En global revolt

2008-07-16 15:30:22




Några år sticker ut som historiska vändpunkter: 1789, 1830, 1848, 1871, 1917, 1968, 1989. Några, som 1989, visar på steg bakåt i historiens gång, medan andra solklart identifieras med revolution.
År 1968 tillhör de senare.

1968 var ett tumultartat år då en tidvattenvåg av massrevolt svepte fram över kapitalismens förvarningar och hotade systemets själva fundament.
Höjdpunkten var tveklöst maj-juni 1968 i Frankrike och den ­största generalstrejken i historien då tio miljoner arbetare ockuperade sina fabri­ker under en revolutionsmånad.
Marx och Engels skrev att det finns perioder i historien då decennier framstår som en dag i sitt synbara lugn, medan 20 års händelser ibland kan äga rum under ett par dagar, vilket var fallet i Frankrike en månad 1968.
Frankrike var dock inte den ­enda arenan för våldsamt socialt uppror, 1968 var de facto ett revolutionsår och, fast i mindre utsträckning, kontrarevolution. Även för de som ­levde under och deltog i dessa händelser, är det överväldigande bara att ­minnas deras antal och omfattning.
Parallellt med de revolutionära händelserna i Paris och övriga franska städer, upplevde också Mexiko en massrörelse, som till en början liknade den i Frankrike, men sedan brutalt slogs ned vid den ökända massakern vid Tlatelocotorget. Den officiella dödssiffran var 300 – men i verkligheten var det många fler, kanske tusen, som massakrerades av den mexikanska regimens blodtörstiga styrkor.
1968 var också året då det 10 000 dagar långa Vietnamkriget gick in i ett avgörande skede med den sydviet­namesiska befrielserörelsen, FNL:s, Tetoffensiv, som dömde världens starkaste militärmaskin till oundvik­lig förlust mot fattiga bönder.
I januari samma år förlorade ironiskt nog också USA sitt 10 000:e plan i Vietnams luftrum.

Den 4 februari deklarerade ­Martin Luther King i Atlanta med ­profetiska ord: ”Jag skulle vilja att någon nämnde att Martin Luther King jr var redo att ge sitt liv för att tjäna andra”. Han mördades två månader senare.
I demokraternas primärval i New Hampshire i mars var Eugene Mc­Carthy 230 röster ifrån att avsätta USA:s dåvarande president, Lyndon Johnson. Johnson sade att han inte skulle kräva omval. Richard Nixon vann republikanernas primärval i New Hampshire. Fyra dagar senare tillkännagav Robert Kennedy att han skulle ställa upp i presidentvalet – men han gick samma öde till mötes som Martin Luther King.
I augusti 1968 satte den privilegierade byråkratin in hundratusentals soldater via Warszawapakten för att sätta punkt för ”Pragvåren”. Några dagar senare blev studenter sönderslagna av borgmästare Daleys polis i Chicago medan de skrek ”Världen ser er!”. Ironins ironi är att i detta revolutionens år valdes högerns republikanske kandidat Richard Nixon till president efter att i sann ­hycklaranda ha lovat att avsluta Vietnam-kriget, ”hedersam fred”.
Också i Storbritannien växte 1968 oppositionen mot Harold Wilsons högerlabourregering, ifråga om ­såväl inrikes- som utrikespolitiska frågor, exempelvis Vietnam.
Tiotusentals demonstrerade mot Vietnam­kriget i exempelvis ­centrala London på Grosvenor Square i mars och i oktober.

