Hay oro, hay cobre, y el pueblo sigue pobre! (Det finns guld och koppar, men folket fortsätter vara fattiga!)
Tidigare hade Cajamarcas befolkning ingen el. 1993 öppnade
kontinentens största guldgruva i stadens största lagun Yanacocha.
Nu, 18 år senare saknar folket både el och rent dricksvatten. Cajamarcanerna
reser sig enade mot nya Congagruvan.
Med ömsom hot, ömsom fagra löften vill regeringen Ollanta Umala pracka på
Cajamarcanerna ännu ett gruvprojekt. Men Offensiv har grävt i facit över vad
den förra gruvan fick för resultat för Cajamarcas fortsatt fattiga befolkning.
Yanacochalagunen dränerades för att ge plats åt en öppen
guldgruva, kontinentens största. Men guldet blev till sand för befolkningen,
som till stor del fortfarande varken har rinnande vatten eller elbelysning i
sina hem.
Folket i Cajamarca har missförstått. Den nya gruvan Conga, en vidareutveckling
av gruvkomplexet Yanacocha i samma provins, kommer ge Cajamarcas befolkning
kraftigt utbyggd infrastruktur, fler jobb och bättre offentlig service. Detta
menar regeringen Umala. Allt blir bättre med gruvan. Och alla sjöar som
dräneras för att göra plats åt de öppna gruvorna och bassängerna som ska
användas för att rensa guld och silver med hjälp av kemikalier, kommer att
ersättas med naturvänliga vattenreservoarer för växtlivets och
lokalbefolkningens välmående.
Utav kärlek till Cajamarcas folk, menar man, har regeringen belägrat staden militärt i två månader, utlyst demonstrationsförbud, gjort oanmälda husrannsakningar, fört bort politiskt obekväma ledare och använt sig av utpressning mot lokalbefolkningen. Man har bjudit in till förhandlingar med regeringen för att sedan neka representanter för de sociala rörelserna att delta och målat upp de protesterande som vandaler och kriminella.
Följer man regeringens
uttalanden i pressen under de gångna kampmånaderna skulle man ha svårt att inte
skratta, om det inte vore för att det hela är på allvar. Med ömsom hot, ömsom
fagra löften har Ollanta Umala försökt tvinga lokalbefolkningen att acceptera
tidernas största gruvprojekt, som innebär att dränera fyra alpinska sjöar som
förser Cajamarcas befolkning och hela provinsens växt- och djurliv med vatten.
Om man får tro regeringen är guld- och silverfyndigheter det bästa som kan
hända en stad. Varför litar inte folket på regeringen? För att detta är inte
det första gruvprojektet som prackats på Cajamarcas invånare. Cajamarca är
Perus mineralrikaste provins, och Newmount
Mining äger redan Perus största mineralfyndighet i berget brevid: Yanacocha.
Yanacocha öppnades 1993. Sedan dess har Cajamarca fått åtta nya
universitet, tillsammans med hypermarknaderna Saga, Metro och liknande. 1995
fanns femton personbilar i stan, varav tre taxibilar. I år finns sammanlagt 40
000 privatbilar, åtta tusen taxibilar och lika många taximotorcyklar. Detta är
vad regeringen menar med utveckling.
Men 40 procent av dalen har försvunnit. Vatten ransoneras till befolkningen,
prostitutionen är på stadig och konstant uppgång och kriminaliteten plågar både
stad och landsbygd. Vattenransoneringssystemet planerades för 30 år sedan och
har inte restaurerats eller byggts ut sedan dess. Flera av vattenkällorna i
kullarna runtom Cajamarca har tömts, och miljöförsvarsfronten i Cajamarca, en
av de viktiga folkrörelserna i regionen, menar att gruvnäringen, som förbrukar mer vatten än resten av staden
tillsammans, bär skulden för att dränera alpinlagunerna.
Tidigare fanns lagunen Yanacocha, som tog upp hela utsikten från Cajamarca,
men nu finns bara ett stort mörkt hål i marken. Där producerade Newmount
sin första peruanska guldtacka och den dåvarande presidenten, som nu sitter
inlåst i en cell för brott mot mänskligheten, Alberto Fujimori, började det
projekt som skulle bli hans regerings stora flaggskepp, i augusti 1993.
Tre år senare var Yanacocha den största guldgruvan i Sydamerika. Och stora
förändringar hade börjat ske i Cajamarca. Efter ett årtionde har alla stora
butiker och köpcentrum öppnat filialer i Cajamarca. 1993 producerade Yanacocha
81 497 uns guld. Sjutton år senare pumpade 1 471 620 uns guld, enligt Newmounts
”hållbarhetsredovisning”.
Men regionen är en av Perus fattigaste. 1993 hade Cajamarca 90 000
invånare. I slutet av 2011 hade det vuxit till 250 000. 59 % av Cajamarcas
befolkning har inte elektricitet i sina hus. 26% har inte tillgång till rent
vatten och 38 % lider av undernäring, enligt en statlig utredning gjord 2007.
I november pågick 220 lokala konflikter, enligt försvarsministeriet. Hälften av
dem var konflikter mellan lokalbefolkningar och gruvverksamhet. Nio personer
dog i sammandrabbningar med gruvföretagen under 2011. Tre av dem i Arequipa,
sex i Puno.
Premiärministern Oscar Valdes har uttalat sig för att införa ett nationellt konfliktberedskapscentrum, för att motverka och lösa lokala konflikter i hela landet. Folket måste svara genom att bilda sin egen samordning. Just nu pågår protester utspritt och decentraliserat.
För att försvara sig behövs en
rörelse som länkar samman striderna i de olika regionerna, och samlar stöd från
Limas massiva arbetarbefolkning. Regeringen har visat vilken sorts lösningar
som åsyftas. Gruvföretagen litar på sin regering Ollanta Umala. Presidenten å
sin sida, behöver stöd från gruvdriften, som står för majoriteten av Perus BNP.
Perus provinsbefolkning har i årtionden fått lära sig på vilken sida Perus
konstitution, militär och regering står i dessa konflikter. För att ta
arbetarnas, lantarbetarnas och naturens rättigheter i försvar behövs ett nytt
politiskt alternativ i Peru. Ett parti för folket, kontrollerat av folket och
bestående av folket. I den kampen har Perus arbetare ingenting att lära sig av
den fega och av regeringen beroende fackliga centralorganisationen CGTP eller
den atomiserade gammelvänstern.
Konstitutionen som skrevs 1993 av halvdiktatorn, massmördaren och
rättshaveristen Alberto Fujimori är en in-blanco check för en total
utförsäljning av hela Perus offentliga egendom. De stora vinnarna har varit
nordamerikanska och europeiska storföretag och deras peruanska agenter. För att
bryta kapitalismens våld på mänskliga rättigheter och naturens välmående måste
en ny konstitution skrivas och en ny stat byggas, som tar till vara på Perus
folks verkliga intressen.
Ett revolutionärt arbetarparti skulle kunna samla de sociala rörelserna i
landet till en enad kamp för en ny revolutionär konstituerande församling
och en verklig arbetar- och
bonderegering. I den kampen behövs en bred allians mellan landets
arbetare, studenter, fattiga, arbetslösa, lantarbetare och storstadsbefolkning.
Bilbo Göransson
Läs mer om Peru:
Vicepresident tvingades avgå – sprang godsägarnas smutsiga ärenden
Generalstrejk besvaras med militär belägring
