Sosialistinen Vaihtoehto, CWI Finland, har sett ett ökat intresse från vänsteraktivister i Vänsterförbundet.
Trots att det finns stora politiska, ekonomiska och även sociala skillnader mellan Sverige och de nordiska länderna finns också likheter. Ekonomiskt finns två läger, där Sverige och Norge fortfarande bara delvis drabbats av krisen – medan Danmark och Finland mer liknar resten av Europa. Det är bara en tidsfråga innan alla nordiska länder är del av den strukturella stagnation som världsekonomin är inne i.
Även Finland och Sverige har nu ”kommit ifatt” resten av Europa med utvecklingen av högerpopulistiska och rasistiska partier med väsentligt väljarstöd. Även om utvecklingen liknar varandra och dessa partier har en reaktionär effekt på hela samhällsdebatten så måste vi också se skillnaderna. Medan till exempel Fremskrittspartiet i Norge och Sannfinländarna kommer från klassiska populistiska rörelser och är mer heterogena, har Sverigedemokraterna sitt ursprung i fascismen och har tydligt rasismen som enda sammanhållande kitt.
Gemensamt är dock att det har vuxit fram ur bristen på ett politiskt alternativ till den högerpolitik som dominerar och har skapat allt värre sociala villkor i samhället.
Inom vänstern finns både hopp och varnande exempel. Danska Enhedslisten som fortfarande på pappret kallar sig revolutionära socialister har nu stöd av 10,7 procent av väljarna.
Men exemplen från så kallade ”vänsterpartiers” regeringssamarbete förskräcker. Socialistiskt Folkeparti i Danmark stöds nu bara av 4-5 procent och är i total upplösning efter regeringsavhoppet. Sosialistiskt Venstreparti (SV) i Norge var ytterst nära att åka ur Stortinget (riksdagen) i höstens val.
FINLAND
Förutom att Finland har drabbats av den globala kapitalistiska krisen är den finska ekonomin i en egen djup strukturell kris. Dominerande industrigrenar som skogs/pappersindustrin och IT-sektorn har stora problem och har massavskedat anställda under flera års tid. Finlands andel av världsexporten har minskat med 31 procent under de senaste fem åren, vilket är sämst inom hela EU. Detta illustreras av att exportens andel av BNP nu är 10 procent lägre än den var innan krisen.
Till exportkrisen tillkommer sexpartiregeringens beslut om nedskärningar och skattehöjningar på sammanlagt 4,8 miljarder euro fram till 2017, vilket ytterligare undergräver den inhemska konsumtionen. Till exempel ska kommunernas utgifter minska med två miljarder euro, vilket kommer att innebära att tiotusentals sparkas från välfärdssektorn.
På grund av missnöjet med situationen och den förda regeringspolitiken stärks oppositionspartierna; Centerpartiet, som nu är största parti, samt Sannfinländarna. Ingen av dem har förstås någon alternativ politik. Sannfinländarna har dock vridit debatten åt höger med sin rasism och nationalistiska EU-kritik. Bristen på alternativ från vänster, när Vänsterförbundet sitter i regeringen och är del av högerpolitiken, har gett fritt utrymme för Sannfinländarnas taktik att ställa till exempel pensionärer mot invandrare.
Vänsterförbundets deltagande i regeringen har skapat allt mer inre konflikter, när fler och fler inser att det inte finns något slut på nedskärningspolitiken. Faktum är att Vf:s och S inträde i regeringen 2011 var en kniv i ryggen på den fackliga kamp mot högerns attacker som sågs åren innan. År 2010 deltog 137 316 löntagare i arbetskonflikter medan bara 14 984 deltog 2012, den lägsta siffran sedan 1970-talet.
Efter fjolårets beslut om totalt två miljarder i nedskärningar på kommunerna finns nu en allt tydligare opposition inom Vänsterförbundet, men fler hoppar också av partiet och blir i de flesta fall passiva. Sosialistinen Vaihtoehto, som organiserar finska medlemmar i CWI, har också sett ett ökad intresse från vänsteraktivister i Vänsterförbundet.
Om medlemmar i Vänsterförbundet menar allvar med sin opposition mot ledningens högerpolitik argumenterar Sosialistinen Vaihtoehto för att det nu är dags att samla en gemensam front för att ta upp striden mot nedskärningarpolitiken.
Det kommer oundvikligen att komma nya kamputbrott. Även om förhoppningarna om en viss tillväxt skulle infrias så skulle den sociala krisen fortsätta med en stor arbetslöshet (värst bland unga), osäkra jobb och nedmonterad välfärd.
DANMARK
De senaste veckorna har Danmark skakats av en regeringskris, sedan Socialistiskt Folkeparti (SF) hoppat av regeringen. Detta är kulmen på en serie händelser där regeringen har försvagats och gått till höger. I grunden ligger kapitalismens kris och regeringens försök att få löntagarna i Danmark att betala för krisen.