Det var inte bara i ­industriländerna som oroligheterna fortsatte. I Indonesien, i Kina – genom den så kallade kulturrevolutionen – i Pakistan, där utvecklingen hade paralleller till den i Frankrike med rörelsen bland arbetare och bönder – tycktes samhället omskakas av en opposition som nådde samhällets alla vrår.
År 1968 signalerade också en kulturell renässans, som särskilt påverkade musiker, studenter och artister och samhällets mellanskikt. Men – och ännu viktigare – 1968 var ­också arbetarklassens återkomst efter den skenbara dvala och sociala stabilitet som rått sedan kapitalismens ”återfödelse” under efterkrigsperioden.
Det är viktigt att aldrig glömma  att 1968 inträffade trots att det långa uppsvinget i världsekonomin 1950-75 ännu inte hade tagit udden ur sig själv. Paul Krugman har rätt när han, i sin nyligen utgivna bok En liberals samvete, citerar författaren Tom Wolfe som 1968 kallade USA:s ­ekonomi för ”en magisk ekonomi”.
Lönerna hade stigit för de flesta, minimilönen i USA låg 1966 på 8 dollar (50 kronor) i timmen mätt i dagens penningvärde, vilket är högre än idag, då minimilönen ligger på 5,15 dollar (30 kronor). 80 procent av befolkningen hade ­sjukförsäkring och Lyndon Johnson hade under sina år vid makten tvingats införa lag­stiftning till skydd för svartas rättig­heter, som medborgerliga rättigheter och rösträtt. Detta var dock bara ena sidan av boomen i USA. Samtidigt, och på grund av de enorma kostnaderna för Vietnamkriget, gjordes det kraftiga nedskärningar i de ­offentliga utgifterna – av vilket en konsekvens var att 14 000 barn i New York lemlästades eller dödades av råttor.
Unga revolterade och en miljon svarta amerikaner betraktade sig själva som revolutionärer.
Detta bekräftar den marxistiska tesen att revolutionära eller förrevolutionära situationer inte är ett resultat av bara ekonomiska faktorer, utan kan inledas också av politiska händelser.
Vietnamkriget gnagde sig in i både de sociala och ekonomiska fundamenten i USA:s ekonomi. Det betydde att inte ens världens starkaste ekonomi kunde upprätthålla en politik av ”bröd och kanoner”.
Under processens gång förstörde kriget Lyndon Johnsons presidentskap, samtidigt som det gav ett dramatiskt prov på hur massornas medvetenhet tog ett språng framåt 1968.
Dessförinnan hade det faktum att betydande delar av befolkningen fått förbättrad levnadsstandard – inte bara i USA, utan också i Europa, ­Japan och på andra håll – lett kapitalister till slutsatsen att den sociala stabiliteten i deras system var garanterad, bortsett från en handfull kvarlevor från det förflutna, vilka kunde åtgärdas med lite skicklig social ingen­jörskonst.
Men då missade man den föränd­ringsprocess som pågick under ytan. Och de var inte ensamma om att synda på den punkten. Många marxister hade gått i impressionismens fälla och dragit slutsatsen att indu­strins arbetarklass hade försonats med kapitalismen och kunde avskri­vas som begrepp  – eller att den åtminstone var overksam och därför ett för tillfället oanvändbart vapen i kampen mot kapitalismen.

Föregångarna till Socialist Party i Militant ifrågasatte detta. Vi försvarade – och försvarar fortfarande – Marx betoning av den ­organiserade arbetarklassens roll i den socialistiska revolutionen. Det är den enda klass som, organiserad och disciplinerad genom den storskaliga ­produktionen, kan utveckla det nödvändiga ­sociala sammanhang och kampförmåga för att genomföra den socialistiska revo­lutionens uppgifter.
Detta håller än idag, trots den avindustrialisering som har ägt rum i Storbritannien och andra industria­liserade länder.
Arbetarklassens ”nya” lager omfattar till exempel tjänstemän och lärare som under nyliberalismens piska har drivits till att omfamna arbetarklassens kampmetoder, såsom strejker. När brittiska lärare gick i strejk den 24 april 2008, fick de sällskap av tjänstemän och ­collegelärare.
Landsbygdens bönder är på grund av sin natur uppdelade i olika lager, där de övre brukar ansluta sig till kapitalisterna. Å andra sidan står de lägre lagren bland bönderna arbetarklassen nära och tenderar att, vid ekonomisk kris, ställa sig i arbetar­klassens led. Detsamma gäller den moderna medelklassen, i och utanför städerna.

Men många marxister hade innan 1968 dragit slutsatsen att arbetar­klassen var konservativ, att delar av den hade ”förborgerligats” och ­därför inte längre var huvudaktören vid sociala förändringar. Detta ledde dem till att leta frälsning på annat håll, till exempel i Titos Jugoslavien – Tito antyddes vara en slags ”omedveten trotskist” – eller i Maos Kina, eller i Fidel Castros Kuba.
Den senare hade tvivelsutan lett en mycket populär revolution med inslag av kontroll underifrån, men inte med den socialistiska demokrati som existerade i Ryssland vid tiden för oktober­revolutionen.
Militants uppfattning hamnade på kollisionskurs med den fjärde internationalens, USFI:s, åsikter. USFI:s ledare, Ernst Mandel, talade i London i april 1968. Vi ifrågasatte Mandels tes om att så länge den amerikanska dollarn förblev stabil ­skulle inte situationen i Europa på något avgörande sätt förändras på ­åtminstone 20 år! USFI och Mandel hade dragit slutsatsen att världsrevolutionens ”epicentrum” hade flyttats, åtminsto­ne tillfälligt, till den tidigare koloni­serade och halvkoloniserade delen av världen.
Militant försökte alltid förklara betydelsen av händelserna i den delen av världen – eftersom den involverade två tredjedelar av ­världens befolkning – i den kraftfulla ­rörelsen för nationell frigörelse under 50-, 60- och 70-talen. Vi ansåg dock fortfarande att de avgörande styrkorna för den sociala revolutionen var koncentrerade till de utvecklade industriländerna, vars rörelser skulle behö­va kopplas till dem i den nykolonia­la delen av världen.

