För den som vill veta hur det gick till när världens mest utvecklade svenska välfärdsmodell nästan utan motstånd förvandlades till världens mest avancerade tillämpning av Milton Friedmans köp- och säljsystem, där riskkapitalister kunnat tjäna guld på skola, vård och omsorg är reportageboken Den stora omvandlingen av Kent Werne med flera, som just getts ut av Leopard förlag, en oumbärlig guldgruva.
”Vi såg inte det hotet, att några skulle berika sig. Vi tänkte inte på det sättet”. Föga trovärdigt, men så försvarade det moderata finansborgarrådet Torbjörn Rosdahl i Stockholms läns landsting avknoppningen av cirka 150 vårdcentraler i Stockholm, sedan det visat sig att de läkare som köpt Serafen för en spottstyver på knappt 700 000 kronor som inventarierna värderats till strax såldes vidare till det Jerseybaserade riskkapitalbolaget Capio för 20 miljoner.
Han är inte ensam om att försöka två sina händer.
När Sverige snart går till val kommer framtiden för den underminerade och i hög grad privatiserade välfärden att stå i centrum. Inte för att vare sig Alliansen eller den S-opposition som leds enligt Stefan Löfvéns outtalade men tydliga motto att lagt kort ligger vill det. Men ingen kan längre blunda för att missnöjet jäser både bland de medborgare som under en 20-årig utförslöpa har degraderats till kunder och den personal som tvingas ta det dagliga ansvaret, samtidigt som växande klyftor skapar en grogrund för såväl rasism som förortskravaller.
”Förlåt, vår politik har lett skolan fel. Vi insåg inte hur vinstintresset skulle sabotera skolsektorn”, ursäktade sig Miljöpartiet i Aftonbladet i november 2013, efter konkursen för Sveriges näst största vinstdrivna skolbolag JB Education och det förödande facit som visar att de svenska skolresultaten har rasat mest av alla enligt den internationella PISA-jämförelsen.
Det Carl Bildt som ny statsminister i början av 1990-talet kallade det ”liberala systemskiftet” och som den dåvarande skolministern Beatrice Ask trosvisst försäkrade skulle ge Sverige ”Europas bästa skola” har med brittiska The Guardians ord har förvandlat Sverige till ett ”laboratorium för den politiska högern”.
Som Kent Werne beskriver i boken togs det första steget från ord till handling i den omvandling, som även fått affärstidningen The Economist att intyga att den marknadsliberala profeten Milton Friedman skulle ”känna sig mer hemma i Stockholm än i Washington DC”, med etableringen av Pysslingens förskola Smörblomman i Nacka 1986 som landets första vinstdrivna daghem.
Nästan 30 år senare är Pysslingen en del av landets i särklass största friskolekoncern Academedia med 50 000 elever, en omsättning på över fem miljarder kronor samt en skattefinansierad rörelsevinst år 2012 på 7 500 kronor per elev till det Wallenbergkontrollerade riskkapitalbolaget EQT.
Idag går var femte välfärdskrona som vi betalar i skatt – 104 miljarder kronor 2012 – till privata företag, varav 83 procent till aktiebolag. Över 200 000 svenska elever går i friskolor, medan en tredjedel av befolkningen är listad på privata vårdcentraler och 62 000 personer jobbar i riskkapitalägda vård- och skolbolag.
Werne citerar den moderate f d PR-gurun och välfärdskapitalisten Peje Emilssons ord om att Sverige har blivit ”ett Klondyke för riskkapitalister”. Och att Sverige idag enligt The Economist har världens största riskkapitalbransch i förhållande till folkmängden beror på att denna på ett hittills globalt sett unikt sätt har tillåtits att slå klorna i den skattefinansierade välfärden, som är den minst riskabla kvasimarknaden.
Bokens tyngsta kapitel om ”Pysslingen och Riskkapitalet” ger en fascinerande överblick över hur det gick till.
De som idag urskuldar sig med att man inte förstått hur idéer om valfrihet skulle göra daghem, friskolor, äldreboenden och LSS-hem till big business, förtränger hur tydligt idéerna om en ”nattväktarstat” där allt kunde privatiseras utom polis, militär, domstolar och fyrtorn lanserades i början av 1980-talet. Detta sedan kapitalägarna med arbetsgivarföreningen SAF i spetsen väl bestämt sig för att sätta klackarna i backen och slå tillbaka mot 1970-talets vänstervindar, växande offentliga sektor och sviktande lönsamhet inom industrin.