Danmark är ”Skandinaviens Spanien” med extremt hög privat skuldsättning och en ekonomi som inte har tagit fart efter att bostadsbubblan sprack 2007.
Enligt en undersökning i tidningen Politiken har andelen danskar under fattigdomsstrecket fördubblats under de senaste tio åren. Samtidigt har de som har mycket eller ganska mycket förtroende för politiker sjunkit till 36 procent, den lägst uppmätta siffran någonsin. Det är inte svårt att förstå orsaken till detta, när regeringen med SF, socialdemokraterna och radikale Venstre (ett ”socialliberalt” parti) fortsatt den av EU uppsatta åtstramningspolitiken som den förra högerregeringen drev.
Det som till slut blev droppen som fick Socialistiskt Folkeparti att lämna regeringen var den av hemlighetsmakeri omgärdade delprivatiseringen av det danska energibolaget Dong, till en fond med säte i ett skatteparadis och administrerad av den amerikanske skurkinvestmentbanken Goldman Sachs.
SF:s partiledning ville trots Dongaffären fortsätta regeringssamarbetet, men tvingades avgå när de inte fick partiet med sig. Redan sedan tidigare var SF ett parti i upplösning med fallande väljarstöd. Så sent som i Folketingsvalet 2011 fick partiet 9,2 procent, nu ligger de på under 5 procent. Nu har ytterligare avhopp skett, framförallt till S. Till exempel har SF:s tidigare hälsominister Astrid Krag hoppat över till S.
Enhedslisten, som fortfarande kallar sig revolutionära socialister, har stått utanför regeringen, men gav fram till i höstas stöd till regeringens budget, vilket skandalöst nog exempelvis innebar att tiotusentals arbetslösa utförsäkrades. Sedan partiet efter stor debatt i höstas valde att avbryta samarbetet har de stigit ännu mer i opinionen och blev i kommunvalet näst största parti i Köpenhamn, med knappt 20 procent av rösterna. De stöds nu i opinionen av 10,7 procent av väljarna, jämfört med 2 procent år 2010.
Samtidigt är Enhedslisten politiskt vacklande. Det finns visserligen en vänster som kallar sig marxister, men högern dominerar ledningen. Enhedslistens ledning har inte varit särskilt antikapitalistisk i sin kritik av regeringen, utan låtit mer som när svenska Socialdemokraterna kritiserar Alliansregeringen; ”Varför sänker ni skatten istället för att lägga pengarna på välfärden?”. Partiet har också blivit allt mer parlamentariskt.
Lärarnas kamp 2013, när 69 000 lärare lockoutades av kommunerna med regeringens dolda stöd, var en historisk strid där lärarna till sist tyvärr besegrades när regeringen stiftade en tvångslag. Men nya strider väntar. Senast före jul genomförde 7 000 studenter en demonstration i protest mot regeringens planer att försämra deras villkor. Nyligen genomfördes också demonstrationer mot utförsäljningen av Dong. Regeringen, nu utan SF:s stöd, är svagare än någonsin. Ilskan underifrån skulle med rätt kampinitiativ från Enhedslisten eller fackföreningsrörelsen snabbt kunna fälla regeringen.
NORGE
Även i Norge sker just nu dramatiska förändringar. Ekonomin är skakigare än på decennier med en bostadsbubbla som har börjat spricka. Samtidigt har en ”blå-blå” regering med Höyre och Fremskrittspartiet (FrP) kommit till makten och börjat genomföra en extremt reaktionär agenda.
För tredje månaden i rad sjönk bostadspriserna i Norge under november månad. Riskerna med fallande bostadspriser är uppenbara. Efter många års snabbt stigande bostadspriser (norska bopriser har stigit i medeltal med 8,7 procent per år sedan 1992) är de norska hushållen belånade upp över öronen, till och med värre än de svenska. Belåningen ligger på över 200 procent av hushållens disponibla inkomst. För att undvika snabbt fallande priser och en potentiell bankkris försöker regeringen göra det lättare att låna pengar för de som köper en bostad för första gången.
Det är inte bara i bostadssektorn ekonomin bromsar in. Enligt Statistiska Sentralbyrån SSB väntas BNP växa med endast 2 procent under 2014, och siffrorna blir inte bättre om oljeindustrin räknas in. Sparandet är på rekordhög nivå och bromsar därmed konsumtionen. Arbetslösheten är dock fortfarande låg, bara 3,3 procent, men lär stiga om denna utveckling fortsätter.
Till skillnad från sina nordiska grannar har den norska regeringen helt andra ekonomiska reserver att använda sig av om krisen förvärras, tack vare oljeinkomsterna. Men att stimulera en ekonomi som stagnerar är för den skull inte lätt. Det visar om inte annat Japan, där massiva stimulanser har gett världens största statsskuld utan att få igång ekonomin.