Det betydde däremot inte alls att vi tyckte att världen skulle vänta på att arbetarna i Europa, Japan och Nordamerika skulle bli redo att agera.
Vi gav fullt stöd, både allmänt och genom aktivt arbete, till de nationella befrielserörelserna – även när de leddes av borgerliga eller proborgerliga krafter, som i Algeriet under kampen mot Frankrike.
Men, som de erfarenheter bolsje­vikerna gjorde i Ryssland innan revolutionerna 1905 och 1917 visar på, är det också i perioder av skenbart lugn avgörande att försvara arbetarklassens huvudroll vid socialis­tiska förändringar.
De flesta av de krafter som sade sig vara marxistiska eller trotskistiska på den tiden var i huvudsak ­baserade på lagret av radikaliserade studenter och intellektuella.
Intelligentsian eller de intellektu­ella kan spela en nyckelroll i arbetarrörelsens utveckling, vilket den ryska arbetarrörelsen visade.
Lenin och Trotskij och bolsjevikernas stora ledare, för att inte tala om Marx och Engels, kom från en borgerlig eller småborgerlig bakgrund. De hade emellertid brutit – personligt, men framförallt politiskt – med miljön de kom ifrån. De generaliserade och sammanfattade arbetarklassens erfarenheter i form av perspektivmaterial, programförklaringar, strategier och taktik, men också organisatoriskt.
De var pedanter när det kom till teoretisk korrekthet och klarhet, särskilt ifråga om de sociala krafter som är inblandade i revolutionen, vilken sorts organisering som arbetarklassen behöver, revolutionens lagar och allt som kommer därur.
De hade ingenting gemensamt med de intellektuella, även om många av dem sade sig vara socialister och till och med marxister, som ändrade ståndpunkt och idéer lika ofta som en människa byter kläder.

Faktum var att Marx och Engels, som idag hyllas av även borgerliga skribenter som klarsynta sociologer, på sin tid undantagslöst stämplades som ”störande element”, särskilt av sina ”socialistiska” motståndare.
Eftersom de hade en teoretisk förankring, en metod – på samma sätt som Lenin och Trotskij – var de immuna mot tillfälliga stämningar och de för stunden moderna teorier som, minst sagt, kan komplicera strävandet efter klarhet och förståelse inom arbetarrörelsen. De ombytliga intellektuella fungerar inte som en oberoende faktor i historien, utan åter­speglar – ibland i förväg, men ­väldigt ofta efteråt – de rörelser som äger rum, ibland underjordiskt, i samhäl­lets bas. Och vi har sett vilken olycklig roll de har fått spela när stalinismen kollapsade i Sovjetunionen och Östeuropa 1989-91 och den ideologiska kampanjen för den fria marknaden inleddes.
Ett undantag är möjligtvis Latinamerika, där ett skikt av socialister och marxistiska intellektuella höll ut mot den fientliga propagandan. I Europa och Nordamerika, och till och med i delar av den nykoloniala världen, har de intellektuella helt kapitulerat eller anpassat sig till en prokapitalistisk position. Det var ­inte bara Francis Fukuyama som underkastade sig idén om ideologiernas, och därför klasskampens, död.

trots att vi dagligen bevittnar hur allt tyngre murbruk rasar ner från det ”finansiella luft­slott” som utgör den moderna kapitalismen, refererar fortfarande artiklar i tidningar som London Review of Books ideligen till den ”postideologiska eran” och innehåller ett illa dolt förakt för det socialistiska projektet.
När Alain Badiou ska kommentera 1968 i New Left Review ­skriver han otroligt nog att: ”Marxism, arbetarrörelsen, massdemokrati, leninism, arbetarparti, den socialistiska staten – samtliga 1900-talsuppfinningar – är inte längre användbara” (Alain Badiou, Den kommunistiska hypotesen, New Left Review, janua­ri-februari 2008).
Om det finns en överskuggande slutsats att dra från 1968, är det att frånvaron av ett verkligt massarbetarparti var vad som gjorde det möjligt för borgarklassen att avleda revolutionen! Dessutom kommer, om en sådan kraft inte skapas, gynnsamma möjligheter att förloras i framtiden.
Ett våldsamt utbrott av en massrörelse underifrån – som äger rum som en konsekvens av den värsta recessionen sedan depressionen på trettiotalet – kommer utan tvekan att tvinga också dessa grupper av intellektuella att anpassa sig, precis som de gjort tidigare och många av dem lär kasta sina nuvarande ­åsikter överbord.

En vital del av den socialistiska revolutionens process är förberedel­ser; ideologiskt, politiskt och organisatoriskt.
Inställningen bland många av de studenter och intellektuella som deltog i händelserna 1968 var socialistiskt färgad; vissa var till och med marxister eller trotskister. Detta berodde på trycket underifrån på fabri­ker och arbetsplatser, men också på att det fanns en socialistisk modell att tillgå, åtminstone i ekonomiska termer, i de planerade ekonomierna i Östeuropa, Sovjet och Kina även om de bakbands av byråkratiska, totalitära enpartiregimer.
Inte desto mindre avskrev majoriteten bland dem som organiserade sig bland intellektuella arbetarklassens roll, men också alla ­möjligheter för att det som hände i maj-juni 1968 skulle ske.
De var inte ensamma. På nyårsafton 1967, sade de Gaulle, Frankrikes 78-åriga president, att ”Jag välkomnar år 1968 med jämnmod”. Han avspeglade den franska kapitalismens självförtroende när han fortsatte: ”Det är omöjligt att se hur Frankrike idag skulle kunna paralyseras av kriser på samma sätt som tidigare.” Som Sean O’Hagan i Observer kommenterat:
”Sex månader senare slogs de Gaulle för sitt politiska liv och det franska kapitalet var paralyserat ­efter veckor av studentprotester, följda av en plötslig generalstrejk. Frankrikes resa från ’jämnmod’ till nästan revo­lution under de första veckorna i maj  definierar 1968, som ett år under vilket massprotester uppstod ­världen över, från Paris till Prag, Mexiko City till Madrid, Chicago till London.” (Everyone to the barricades, The Observer, den 20 januari 2008).

