Lissabonfördraget undertecknades den 13 december 2007 på ett toppmöte i Lissabon, Portugal, och ska träda i kraft under år 2009 om det undertecknas av alla EU-medlemsstater. Fördraget utarbetades för att ersätta den provisoriska EU-konstitutionen efter att den förkastades av väljarna i Frankrike och Nederländerna under år 2005.Det kommer att genomföras en folkomröstning om avtalet den 12 juni i år på Irland. I denna artikel förklarar Joe Higgins varför Socialist Party (CWI) på Irland uppmanar till en nejröst.
I Lissabonfördraget har reglerna gällande EU:s utrikespolitik och dess föreslagna militärstrategi väldigt allvarliga och långtgående konsekvenser. Om Lissabonfördraget undertecknas kan ingen medlemsstat ha en utrikespolitik som hamnar i konflikt med EU-majoritetens.
Detta innebär att även om en stor majoritet av det irländska folket med kraft skulle opponera sig emot, låt oss säga någon särskild av EU genomförd militär aktion utanför Europa, skulle den irländska regeringen ändå vara tvungen att stödja denna aktion internationellt.
Paragraf 27 i Lissabonfördraget slår fast att: ”Medlemsstaterna skall aktivt och oreserverat stödja Unionens externa och säkerhetspolitik i en anda av lojalitet och ömsesidig solidaritet och skall understödja Unionens agerande på detta område”.
Som om inte det skulle vara nog blir enligt paragraf 50 irländska ambassader världen över tvungna att propagera för den officiella EU-linjen. ”Medlemsstaternas diplomatkårer… skall i tredje land och inom internationella organisationer samarbeta och skall bidra till formulerandet och genomförandet av det gemensamma tillvägagångssättet.”
Anhängarna av fördraget försöker dölja detta genom att insistera på att fördraget erkänner rätten för ”neutrala” länder att avstå från deltagande i någon som helst militär kampanj.
Inget ”fredsprojekt”
Detta stämmer, men de vägrar att erkänna att Irland skulle vara tvunget att ge politiskt, moraliskt och propagandistiskt stöd. Ordet ”neutral” är naturligt totalt degraderat och meningslöst inom ramen för den irländska regeringens logistiska understöd av USA-armén på Shannonflygplatsen i samband med den kriminella invasionen och ockupationen av Irak.Anhängare till avtalet öser också förakt över idén om att EU någonsin skulle kunna bli indraget i en Irakliknande situation, genom att hävda att EU är alltigenom ett fredsprojekt. Faktum är att det inte alls är långsökt att varna för EU:s militarisering som ett steg på vägen för att backa upp sin ekonomiska tyngd i världen, i likhet med hur USA använder sina väpnade styrkor.
EU:s militarisering
De gemensammma utlands- och säkerhetspolitiska paragraferna talar om att främja EU:s ”vitala intressen” och auktoriserar militära ingripanden utomlands under väldigt breda förutsättningar, som ”gemensamma avväpningsaktioner… militär rådgivning och assistans… väpnade styrkors uppgifter i samband med krishantering” och, naturligtvis, ”kampen mot terrorism”. Faktum är att Lissabonfördragets språkbruk utgör ett oroväckande eko av Bushadminstrationens språkbruk i dess rättfärdigande av invasionen av Irak.Som ett eko av Bush
Inte heller är det långsökt att tänka sig en Irakliknande situation där EU blir indraget. Den förre brittiske premiärministern Blair, medledare för Irakinvasionen, framfördes nyligen som en av kandidaterna för den nya presidentposten för Europeiska rådet. Enligt avtalet ska Europarådspresidenten, som utses av EU-regeringarna, ”garantera Unionens externa representation i frågor rörande den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken”.Inte mindre än 15 EU-länder har vid någon tidpunkt under ockupationen haft trupper i Irak. Med högerregeringar vid makten inom EU, med en figur som Blair som EU:s nominella överhuvud och med avgörande intressen som står på spel, med andra ord säkrandet av råvaror och vinster för storföretagen, kan man mycket väl föreställa sig militära äventyr utomlands.
Lissabonavtalet skapar faktiskt en noggrann struktur för väpnade ingripanden utomlands. För det krävs ökade militärutgifter och organiserandet av en EU-vapenindustri underordnat den nyligen bildade Europeiska försvarsbyrån.
Det möjliggör också för grupper av de mäktigare militärmakterna inom unionen att bilda egna militära allianser som sedan kan komma att bemyndigas att agera utomlands på EU:s uppdrag. Vilket skulle bli officiella EU-uppdrag och vad som än händer så kräver Lissabonfördraget att alla EU-medlemsstater stödjer det.
Slöseri
Militariseringsstrategin är bara den skäl nog till att grundligt förkasta Lissabonfördraget.En ”nej”-röst är i detta avseende detsamma som ett ”ja” till ett slut på det kriminella slöseriet med resurser på militär upprustning och för utvecklandet av en utrikespolitik som är till fördel för europeiska arbetare samt arbetande människor, förtryckta och de utarmade miljonerna världen runt.
Joe Higgins
