20 000 gick ut på gatorna den 22 maj i en demonstration utlyst av MTST, De Taklösa Arbetarnas Rörelse. De har bland annat ockuperat tomter för att ge familjer tak över huvudet.
Fotbolls-VM går av stapeln den 12 juni i fotbollstokiga Brasilien – landet där sporten är religion, vinnare av 5 VM-titlar. Allt borde tala för århundradets folkfest, eller? Faktum är att VM-stämningen inte har infunnit sig.
Till skillnad mot tidigare VM, på bortaplan, ser man inte den brasilianska flaggan målad på asfalt och murar, inte samma gul-gröna pynt överallt, trots att TV bara pumpar ut VM-propaganda. Ju närmare VM har kommit, desto lägre har stödet för evenemanget blivit.
I slutet av 2008 var 79 procent för att landet skulle vara VM-värd. I den senaste mätningen var bara 48 procent för och 43 procent mot. Samtidigt tycker en majoritet, 55 procent, att VM innebär fler nackdelar än fördelar för landet.
Så i stället för folkfest präglas landet av protester och strejker både mot det enorma pengarullningen som präglar VM-byggena, men också för högre löner, bostäder, kollektivtrafik, sjukvård och utbildning.
”Ge oss våra bostäder eller så blir det inget VM i Brasilien”, ropade 25 000 ”taklösa” på demonstrationen den 4 juni i São Paulo, där öppningsmatchen äger rum.
Just frågan om bostäder kanske är det tydligaste exemplet på hur VM innebär en omvänd Robin Hood-politik. Byggföretagen är de stora vinnarna, med mångmiljardbyggen. Samtidigt har tusentals familjer fått sina skjul rivna för att ge plats åt nya arenor och andra projekt. I området runt den nya arenan i São Paulo har hyrorna gått upp med 140 procent under de senaste åren, vilket har tvingat många att flytta ännu längre ut i förorterna och som därmed innebär ännu längre resor i knökfulla bussar för att ta sig till jobbet varje dag. För de som spekulerar i fastigheter och tomter innebär det ännu mer vinster.
MTST, de Taklösa Arbetarnas Rörelse, är den viktigaste organisationen som kämpar för bostäder i ett land där det enligt beräkningar saknas sju miljoner bostäder, samtidigt som det finns minst lika många outnyttjade hus och lägenheter. De bestämde sig för att ingripa i området där den nya arenan har byggts. Mindre än tre kilometer från arenan hittade man en tomt på 150 000 kvadratmeter som ägs av en firma som har specialiserat sig på markspekulation. Firman äger tomter till ett värde av 12 miljarder kronor. Just den här tomten var klassad som ”jordbruksareal”, trots det urbana läget, och därför behövde de bara betala cirka 180 kronor i skatt per år!
Under maj gick MTST in på tomten och ockuperade den. Ockupationen fick namnet ”Folkets VM”. Efter en vecka hade 4 000 familjer satt upp enkla baracker och man fick sätta stopp för att det blev fullt. Det är ett hav av enkla skjul byggda av bambu och svart plast. Organisationen är exemplarisk. Familjerna delas in i grupper om hundra och varje grupp har en samordningsgrupp, bygger sitt eget kollektiva kök och torrdass.
Vid varje aktivitet gör man upp närvarolistor. Bara de som aktivt deltar i kampen kan räkna med att få tillgång till bostäder om kampen är framgångsrik. På andra sidan São Paulo, i förorten Taboão da Serra, byggs det hundratals lägenheter åt de taklösa, efter åratal av kamp. Det visar att kampen lönar sig.
En så stor ockupation så nära VM-arenan väckte uppmärksamhet ända upp på regeringsnivå. President Dilma träffade ledningen för MTST och lovade att utreda om regeringen kan köpa loss tomten för att bygga bostäder åt de taklösa.
Sammanlagt har landet lagt ut 24 miljarder kronor på VM-arenorna, lika mycket som de två senaste VM:n i Tyskland och Sydafrika tillsammans. Totalt beräknas VM gå loss på 90 miljarder kronor.
De flesta nya arenorna blev färdiga i sista stund. Nio byggarbetare fick sätta livet till i byggolyckor. Den nya arenan i huvudstaden Brasilia har kostat mer än dubbelt så mycket mot vad man beräknat. FIFA godkände inte den ursprungliga planen för arenan i São Paulo, som byggs trots att det redan finns flera andra, vilket medförde att budgeten utökades med en miljard kronor. Detta för att hålla standarden för invigninsmatchen, då flera statsöverhuvuden och dignitärer väntas delta. En miljard kronor i merkostnad – för en match!
Det klassiska Maracanã i Rio de Janeiro, där finalen ska spelas, har byggts om för tre miljarder kronor, trots att den byggdes om så sent som 2007 inför de Panamerikanska spelen.
Fyra av de nya arenorna byggs i delstatshuvudstäder där det inte finns stora fotbollslag. I Manaus, i delstaten Amazonas, brukar de lokala lagen dra cirka 1 500 åskådare. Nu har man fått en arena som rymmer 44 500 personer. Vad ska man med arenan till efter VM? I Sydafrika kallas de arenor som står oanvända efter VM 2010 för ”vita elefanter”.