Det var dock ingen tillfällighet att Frankrike exploderade i revolution, medan grannländer som Tyskland inte gjorde det.
Om den tidens hyllade teori om studenternas roll som utlösare – alltså som medvetna förespråkare för en politik av konfrontation med den borgerliga staten för att antända en arbetarklassrevolt – hade varit korrekt, skulle revolten ha startat i Tyskland först. Där låg studentrörelsen på samma, om inte en högre, nivå.
År 1967 sköts en av de protesterande studenterna, Benno Ohnesorg, ihjäl av polis, vilket hade skapat en bred studentrevolt och gett det socialistiska studentförbundet SDS en framträdande roll.
En av SDS ledare, Rudi Dutsch­ke, sköts också – i huvudet – i april 1968 och återhämtade sig aldrig från sina skador.
Dessa händelser var minst lika hotfulla som de som föregick rörelsen i Frankrike, men de under-
liggande sociala villkoren var annorlunda. Den föregående perioden under de Gaulles halvdiktatoriska regim i den Femte republiken hade resulterat i undertryckta spänningar inom arbetarklassen.
Frankrike var ett land där, som tsarens säkerhetstjänst i Ryssland konstaterade 1917 kvällen innan revolutionen, ”en av misstag tappad tändsticka” kunde orsaka en explosion.

Den gnistan blev den brutala repression och misshandel som ­mötte studenterna, och som fick ut en miljon arbetare i generalstrejk – motvil­ligt utlyst av fackledningarna – och som i sin tur fick arbetare att gå tillbaka och ockupera sina fabriker.
Det var de särskilda ­förhållandena i Frankrike som placerade landet och dess arbetarklass som revolutionens avantgarde i det ögonblicket. Eftersom förhållandena var annorlunda i Tyskland och Storbritannien, till och med i Italien – som på ett sätt sedan skulle utvecklas på ett ännu högre plan än Frankrike – vid den tidpunk­ten, kunde studentrevoltens ”gnista” inte provocera fram samma reaktioner som i Frankrike.

Men om Frankrike hade lyckats – och det kunde ha hänt, vilket CWI:s bok Frankrike 1968 – en månad av revolution, visar – så skulle Berlin, Milano och Turin och till och med London ha slutit upp i rörelsen.
Även de som var med 1968, som Tariq Ali, underskattar situationen i Storbritannien vid den tidpunkten. Han sade nyligen att ”Jämfört med den sociala jäsningen på annat håll, var Storbritannien en bisak.” ­(Where has all the rage gone? Tariq Ali, i brittiska Guardian, den 22 mars 2008).
Som ett eko av detta påstående, säger Mick Jagger, i låten ­”Street fighting man”: ”In sleepy London town, there’s just no place for a ­street fighting man” (”I sömniga London finns ingen plats för en ­gatukämpe”).
Det är att totalt underskatta de underliggande stämningarna som faktiskt utvecklades i Storbritannien.
Det var inte bara protesterna mot Vietnamkriget som kulminerade i sammandrabbningarna vid amerikanska ambassaden och Governor Square och involverade 100 000 demonstranter. Veckan innan hade den kapitalistiska pressen, särskilt The Times, köpt sin egen propaganda och gav ett intryck av att Storbritannien befann sig på gränsen till uppror. Det var en överdrift, men stämningarna av opposition mot och missnöje med kapitalismen begränsade sig inte bara till studenterna.
 
