllda krisen. Risken är stor för att maj blir inledningen till en kedja av våldsamma händelser bortom all kontroll.
Föga förvånande hävdar de grupper som arrangerade folkomröstningarna i Donetsk och andra städer i östra Ukraina att en överväldigande majoritet deltagit och att 90 procent (ibland mer) ska ha röstat ja till självständighet för de tidigare proklamerade folkrepublikerna Donetsk och Luhansk.
Folkomröstningarna har emellertid inte ägt rum mot en bakgrund som gett utrymme för olika åsikter/grupperingar att kampanja fritt för sin uppfattning. Samma invändning kan också riktas mot det val som ska hållas den 25 maj, samma dag som EU-valet, vilket inte är en tillfällighet. Valet den 25 maj kan liknas vid regimens folkomröstning med syftet att ge de styrande någon slags demokratisk legitimitet och mandat.
Vad som nu händer efter folkomröstningarna i östra Ukraina beror i hög grad på Kievregimens reaktion.
Fortsatta väpnade försök att återta kontrollen över östra Ukraina och nya våldsamma sammandrabbningar på andra håll i Ukraina kommer att ge näring till de grupper som vill att självständighetsförklaringen bara ska vare ett steg på vägen till en anslutning till Ryssland. (Vissa av de självutnämnda ledarna i Donetsk och Luhansk har aviserat en ny folkomröstning, efter den 25 maj, som ska svara ja eller nej på frågan om anslutning till Ryssland.)
I väntan på en eventuell ny omröstning/begäran om anslutning till Ryssland kommer söndagens folkomröstning att användas för att om möjligt pressa regimen i Kiev till att ge långtgående eftergifter vad gäller graden av självstyre. Eftergifter som den reaktionära regimen i Ukraina än så länge inte visat några tecken på att vilja ge. Det i sin tur ökar risken för en våldsam och total brytning mellan östra Ukraina och Kiev.
Som väntat genomfördes folkomröstningarna trots att den ryske presidenten Putin manat Donetsk och Luhansk att skjuta upp omröstningen och sagt att valen den 25 maj erbjöd en möjlig framkomlig väg. Med sitt utspel önskade Putin dels kunna två sina händer inför den fortsatta utvecklingen och dels dämpa Västs reaktion. Även Kremls värsta hökar fruktar att det laddade läget ska övergå i kaos och krig, och de senaste dagarnas förhandlingstrevare kan följas av flera.
Den sviktande ryska kapitalismen börjar redan känna av Västs relativt begränsade sanktioner. Enligt Europeiska centralbankens (ECB) chef Mario Draghi den 12 maj har kapitalflykten från Ryssland varit 220 miljarder dollar den senaste tiden, vilket är i samma storleksordning som när Ryssland drabbades av en finansiell härdsmälta 2008.
Moskvas oro inför ett hotande handelskrig delas också av exempelvis företrädare för den tyska kapitalismen. ”Högt uppsatta tyska företagsledare vallfärdar nu till Vladimir Putins ekonomiska toppmöte [i Sankt Petersburg den 22-24 maj]. Allt detta visar på svårigheterna att hålla en enad front bland västländerna mot Putin när det gäller sanktioner (ekonomiska straffåtgärder)” (SVT den 13 maj).
Till skillnad från USA har EU ett stort handelsutbyte med Ryssland och ytterligare sanktioner riskerar att knäcka den svaga ekonomiska uppgången i EU.
Kievregimens nyliberala och provästliga politik i kombination med att dess väpnade styrkor i allt högre grad reduceras till det nya nationalgardet som befolkas av nyfascister, högerextremister och ukrainska nationalister leder oundvikligen till en tilltagande splittring.
”Ilskan, som bara har vuxit efter säkerhetsstyrkornas [Kievs] attacker mot separatisterna [i öst], blev ett crescendo efter Odessa”, skriver Financial Times den 11 maj och fortsätter: ”För den pensionerade gruvarbetaren Alexander Uvarov i Donetsk var Odessa droppen: ’Regeringen skulle ha förhandlat med öst när den kom till makten. Men nu efter all blodspillan finns inte längre någon väg tillbaka’”.
Den uppfattningen delas nog av många. Men utvecklingen är inte given. I östra Ukraina liksom på andra håll i landet har den stora massan av arbetarna än så länge förhållit sig avvaktande i hopp om att läget ska bedarra.
Det har dock funnits inslag av självständig arbetarkamp i form av strejker i gruvor ägda av Ukrainas rikaste oligark Rinat Achmetov. Och från de båda städerna Kryvyj Rih och Krasnodon kommer rapporter om att arbetarklassen har börjat agera som en självständig kraft – mot såväl regimen i Kiev som proryska grupper.
Men än så länge handlar det om mindre motståndsfickor samtidigt som klockan tickar allt snabbare. Bara en organiserad självständig arbetarrörelse kan stoppa utvecklingen mot inbördeskrig och sönderfall. Det är genom att förenas i en gemensam kamp och organisering som Ukrainas arbetare kan slå tillbaka nyliberalismen, slå tillbaka hotet från fascister, högerextrema och ultranationalister.
Varje rörelse i riktning mot en enad kamp och försvar måste ges stöd. Den mest brännande uppgiften är att försöka få till stånd bildandet av demokratiska aktions- och försvarskommittéer som kan utgöra grunden för en arbetarmilis. Men framför allt kan bildandet av sådana kommittéer utgöra ett stort steg mot bygget av ett arbetarparti och kämpande demokratiska fackföreningar som står upp för alla ukrainska arbetare, oavsett etnisk bakgrund, inkluderat rätten till ökat ekonomiskt och politiskt självstyre i de regioner som så önskar.
Försvaret av arbetarklassens enhet kräver ett program för att bryta kapitalismens, oligarkernas och de imperialistiska makternas strypgrepp om Ukraina. För att trygga jobb, garantera alla en dräglig levnadsstandard, fri sjuk- och hälsovård, utbildning och så vidare krävs att landets tillgångar och rikedomar överförs i offentlig ägo och ställs under demokratisk kontroll och förvaltning av arbetarklassen.
Vägen till arbetarklassens enhet och kamp kan tyckas alltför lång. Men det finns inget annat hållbart alternativ till dagens kris och våldsspiral. ■