Werne nämner inte storkonflikten våren 1980, som blev ett svidande första bakslag för SAF, men väl hur storfinans, direktörer och småföretagare åter ”bröt feghetsvallen” den fjärde oktober 1983 i en marsch mot löntagarfonder som samlade 75 000 personer.
Socialdemokratins nya stora devalvering, reformstopp och reträtt om löntagarfonderna i stället för att ta strid om den ekonomiska makten efter att ha återfått regeringsmakten 1982 var en svaghet som inbjöd till nya trumpetstötar från nyliberala tankesmedjor som Timbro och den SAF-ägda Svenska Managementgruppen.
Den så kallade M-gruppen, med påläggskalvar som Bengt Westerberg och Carl Bildt, såg en potentiell välfärdsmarknad värd minst 100 miljarder kronor. ”Miljarder i omsorgsbranschen lockande byte”, skrev Veckans Affärer. Lanseringen av ett småskaligt daghemsprojekt som Pysslingen strax innan jul 1983, i god tid innan valet 1985, var ett noga uttänkt PR-drag, vars mysiga namn solkades av att det var ett dotterbolag till Electrolux.
Redan våren innan hade det vinstdrivande producentkooperativet Praktikertjänst startat Cityakuten i Stockholm i syfte att tjäna pengar på ”onda magar, snuvor, skärsår och vrickade fötter”.
Det blev för mycket för socialministern Sten Andersson och Olof Palme, som äntligen såg sig piskade att gå till skarp motoffensiv. 1984 blev också ett ”gränsdragningens år” med Lex Pysslingen, som satte stopp för statligt stöd till vinstdrivande förskolor, Dagmarreformen som gav landstingen kontroll över privata vårdetableringar och strypta statsbidrag till de få privatskolor som redan fanns.
Olof Palme duckade inte för buropen från den SAF-kongress dit han inbjudits att tala genom att förklara att vi inte kan ha det som i USA, där man ”driver daghem som McDonald’s”, där vinster görs genom att dra in på personalen, och man ”talar om Kentucky fried children”, där barnen hänger som små vimplar på väggarna.
I ett linjetal inför statliga generaldirektörer sågade Palme argumenten att privatiseringar skulle ge lägre kostnader, bättre service och valfrihet. Det man sparar på entreprenader kommer ”att uppvägas av de effektivitetsförluster som alltid ligger i en uppsplittring av resurserna – och av samhällets kostnader för att övervaka den privata verksamheten”. Palme förutsåg också överetableringar där företagen såg en chans till avkastning, underförsörjning där lönsamheten var svag, stömlinjeformning och ägarkoncentration.
I sitt seminarium för ett par veckor sedan under Välfärdskonferensen i Stockholm, organiserad av Nätverket Gemensam Välfärd, noterade Kent Werne den skarpsynta blick som möjliggjorde för Olof Palme att långt i förväg förutse vad dagens politiker inte förstår, trots att de sitter med facit i hand.
Socialdemokraterna vann systemskiftesvalet 1985 på att förklara att vinster i välfärden var uteslutna så länge S regerade, ett motstånd som dock snabbt dunstade bort ef-
ter mordet på Olof Palme 1986.
– I det alldeles omedelbara lilla perspektivet vann Olof Palmes retoriska kraft den kampen, men i det stora perspektivet hade systemskiftet redan inletts, förklarade Carl Bildt långt senare.
Det Bildt framförallt syftade på var den omvandling som särskilt efter Palmes död 1986 tagit fart med den nya marknadsimiterade förvaltningslära, som finansministern Kjell-Olof Feldt och dennes pojkar i den så kallade kanslihushögern hade lärt av Margareth Thatchers Storbritannien. Något som idag kallas New Public Management.
Syftet med NPM var att underlätta politikernas besparingar genom att decentralisera budgetansvaret, ersätta regelstyrning med målstyrning och införa ett köp-sälj-förhållande mellan beställande och utförande enheter.