En serie strejker bröt ut bland symaskinssömmerskorna på Ford. Strejkerna involverade kvinnliga arbetare och var kännetecknande för vad som sedan skulle ske.
I Militant i oktober 1968 kommenterade vi en ”strejkvåg i Liverpool”.
I Nordirland exploderade ­kampen för civila rättigheter i Derry i ­oktober. Det var ett direkt svar på den världsomspännande revolten 1968, som särskilt påverkade unga såväl prote­stanter som katoliker som drabbade samman med den sekteristiska unioniststaten.
Inom Labour blev de väx­ande militanta stämningarna och det ökade stödet för marxistiska idéer tydliga under partikongressen 1968. Med orden i oktober månads ­Militant (idag The Socialist) var det ”nästan tre miljoner röster för en alternativ, socialistisk politik.”
På den här tiden var Labour fortfarande förankrat bland arbetare, men hade en kapitalistvänlig ­ledning. Nu, efter Blair och sedan Brown, är partiet helt och hållet ett verktyg i kapitalisternas händer. Men då existerande fortfarande en gräsrotsdemokrati som tillät de lokala partierna att driva frågor som kunde bli den officiella partilinjen.
En resolution, som författats av Liverpool Borough Labour Party och som stöddes av valkretsen i Bristol North-East, krävde att man skulle ”förstat­liga 300 monopol, de privata banker­na, finansjättarna och försäkringsbo­lagen som nu dominerar ekonomin, och skapa en uttrycklig nationell plan, förankrad i socialistisk produktion”.
Under den här kongressen ­röstade också fem miljoner för, mot en miljon emot, att man ”skulle riva upp den antifackliga lagstiftningen” som var en del i Labours statliga inkomstpolitik för att pressa ned löner och priser.
Motionen om offentligt ägande var det mest slående exemplet på det växande stödet för Militant, som blev ett känt namn på åttiotalet.
Dessutom skulle de här stämning­arna leda till en frontalkollision mellan fackförbunden och gräsrötterna i labourpartiets (socialdemokraternas) vänsterfalang på den ena sidan och Wilsons labourledning på den andra ifråga om de ökända, anti­fackliga ”istället för strid”-förslagen.
Även om förslagen röstades ner, lade de grunden för toryregeringarnas (högern) introduktion av liknan­de åtgärder, först under Ted Heaths toryregering på sjuttiotalet och senare under Margaret Thatcher.
Lagförslaget innehöll ”obligatoriska strejkomröstningar” och ”nerkylningsperioder” och andra åtgärder för att kringskära de organiserade arbetarnas makt.

Det möttes med ett ramaskri bland arbetarna och provocerade fram en rad varningsstrejker på lokal, regional och nationell nivå. Om Wilsonregeringen inte hade gett sig på den här punkten, hade den splittrats med en öppen klyfta i regeringen, liknande den som uppstod 1931 och som ledde fram till bildandet av den Nationella regeringen.
Att se tillbaka på de här händelserna visar hur långt högerut dagens Labour har drivit. Då var den under­liggande situationen i England sådan att en lyckad revolution i Frankrike skulle ha spridit sig som en löpeld genom Europa och världen. Det brittiska samhället befann sig i upplösning, labourministrarna hånades och häcklades, Wilsons bil skadades; ”stavar slogs mot motorhuven och radio- och telefonantenner bröts av”
(Harold Wilson: The Labour Government 1964-70).
När utrikesministern Michael Stewart talade till stöd för regeringen i Oxford möttes han av det massiva motståndet. Enligt vad han själv mindes; ”så snart jag reste mig upp för att tala, rusade de fram och började skandera ’Ho, Ho Ho Chi Minh’ och visade inga tecken på att sluta. Ordföranden vädjade till deras ledare (Mr Christopher Hitchens) men hans svar var att om du redan vet vad någon kommer att säga, och vet att det är fel, har du en skyldighet att ­skydda publiken från att bli vilseledd” (Michael Stewart: Life and Labour: An Autobiography).
Samme Christopher Hitchens, på den tiden medlem i International Socialists (SWP:s föregångare) ­skriver numera smädelsefulla artiklar i kapitalistiska tidskrifter till försvar för Bushs krig i Irak.

Motståndet mot Vietnamkriget kulminerade, vilket tidigare har konstaterats, i massdemonstrationerna 1968. Därutöver antyddes effekten av majhändelserna på labourpartiets egna möten.
Richard Crossman, som ibland stött partiets vänsterfalang, kommenterade till exempel:

”Är det inte så att vi just nu befinner oss i en revolution som faktiskt kan lyckas? Jag har alltid tänkt att det skulle ha varit spännande att leva 1848 och upptäcker nu att vi befinner oss mitt i det mest händelserika år jag kan påminna mig om sedan kriget… Öster och väster om järnridån utmanas etablissemangen och nya krafter underifrån med liten respekt för den parlamentariska demokratin som vi känner den träder fram. De revolterar mot en parlamentarisk demokrati som var ett ideal 1848 men som idag är en del av den etablerade oligarkin i väst, ­precis som kommunism är en del av etablissemanget i Öst. Upproren det här året är i båda fallen riktade mot ­etablissemanget. Märkligt nog försvinner en del av min nedstämdhet när jag tänker på det här.”
 
(Richard Crossman: En
ministers dagböcker, vol 3)

Om det kändes så i toppen, kan man föreställa sig den ökande pulsen, förväntningarna på förändring som händelserna på andra sidan kanalen väckte hos unga och arbetare.

I Frankrikes grannländer slog majhändelserna ner som en blixt. I till exempel Italien skrev Paul Ginsborg, aktad historiker, senare att majhändelsernas sammansmältning med
revolutionsutbrottet särskilt åter­spe­glades under följande år och ”den heta hösten” 1969. Han skrev:

”Det som följde var den mest extraordinära period av social jäsning, en högsäsong för kollektivt agerande i republikens historia. Under tiden den pågick utmanades det italienska samhällets organisation på så gott som alla nivåer. Inget enskilt ögonblick i Italiens historia kan mäta sig med den intensitet och revolutionära potential som majhändelserna innebar i Frankrike, men proteströrelsen i Italien var den bredaste och mest uthålliga i Europa. Den spreds från skolor och universitet in i fabrikerna och sedan ut igen, till samhället som helhet.”

