De norska fackföreningarna med LO i spetsen behöver dra lärdomar från Sverige, där LO-ledningen med prat om att ”acceptera valresultatet” inte mobiliserar till kamp mot alliansregeringen.
Den nya regeringen leds av Høyre med samarbetspartnerna, det högerpopulistiska och rasistiska Fremskrittspartiet som för första gången ingår i en regering. Kristligt Folkeparti och liberala Venstre är stödpartier.
Regeringsförklaringen är både konservativ och nyliberal. Redan i andra stycket framhålls både det ”kristna kulturarvet” och ”större utrymme för privata, lokala och frivilliga initiativ”. I ett senare avsnitt betonas det att ”familjens ställning” i det norska samhället ska stärkas.
Precis som i Sverige ska det offentliga finansiera välfärden samtidigt som privata företag bjuds in för att erbjuda ”mångfald och valfrihet”. Den nya regeringen kommer förstås att försöka undvika en motsvarighet till den massiva opinionen mot riskkapitalets miljardvinster i välfärden i Sverige. De betonar därför i första stadiet ”frivilliga och lokala” alternativ, i första hand inom vården men ligger än länge lågt vad gäller skolan.
Vårdvalet öppnar för nedskärningar, ökade klyftor och attacker på fackföreningarna, samtidigt som de kan öppna för större privata bolag, precis som utvecklingen i Sverige.
En stor vårdreform annonseras. Exakt vad det blir återstår att se, men beskrivningen hittills liknar det svenska ”vårdval” som snedvrider vården och ökar orättvisorna.
Högerregeringen gör ingen hemlighet av att den agerar på mandat från de rika och företagen. Förmögenhetsskatten ska avskaffas och företagens ”konkurrenskraft” stärkas. Det ska ske genom avregleringar och sänkta skatter och avgifter, samt genom att staten ska stå för stora investeringar i infrastruktur. Inom arbetsrätten vill regeringen ”utvidga möjligheten till att använda tidsbegränsade anställningar”, en trend som i hela världen har försämrat arbetarnas villkor. De vill samtidigt ”mjuka upp” arbetsmiljölagen, t ex vad gäller arbetstid och övertid.
Budgeten annonserar också – i Reinfeldts fotspår – att sjukfrånvaron ska minskas, t ex att långa sjukskrivningar ska tidsbegränsas. Både sjuka och arbetslösa kommer att möta försämringar. För funktionshindrade finns ett förslag om att sänka ersättningen med 5 000 kronor per år.
Även de som tvingas leva på socialbidrag kommer att mötas av hårdare krav. En annan likhet med Sverige är att avdragsrätten för fackavgiften ska minska för att senare troligen försvinna helt.
Traditionell högerpolitik återkommer också i planerna på att stärka och beväpna polisen, införa strängare straff och fortsätta Norges insatser inom krigsalliansen Nato. Att hastighetsgränsen på motorvägarna ska höjas och affärerna ha öppet på söndagar är andra åtgärder. Kulturbudgeten kommer att skäras ned och privat finansiering av kultur att förordas.
Det enda som något bromsar ett snabbt genomslag för denna politik är regeln att det är den avgående regeringen (Arbeiderpartiet, Sosialistisk Ventreparti och Sentern) som lägger budgeten för nästa år. Men även denna budget innehåller skattesänkningar. Den avgående statsministern Jens Stoltenberg betonar att Arbeiderpartiet ska föra en ”saklig opposition” och är inställda på samarbete med stödpartierna KrF och Venstre, samt i enskilda frågor även med Høyre och FrP.
Det blir upp till särskilt fackföreningarna, men också andra gräsrots-initiativ, att driva kampen mot högerregeringen. Det kan också bli protester på universitet och skolor om den nya regeringen avskaffar en förlängning av studiestödet till 11 månader som den avgående regeringen föreslår. Den blå-blå regeringens nyliberala attacker mot välfärden ska inte underskattas.
Per-Åke Westerlund