Därmed blev steget inbjudande kort från kommunala verksamheter med decentraliserat budgetansvar i form av intraprenader till att även ta in anbud från privata entreprenörer genom externa upphandlingar. En ändring av kommunallagen som öppnade för entreprenader initierades också av Ingvar Carlssons S-regering redan innan valförlusten 1991.
Därmed var en viktig del av manegen krattad. Det skulle bara dröja till den fjärde oktober samma höst, på åttaårsdagen av högerns löntagarfondsmarscher, innan Carl Bildt i den nya högerkoalitionens första regeringsförklaring förklarade att ”nu är kollektivismens tid slut” och att 1990-talet skulle kännetecknas av en ”valfrihetsrevolution i välfärdspolitiken” med köp-säljmodell och privatiseringar.
Utan tvekan bidrog både stalinismens kollaps och pressen från den djupa ekonomiska krisen i början av 1990-talet till att socialdemokratins motstånd mot den nya lagen om offentlig upphandling (LOU), och avskaffandet av Lex Pysslingen med friskolereformen, den fria etableringsrätten inom barnomsorgen och primärvården, med skolpeng, äldreomsorgspeng och så vidare blev ytterst svagt.
– Den socialdemokratiska regeringen 1994 tog vissa steg tillbaka men det mesta förblev som vi beslutat, konstaterade Bengt Westerberg fler år efter att S återtagit regeringsmakten med ett VM i budgetåtstramning.
Som den socialdemokratiska skolministern Ylva Johansson under 1994-98 försökte ursäkta sig hamnade privatiseringen av välfärden i nedskärningspolitikens skugga.Visserligen ströps friskolornas möjligheter att ta ut avgifter 1997, men att Göran Perssons S-regering samtidigt höjde friskolornas ersättning från 75 till 100 procent av snittkostnaden per elev öppnade slussarna för de vinstdrivande skolbolagen på vid gavel.
Den socialdemokratiska stopplagen mot försäljning av sjukhus som till slut klubbades igenom revs efter valet 2006 upp igen av Alliansen, även om den kanske bidragit till att privatiseringarna inom sjukvården mer styrts till en privatisering underifrån av vårdcentraler och specialistvård.
Samtidigt gjordes Lagen om valfrihet obligatorisk 2007 inom landstingen, utan något politiskt motstånd att tala om.
Det är sedan slutet av 1990-talet som taktpinnen på allvar och länge utan politiskt motstånd tagits över av riskkapitalisterna med stöd av en uthållig och mäktig kampanj för valfrihet med kundval och fri etableringsrätt från arbetsgivar-, bransch- och lobbyorganisationer som Almega, Vårdföretagarna och Friskolornas riksförbund.
Det är först med de senaste två årens långa rad av vård- och skolskandaler som Caremas vägning av kissblöjor med mera på Koppargården, JB-konkursen och PISA-rapporten, och det motstånd underifrån både inom facken och bland allmänheten som detta skapat som missnöjet mot hela denna utveckling till sist hamnat i fokus inför årets val. Och läget idag?
– Två riksdagspartier som gör anspråk på regeringsmakten säger att de vill stoppa möjligheten att göra vinst. Även inom Alliansen talas det om inskränkningar i ägarskapet. Vi är väldigt oroade, säger Håkan Tenelius, näringspolitisk chef på Vårdföretagarna.
Men det räcker inte. Utan ett mäktigt motstånd underifrån mot det välfärdsindustriella komplex, som även köpt upp och snärjt in fd ledande S-politiker och fackliga ledare, kommer dessa kapitalintressen inte att släppa det hägrande mål som Almegas näringspolitiske chef Ulf Lindberg uttalade 2008 – ett kundvalssystem som fullt utbyggt skulle motsvara två tredjedelar av all verksamhet i kommuner och landsting.
Hur motståndet ska bedrivas ger dock Den stora omvandlingen ingen vägledning om. Inte heller talar boken om de konsekvenser av välfärdens förfall och växande klyftor vi ser i form av till exempel ökad arbetslöshet, förortskravaller och rasism.
Absolut centralt just nu blir att inför årets val korsbefrukta den stora antirasistiska rörelse som har växt fram efter nazistdåden i Kärrtorp och Malmö med den gryende folkrörelsen för en upprustad och gemensam välfärd utan vinstintressen och nya impulser till fackligt motstånd underifrån. ■