(Paul Ginsborg: A history of contemporary Italy, 1943-1980)

En glimt av arbetarklassens makt har getts av Rossana Rossanda, en av de grundande redaktörerna bakom vänstertidningen Il Manifesto. Hon skrev om juni 1969:

”Det paradoxala var att Italiens ’heta höst’ bara börjat. Istället för att starta upp som vanligt efter loven, ­ockuperades fabrik efter fabrik av arbetarna, med den enorma ­Fiatfabriken i spetsen. Ändå var PCI helt fokuserade på vårt fall [angående ­uteslutning ur PCI].
’Den heta hösten’ var den största, mest sofistikerade fackliga kampen sedan kriget – inte bara en strejk utan en process där arbetarna tog hela produktionskedjan i egna händer och knuffade fabrikshierarkin åt sidan. Och de var ingen erfaren skara som testats med decennier av repression, utan unga arbetare, ofta utan kvalifikationer, vilkas enda utbildning kom från det kaotiska samhälle de vuxit upp i. De hade snappat upp något ur student­protesterna året innan och gjort det till sitt eget.
Var det revolution de unga arbetar­na tänkte på när de marscherade in genom fabriksgrindarna och tog över de löpande banden? Beslutet löpte som en eld från fabrik till fabrik: de kämpade för att förändra sin arbetsplats, för att behålla kontrollen över den. De skakade av sig vanan att ­lyda.
När de talade på mötena fick fackföreningsledarna köa till mikrofonen på samma villkor som den lägst utbil­dade arbetare, precis som på Odeon i Paris året innan – men utan känslan av vilsenhet. De befann sig på sin egen plats, de talade om hur saker hade skötts fram till nu, vad de inte kunde acceptera och hur saker skulle kunna göras. Oddsen var väldigt höga: för kapitalet kunde knappast någon utmaning vara större. Media visste om det. Först var de nöjda med att se hur PCI och facken blev förbigångna, sedan blev de vettskrämda.”

(Rossana Rossanda: Kamraten från Milano, citerad i New Left Review januari-februari 2008)

Händelserna spred skräck in i den italienska härskande klassens led: ”symptomatiskt för den tidens klimat var den bekännelse som gavs många år senare av en av de största aktiemäklarna på Milanos börs, ­Aldo Ravelli, en man som inte brukade gripas av panik i första taget: ’Det var åren då jag – och jag berättar det för att ge er en känsla av stämningarna vid den tiden – testade hur lång tid det skulle ta för mig att fly till Schweiz. Jag startade från mitt hus i Varese och gick till gränsen till fots”’(Paul Ginsborg: Italy and its discontents 1980-2001).

Ravelli blev aldrig tvungen att göra sin vandring på riktigt. Att han slapp göra allvar av sina planer berodde på att ledarna för de italienska ­arbetarnas massorganisationer räddade kapitalis­men.
Men de tvingades tämja en ­tiger eftersom en oppositionsrörelse utvecklades bland Italiens massor ­under andra halvan av sextiotalet som ­skulle hålla i sig under nästan hela sjuttiotalet.
Effekterna i de nykoloniala ­och fattiga delarna av världen var inte mindre viktiga.

Oktoberhändelserna i Mexiko 1968 står jämsides med Frankrike och Italien om man ser till kampens skärpa. Trots att de knappt kommenterades på internationell nivå då, var de årets blodigaste händelser.
De hamnade i bakgrunden på grund av att Tjeckoslovakien invade­rades av sovjetiska stridsvagnar (då den tjeckiska republiken och Slovakien enades till en stat under stali­nistregimens järnhäl) bara ett par dagar tidigare.
Eller som skrev Ed Vulliamy skrev i Observer den 20 januari i år: ”Historiker skriver gärna om de svarta handskarna som de amerikanska, medaljvinnande löparna höll upp vid OS i Mexiko. De skriver mindre om de vita handskar som Olympiska brigaden i den Mexikanska armén bar när de med stridsvagnar bakom och helikoptrar ovanför sig besköt studenter, familjer och arbetare i Tlatelolcokvar­teren i Mexiko City den 2 oktober, en vecka före de olympiska spelen.”
Den härskande klassen i Mexiko förekom den blodiga juntan i ­Argentina på sjuttiotalet i användandet av taktiken med ”försvinnanden”. De mördades kroppar dumpades i havet.
De här händelserna sitter så hårt etsade i Mexikos nationella psyke, särskilt i de radikaliserade studenter­nas och arbetarnas, att ”revolutionen 1968 skulle hålla ut längre där än på någon annan plats i världen”.

