En inblick i direktörernas rofferi

2006-08-09 15:47:02




TV
Titel: Uppdrag granskning sommarspecial: Vinst varje gång för direktörerna
Sändes: 2 augusti (repris 4 augusti) i SVT.

I Offensiv går det sällan mer än en vecka utan att vi skriver om vilka groteska lönesummor som direktörer i svenska och multinationella storföretag belönar sig själva med. För en gångs skull ägnade nu SVT några reportage i förra veckans avsnitt av Uppdrag Granskning (2 augusti) just kring toppdirektörernas bonusersättningar som vanliga anställda och löntagare förlorar på.

Till en början var frågeställningen kring vad orsakerna anses vara för att utbetala bonusar. Många företag kallar det idag för en belöning för prestation, att motivera chefer som gjort en bra arbetsinsats. Svensk Näringslivs vd Michael Treschow kommenterar sin bonusersättning med att ”det är en erkänsla” och att man ”åstadkommer ett fantastiskt resultat och det återspeglas i en fantastisk ersättning”.
Liknande svar ger Gunnebos vd Göran Gezelius, som får 1,5 miljoner i bonusersättning. När han därefter tillfrågas om de skulle göra ett sämre jobb utan sin morot svarar Gezelius att han ändå skulle ge järnet. Efter ett inte allt för gediget skrap på ytan avslöjas lögnen i hur mycket bonusar som nästan utbetalas på löpande band i de högre skikten. I många fall sätts bonusnivån på hur konjunkturen går, något som är helt utanför enskilda chefers kontroll. Bengt Rydén, ordförande för Sjunde AP-fonden, menar att det bara är en täckmantel för att få ut mer i löneersättning. 28 av de 29 direktörer som har bonusavtal fick ut sin bonus under fjolåret, med ett genomsnittligt belopp på 3,4 miljoner.

De girigas revolt

Det talades också om vilka enorma förluster som sker för både anställda och företagen när bonusen grundas på ett enda års resultat. När Ericsson la ner sin produktion i Norrköping 2001 fick tusentals människor sparken och företaget förväntades göra miljardförluster. För att rädda sin bonus gick dåvarande vd Kurt Hellström till styrelsen med förslaget att bonusen inte kopplades till företagets vinst utan till kassaflödet. Därefter sålde de av verksamhet på verksamhet, lokaler, kontor och utrustning för miljardbelopp – sådant som företaget egentligen behövde och därefter fick hyra tillbaka, då med långa hyreskontrakt. Efter senaste nedskärningen fick Ericsson betala fyra miljarder för tomma lokaler. Men kortsiktigt gick företaget plus det året, och därmed fick Kurt Hellström ut sin bonus – bra jobbat!
Det är mycket ovanligt att något som nyanställning skulle ge bonus. Ingen har hört talas om något bonusavtal kopplat till arbetarnas välmående, utan det handlar om att ”kapa kostnadsmassan” som skatterevisorn Staffan Andersson formulerade det – med andra ord om att sparka folk och lägga ner fabriker.
Reportaget tycktes dock ta minst lika mycket ställning för aktieägarna som för de drabbade fabriksanställda som förlorat sina jobb. Tillika sattes gärna företag som inte tillämpar bonuslöner i en god dager, som om de skulle vara rättvisa med vad som kan kallas ”vanlig marknadsanpassad direktörslön”.
Men det gavs även lite röster från arbetarna själva. Anställda på en Ica-butik intervjuades och fick säga vad de anser om bonusersättning på 10-20 miljoner kronor. Svaren blev att så mycket pengar behöver ingen människa. ”De pengarna kan användas till betydligt bättre saker”, som en anställd sa.

”Snabba vinster”

Den 24 april i år la Electrolux ner sin produktion i Torsvik, där 162 människor gick miste om sina arbeten, för att spara 40 miljoner. Samma dag hade de bolagsstämma där det röstades för optionsprogram åt 160 chefer, goda för så mycket som 185 miljoner.
I årsredovisningen visade det sig att såväl Electrolux vinst som soliditet och produktion gått ner – men den verkställande direktörens bonus hade gått upp.
”Det handlar om att plocka ut värden ur ett företag i ett kortare perspektiv. Snabba vinster. De personerna har inte som tanke att behålla det här företaget och utveckla det långsiktigt”, kommenterade Sven-Erik Sjöstrand, professor på Handelshögskolan vid Stockholm.
En vidare inblick ges även i de företag som fond-, försäkrings- och pensionsbolag investerar i. De fyra storbankernas fondbolag som investerar vanliga människors pengar, har under de senaste åren inte röstat emot några bonuslöner en enda gång på företagens aktiestämmor. Samma sak gäller försäkringsbolagen Alecta, AFA och AMF där ändå facket äger hälften.

Aldrig röstat emot

LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin visade också sitt hyckleri. Först får vi se bilder från hennes första maj-tal i år där hon talar om vilka vidriga summor som direktörerna roffar åt sig. Därefter frågade reportern hur hon röstat i de fyra styrelser hon sitter med i. Svaret var att LO-ordföranden inte en enda gång röstat emot dessa bonusersättningar.
I helhet var det intressanta reportage med mycket statistik och faktagrunder även om något alternativ för förändring kändes ganska avlägset, men det vore nog att gapa efter mycket från den trots allt statligt finansierade televisionen. Troligen lär det ändå ha fått en och annan tittares nerver att pyra av klassförakt.

Peter Henriksson