Men det är kanske på det politiska området som de största förändringar sker. Den nya blå-blå regeringen med Höyre och Fremskrittspartiet har sjösatt en extremt reaktionär dagordning med attacker på invandrare, kvinnor, fattiga m fl.
Regeringen har tillsatt en utredning för att undersöka om sexköpslagstiftningen, som kriminaliserar sexlöpare men inte de som säljer sex, ska rivas upp. Eftersom båda regeringspartierna vill riva upp lagen ser de utredningen mer som en formsak, trots att 65 procent av befolkningen vill behålla lagen och bara 20 procent vill riva upp den. Samtidigt som regeringen vill tillåta sexköp så planerar de att förbjuda tiggeri. Dessutom öppnar regeringen för att försvåra abort.
I den svenska regeringens kölvatten skall stora skattesänkningar kombineras med privatiseringar. Fritt ”vårdval” ska införas inom all hälso- och sjukvård och aktiebolag ska få bättre konkurrensvillkor för att kunna privatisera mer inom barnomsorgen. Samtidigt ska skattesänkningar på 8 miljarder norska kronor för höginkomsttagare genomföras 2014 medan försämringar genomförs för arbetslösa, pensionärer, eninkomstshushåll, elever m fl.
Utvecklingen i Norge är en varning. Efter nazisten Anders Behring Breiviks massmord genomfördes manifestationer med hundratusentals deltagare i Norge. Men eftersom ingen analys av rasismens orsaker fördes fram och framförallt: inget alternativ gavs till den högerpolitik som ökar klyftorna, har rasisterna kunna komma tillbaka och sitter nu i regeringen, tillsammans med ett Höyre som bara för några år sedan sa att de aldrig skulle regera tillsammans med FrP.
Sosialistiskt Folkeparti i Danmark och Sosialistisk Ventreparti i Norge är också varningar till vänstern för vad som händer om man sätter sig i en regering som administrerar den högerpolitik som en kapitalism i kris kräver. Efter att ha regerat tillsammans med Arbeiderpartiet klarade sig SV bara med nöd och näppe kvar i Stortinget med 4,1 procent av rösterna. Resultatet var egentligen ännu värre, eftersom hela 32 procent av SV:s väljare taktikröstade på partiet.
I Finland är risken stor för att Vänsterförbundet går samma öde till mötes om ingen verklig opposition inom partiet växer fram mot regeringssamarbetet. Det svenska Vänsterpartiet verkar inget lära, utan fortsätter att satsa allt på att få regera med S, trots att S uppenbarligen inte vill ha med dem att göra.
Det är inte bara vänstern som straffas för högerpolitik. Precis som när rasistiska FPÖ gick in i regeringen i Österrike 2000 så har Fremskrittspartiet redan tappat väsentligt i stöd sedan valet i höstas (från 17 till 11 procent). Rasismen har partiet fortfarande kvar, men nu avslöjas det att de inte alls skiljer sig från övriga högerpartier. För de som har missnöjesröstat på partiet i protest mot etablissemanget blir detta allt mer uppenbart. Precis som FPÖ kommit tillbaka finns stora möjligheter även i framtiden för FrP så länge inget verkligt politiskt alternativ växer fram.
Högerns brutala attacker kommer att leda till protester och kan göra att det växer fram en stor fight back-rörelse i Norge. Så sent som 2012 deltog 50 000 kommunalanställda i den största strejken i Norge sedan 1980-talet och vann en tydlig seger. Det borde innebära att stridsviljan och självförtroendet inom fackföreningsrörelsen är hyfsat.
Att attackerna pågår på så många områden borde göra möjligheterna större till ett enat motsånd mellan olika grupper. Samtidigt är arbetsgivarna extremt aggressiva och ser en möjlighet att trycka ned facken och arbetarna tillsammans med ”sin” regering som vill genomföra massprivatiseringar. Situationen har vissa likheter med tiden för storkonflikten i Sverige 1980, när arbetsköparna trodde sig kunna knäcka facken och genomförde en stor lockout. Den gången fick de ge sig.
Bristen på arbetaralternativ till högerpolitiken är skriande i alla de nordiska länderna, vilket också återspeglas i högerpopulisternas framgångar. Kapitalismens kris gör samtidigt att alla etablerade politiska partier och regeringskonstellationer tenderar att blir allt svagare och med mindre och mindre social bas och förtroende i samhället. Även om bristen på politiska alternativ kan fortsätta att ha en återhållande effekt kommer vi se fler och större kamprörelser i framtiden och fler som söker efter alternativ till kapitalismens orättvisor, nedskärningar, privatiseringar, rasism o s v. De kommande åren kommer ge historiska möjligheter att bygga upp starka socialistiska rörelser i de nordiska länderna. ■