Fidel Castro höll däremot tyst och misslyckades med att lyfta så mycket som ett finger till stöd för Mexiko 1968 eller för någon av de senare händelserna.
Det berodde delvis på att ­Mexikos borgerliga regering varit ensam om att erkänna den kubanska regimen. Ännu viktigare var dock att en ny revolution i Mexiko med arbetarklassen i ledningen skulle ha gett kraftiga efterskalv också i Kuba med krav på verklig arbetardemokrati.
De som deltog i den mexikanska revolutionen stod verkligen för ”en andra mexikansk revolution” och ville slutföra det som Pancho Villa och Emiliano Zapatero inte lyckades med i 1910 års revolution.
Händelserna ekar fortfarande i Mexiko. De ledde till att Partido Revolucionario Institucional (PRI) som styrt Mexiko i 70 år, avsattes. De åt­erspeglades i Zapatiströrelsen i början på nittiotalet men också i dagens Mexiko, exempelvis när Andrés López Obrador var nära att besegra högerns kandidat Felipe Calderon i valen nyligen.
Några som inte var det minsta bekymrade över vad som hände i Mexiko var USA:s elit. Den är alltid vaksam när det handlar om Mexikos roll, central både för hur den påverkar latinobefolkningen i USA, som är betydande idag, men också som ingång till hela Latiname­rika.
År 1968 hade USA:s styrande klass dock fullt upp med den ­sociala omvälvning som rullats igång av Vietnamkriget.
En av följderna var att 3 200 unga människor sattes i fängelse på grund av sitt motstånd mot kriget.
Uppskatt­ningsvis en kvarts ­miljon andra undvek inkallelsen till militärtjänst och en miljon vägrade ­värnplikt.
Ändå å­talades bara 25 000 och en undersök­ning fann att ”Antalet lämpliga amerikaner som genom studier, av yrkes­mässiga eller andra skäl lyckades undslippa militär tjänstgöring ­uppgick totalt till 15 miljoner.”
Resultatet blev, som historikerna Arthur Schlesinger den yngre skrev, att ”kriget i Vietnam huvudsakligen utkämpades av sönerna till fattiga vita och svarta, de vars föräldrar hade begränsat inflytande i samhället. De inflytelserikas söner skyddades allihopa för att de gick på college.” (Michael Maclear: Vietnam: Tiotusenda­garskriget).
Längst fram i dessa led av ”kycklinghökar” – det vill säga de som lyckades undvika inkallningsordern men  stödde kriget – stod George W Bush och hans gelikar.

Slakten i Vietnam var den främsta bland de faktorer som provocerade fram den internationella protest­rörel­sen bland unga under perioden som föregick 1968 och som exploderade i massiva proportioner det året.
Det obeskrivbara våld och förstörelse som spreds av USA:s ­härskande klass med fega B-52-bombplan och Agent Orange (napalm) exemplifierades samma år av massakern i My Lai, i Sverige känd som Song My-massakern, vars hårresande detaljer avslöjades först senare. Tvåhundra obeväpnade vietname­siska civila räknades ”officiellt” som massakerns offer, men en soldat rapporterade att 700 hade massakrerats. Straffet för den främste anstiftaren till brottet, löjtnant William Calley, uppgick till endast tre dagar i militär­fängelse.
Publiciteten för historiens första TV-sända krig var så omfattande att dåvarande den presidenten Johnson efter kriget ångrade att han inte ­hade vidtagit mer diktatoriska åtgärder i­fråga om de amerikanska TV-sändningarna från Vietnam. ”Tidigt under kriget” ansåg general Westmoreland, befälhavare för USA:s operationer i Vietnam, ”borde han ha infört press­censur, oavsett hur komplexa ­problem det skulle ha kunnat skapa.” [Överbefälhavare Philip B Davidson, Vietnam i krig, sid 490].
USA:s härskande klass har ­senare lärt sig att officiell censur inte är nödvändigt när de har Murdochs ”Fox News” som fungerar som en del av regeringens propagandamaskin med speciellt utvalda journalister som får följa amerikanska förband i Irak.

Ungdomsupproret 1968 var verkligen världsomspännande. Det manifesterades inte bara i Paris och Berlin, utan också i andra länder, som Italien.
Studentrörelsen i Italien var avgjort den viktigaste ifråga om samarbetet med arbetarklassen, som ­inte nådde lika långt i något annat europeiskt land. Vissa avfärdade ­rörelsens unga som pajasar och kallade deras agerande, med den franska ­sociologen Raymond Arons ord: ”rika bortskäm­da ungars teater”. Och tveklöst var det för många av dem fråga om en ”revolutionär mässling” som de tillfrisk­nade från innan de återintegrerades i det kapitalistiska samhället.
Men andra ville verkligen bryta med kapitalismens dödande konformism och den alienation Marx ­talade om. Tanken på hur producenterna av det verkliga värdet reducerades till kuggar i kapitalismens enorma maskineri grep tag också under det ekonomiska uppsvinget och eldade ­under de ungas revolt.

Många av dessa unga hade kunnat fungera som katalysatorer för en ny massrörelse.
I Italien uppskattas exempelvis medlemsantalet i den yttre vänsterns organisationer till 100 000 mellan 1968 och slutet på sjuttiotalet.
Det var en tid av experimenterande, inte bara ifråga om politik, utan också ifråga om konst, musik och kultur i allmänhet, vilket visade på frigörelsens möjligheter för den unga generationen, möjligheter som sakna­des inom kapitalismens snäva ramar. På sina håll gick rörelsen till överdrift, kanske framförallt på grund av frustration, vilken i fallet Italien förstärktes av den byråkratins döda hand som det italienska kommunistpartiet PCI försökte lägga över rörelsen.
I de autonoma rörelsernas, gruppernas och organisationernas strömvirvel, fanns unga som letade efter en tydlig metod för att förändra samhäl­let. Men istället blickade PCI:s ledning mot en ”historisk kompromiss” med den tidens största borgerliga parti, nämligen kristdemokraterna.

