foto: Clare Blackwell
Allt fler har fått nog av den brittiska regeringens vårdslakt.
Juniorläkare gick för första gången sedan år 1975 ut i strejk den 12 januari. Ytterligare två strejktillfällen är inplanerade, 48 timmar den 26-28 januari och 9 timmar den 10 februari, om regeringens beslutade vårdpaket inte dras tillbaka.
Fyra dagars strejkaktioner må vara till besvär för vissa, men Jeremy Hunt (sjuk- och hälsovårdsminister) och Tory-partiet är ansvariga för en massiv kris inom hälso- och sjuksektorn. Det kommer bara att bli värre – förutsatt att de får som de vill.
Många sjukhus har försatts i ”high alert” under den numera årliga vinterkrisen för NHS (National Health Service, statlig myndighet som driver den offentliga sjukvården i Storbritannien). Dramatiska nedskärningar innebär att det snarare är regel än undantag att sjukhusen måste kämpa för att tillgodose patienternas behov. Ändå vill regeringen driva igenom en ”besparing” på 271 miljarder kronor till och med år 2020.
Men enligt Jeremy Hunt är det läkarna som vi borde anklaga. Det har även avslöjats att Hunts tjänstemän var involverade i det offentliga brev från NHS:s chef som ifrågasatte om läkare fortfarande skulle gå i strejk om en terrorattack ägde rum – sådan är desperationen över att smutskasta arbetare inom sjuk- och hälsovården. Det fungerar dock inte. 95 procent stödjer strejken enligt en opinionsundersökning utförd av The Guardian. Och ett brev från en patient, publicerad i samma tidning den 9 januari, beskrev det tunga arbete som juniorläkare och sjuksköterskor utförde även på en söndag natt. Brevet pekade istället ut att bristen på sängplatser, resurser med mera var det verkliga problemet.
Ändå har Jeremy Hunt, uppbackad av storföretagens media, mage att anklaga läkarfacket BMA (British Medical Association) för att göra detta till en ”politisk fråga”. Läkare har dock tydliggjort att det inte enbart handlar om arbetsförhållanden, utan om en kamp för att rädda NHS.
Förra året spenderade socialdepartementet 15 miljarder kronor för att rädda skulddrabbade fonder som kämpade för att betala räkningar till privata finansieringsinitiativ (som innebär att privat kapital används till offentliga investeringar). Dessa skulder borde strykas och pengarna gå till att istället erbjuda väsentliga jobb och tjänster.
Läkarfacket BMA tar viktiga steg framåt. Nu måste andra sjuk- och hälsovårdsfack ansluta sig till deras kamp i koordinerade strejkaktioner. Vi behöver en rörelse som kämpar för en verkligt förstatligad sjuk- och hälsovård, gratis för alla, fullständigt finansierad och demokratisk ägd och kontrollerad av befolkningen. ■
