Denna vecka läggs dråpslaget mot a-kassan på riksdagens bord. Samtidigt strör högerregeringen mer salt i såren med ett förslag om en ny ”dagsbot” mot arbetslösa, som ska kunna straffas med indragen dagspenning i a-kassan om de inte söker jobb ”tillräckligt aktivt”. Med piskan mot de arbetslösa som vapen vill Reinfeldt, Borg och Littorin driva fram en låglönemarknad enligt USA-modell och samtidigt försvaga facken. Enligt uppskattningar på Arbetslivsinstitutet, som nu ska läggas ned, kan facken förlora var femte medlem när a-kasseavgifterna höjs och avdragsrätten tas bort för både a-kasseavgiften och medlemsavgiften till facket.
Allt detta bäddar för en våg av fackliga gräsrotsprotester, som i veckan tar fart med demonstrationer av tunnelbanefacken i Stockholm och LO-facken i Östergötland samt en politisk SAC-strejk. Samtidigt växer kritiken mot det makalösa glappet mellan LO- och TCO-topparnas ord och handlingsförlamning.
– Det finns ett raseri bland våra medlemmar och LO ska göra allt vi förmår för att få regeringen att ompröva sina planer på försämring av a-kassan, lovar LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin och hänvisar till att LO:s representantskap 27 oktober beslutat genomföra en manifestation.
Det låter ju bra. Men om detta har vi än bara fått veta att den ska äga rum på dagtid i samband med IF Metalls kongress 14 december – några få dar innan riksdagens beslut. Den 20 november ska LO-styrelsen besluta vad det i praktiken blir av löftet att bekämpa attacken ”med alla fackliga och politiska medel”.
Desto mer skandalöst är det av LO:s avtalssekreterare Erland Olausson att, innan ens LO:s styrelse och ännu mindre medlemmarna haft en chans att diskutera metoderna, egenmäktigt försöker begrava den politiska strejken som vapen. Vilket mandat har denne man att med syndikalisternas politiska strejk den 15 november som förevändning uttala dessa ord: ”En politisk strejk kan vara tillåten men den svenska fackföreningsrörelsen anser inte att den är ett effektivt vapen i den fackliga kampen. Den politiska strejken ifrågasätter den valda parlamentariska demokratins beslut och försvagar därmed dess ställning. Detta är inte i arbetstagarnas och fackföreningsrörelsens medlemmars långsiktiga intresse.”?
Vem har gett Olausson rätten att underkänna en laglig protestmetod, som tidigare generationer fackligt organiserade tillkämpat sig? Med dennes logik skulle alla protestaktioner mot arbetarfientliga regeringsförslag strida mot demokratin. Här skriver LO:s avtalssekreterare också självsvåldigt under på det falska påståendet att väljarna förstått och godkänt konsekvenserna av högeralliansens attentat mot a-kassan.
LO:s styrelse har på måndag en sista chans att reparera blundern. Som den fackliga nättidningen Dagens arbete rapporterar, växer nu kraven på politisk strejk runt om i landet.
– Nu får det faan vara nog, skriver IF Metalls avdelning i Mellersta Norrland i ett uttalande från ett representantskapsmöte i lördags.
Och på torsdag ska avdelning 4 i Södra Västerbotten ta ställning till samma krav. Även IF Metall i Bergslagen vill strejka mot regeringen.
Den avtalssekreterare i LO, som inte förstått att arbetarnas rätt att strejka och protestera mot en arbetarfientlig politik är en minst lika viktig del av våra demokratiska rättigheter som den allmänna rösträtten, borde omedelbart avsättas.
Den allvarliga fråga som måste ställas till måndagens möte med LO-styrelsen blir nu vilka medlemmar som kan delta i en LO-manifestation på dagtid den 14 december – förutom ombudsmän och LO-pampar, IF Metalls kongressombud och arbetslösa? Med en politisk strejk skulle hundratusentals kunna samlas till en historisk protest som i ett slag skulle återställa fackföreningsrörelsens förlorade respekt och stoppa attacken på a-kassan.