I samma veva hamnade man på kollisionskurs med den virvlande, men mestadels lovande, rörelsen underifrån. PCI:s dignitärer mobilisera­de för att krossa den autonoma rörel­sen på universiteten, ibland genom att använda sig av ”muskulösa arbetare”. Detta ledde i sin tur till ultravänsteristiska metoder, vissa av dem ­extremt skadliga i kampen för socialism och frigörelse.
Till exempel utvecklades idéer om terrorism bland de ”röda gardena” och andra ”autonoma”, beväpnade grupper.
En generation gick därigenom tragiskt förlorad för den kamp som skulle ha kunnat återskapa den italienska arbetarrörelsen på en mycket högre nivå, genom uppbyggandet av ett massparti, eller åtminstone ett alternativ till PCI, på tydlig revolutionär, socialistisk och demokratisk grund.

proteströrelsen i Östeuropa avspeglade till viss del den i väst. Ett förebud om detta kom med Pragvåren, då de hårdföra stalinisterna rensades ut ur ledningen för Tjeckoslovakiens ”kommunistiska” parti. Att ersätta stalini­sten Novotný med Alexander Dubcek betydde dock inte en automatisk övergång till socialistisk demokrati, vilket till och med marxister påstod då. Dubceks ”socialism med ett mänskligt ansikte”, som fick masstöd i och utanför Tjeckoslovakien, var egentligen inte alls ett steg i den riktningen.
Det är sant att det uppstod en rejäl politisk jäsning när stalinismens tvångströja lossades.
Idén om socia­listisk demokrati och många av Trotskijs tankar kring den fria pressen, demokratisk kontroll av och styre över industrin fördes fram, diskuterades och debatterades. Dubcek representerade emellertid den byråkratiska reformen uppifrån som ska förhindra revolutionen underifrån.
Händelseutvecklingen tolererades inte av den stalinistiska byråkratin i Moskva.

I Polen 1956 hade de tvingats acceptera att Gomulka kom till makten. I likhet med Dubcek representerade Gomulka en mer liberal och nationa­listisk byråkratisk regim.
På den tiden förföljdes de ­styrande i Moskva forfarande av den ­ungerska revolutionens (1956) idéer och kamp för socialistisk demokrati, som utgjorde ett dödligt hot mot den egna stalinistiska regimen. Därför ­hade man tvingats tolerera Gomulka.
Tjeckoslovakien 1968 ­utvecklades dock mot bakgrund av en helt annan världssituation, vilken också påverkade de stalinistiska staterna. Att låta Dubcek framhärda hade varit detsamma som att öppna ­dammluckorna i Polen, Östtyskland, Ungern och andra östeuropeiska stater. Detta lade i sin tur grunden för den massiva desillusioneringen kring stalinismen och blev ett hårt slag mot idén om den planerade ekonomin på vilken den vilade, inte bara i Tjeckoslovakien utan i hela Östeuropa. Som de följande händelserna i Polen visade, förstärkte den också idéerna om en återgång till kapitalismen.

Därför hade 1968, på samma sätt som 1848 och 1917, en världsomspännande räckvidd. Dagens härskande makter vill gärna tona ner betydelsen av 1968.
Främst bland dessa står, passande nog, den franska borgarklassen, vars ståndpunkt kan anses som sammanfattad i Nicholas Sarkozys ord: ”Maj ’68 tvingade på oss alla en intellektuell och moralisk relativism… Arvtagarna till ’68 påtvingade oss idén att det inte längre finns någon skillnad på gott och ont, sant och falskt, skönhet och fulhet. Arvet från maj 1968 införde cynismen i samhället och politiken.”
Otroligt nog hävdade han till och med att 1968 hjälpte till att ­”försvaga kapitalisternas moral, att förbereda marken för den skrupelfria kapitalismens gyllene fallskärmar åt skurkak­tiga chefer”.
Tvärtom är detta inneboende egenskaper hos kapitalismen som 68-generationen, både då och senare, har försökt utrota genom att förbereda marken för det som var målet år 1968, nämligen den socialistiska omvandlingen av samhället.

Det franska borgarskapet smädade den franska revolutionen, de heroiska kommunarderna anno 1871 (Pariskommunen) och strejkrörelsen 1936 precis som de idag smädar 1968. Och precis som de misslyckats med att utrota minnet av de tidigare händelserna kommer de inte heller ­lyckas förgöra det här strålande exemplet: ett år av revolution och nästan revolution.
Det är socialisters och marxisters ansvar att hålla traditionerna från år 1968 levande, men också att dra lärdomar av rörelsens brister, allt för att förbereda för mänsklighetens socia­listiska framtid.
Peter Taaffe