Dessutom är biljettpriserna väldigt höga och oåtkomliga för de flesta brasilianare. En biljett till det klassiska derbyt Flamengo-Fluminense på Maracanã har gått upp från 90 till 300 kronor under det senaste året!
De infrastrukturprojekt som utlovats – tunnelbanor, snabbussar, utbyggnad av flygplatser – har blivit försenade eller helt enkelt övergivits. Allt detta har blivit tydligare för allt fler ju närmare vi har kommit VM. Därför har också motståndet ökat.
VM har gett ett fokus för kampen ur flera aspekter och förstärkt känslan av att landet inte går i rätt riktning, trots all nationalistisk propaganda.
Massprotesterna under juni i fjol, då två miljoner gick ut på gatorna i 500 städer, trasade samman bilden av det nya framgångsrika Brasilien man har försökt att bygga upp.
Protesterna handlade om så mycket mer än höjningen av kollektivtrafikpriserna. De var ett uttryck för en krock mellan de förväntningar om en bättre tillvaro som har byggts upp under tillväxtåren och den kaosartade sociala verkligheten.
Brasiliens tillväxt sedan Lula och Arbetarpartiet (PT) kom till makten 2003 byggde på två ben. Det första var tillväxten i världsekonomin, främst Kinas tillväxt, som ledde till en stor efterfrågan på råvaror och jordbruksprodukter som järnmalm och soja. Det andra var en ökad inhemsk konsumtion, grundad på ökad tillgång till krediter och en begränsad omfördelningspolitik, som gjorde att miljoner fattiga familjer kunde komma in på konsumentmarknaden. Lägre arbetslöshet och frånvaron av finansiella kriser (tack vare en tillströmning av dollar som drogs till världens högsta räntor) bidrog till känslan att allt var på rätt väg.
I och med krisen i världsekonomin har den brasilianska tillväxtmodellen tappat sin kraft. Kinas avmattning har lett till mindre fart i råvaruexporten. Industrin har tappat mark, speciellt under åren av hög realkurs, som gjorde brasilianska industrivaror dyrare än utländska. Många familjer är överbelånade och detta har tillsammans med en ökad inflation lett till att konsumtionen fallit.
Sedan Dilma efterträdde Lula 2011 har BNP-tillväxten varit låg och snittillväxten under hennes fyra år kommer att hamna på runt två procent, den lägsta nivån sedan början på 1990-talet. Tillväxten under första kvartalet i år hamnade på magra 0,2 procent.
För många har den personliga situationen tagit några steg framåt. Många har kunnat köpa sitt första kylskåp, eller även en bil. Men detta står i skarp kontrast till den kaosartade situationen inom sjukvården, utbildningen, trafiken, bostadsbristen etcetera. När inflationen i fjol steg över 6 procent, ännu mer för matvaror, blev höjningen av kollektivtrafikpriserna droppen för många. Men det som fick rörelsen att explodera var den enorma polisbrutaliteten mot demonstranterna. Det var samma polisbrutalitet som utövas ostraffat dagligen i de fattiga förorterna, men nu var det mitt i stan och drabbade även medelklassens ungdomar och journalister.
Junirörelsen var en historisk vändpunkt. Det var första gången som den nya generationen fick en känsla för riktig masskamp och att det är möjligt att segra, då prishöjningarna på kollektivtrafiken drogs tillbaka. Men utan ett nytt gemensamt mål för kampen var det oundvikligt att kampen tog ett steg tillbaka, dock utan att gå tillbaka till ruta ett. Kampen fortsatte, om än i en mer uppsplittrad form.
Ockupationer av oanvända tomter ökade dramatiskt. Det genomfördes också många viktiga strejker. Ett viktigt särdrag i strejkerna är att en ny generation av unga arbetare, som deltagit eller inspirerats av junirörelsen, nu var beredda att köra över den byråkrati som härskar i de flesta facken.
Det viktigaste exemplet var renhållningsarbetarna i Rio de Janeiro, som gick ut i strejk mitt under karnevalen mot fackledningens vilja och lyckades vinna en stor seger, bland annat 37 procent i höjd grundlön. Denna seger inspirerade en mängd andra grupper till att gå ut i strejk. Dessutom finns det en känsla att man nu har ett gyllene tillfälle, då alla delstatsparlament kommer att göra allt för att undvika kaos under VM.
Under maj gick bussförarna i Rio de Janeiro ut i strejk mot ledningen. I São Paulo gjorde de samma sak, trots att fackledningen redan skrivit på ett avtal. Hundratals bussar ställdes upp och blockerade trafiken på bussterminalerna. I flera andra huvudstäder har bussförarna gått ut i strejk.
Den 5 juni gick tunnelbanearbetarna ut i strejk i São Paulo. Fyra-fem miljoner använder sig av tunnelbanan varje dag. Effekten är enorm och är i skrivande stund fortfarande pågående.
Vi får se hur protesterna kommer att se ut under själva VM. Under för-VM i fjol hölls stora demonstrationer vid nästan varje fotbollsmatch. Under karnevalen i Rio i år strejkade renhållningsarbetarna.
Men fotbolls-VM är ju fotbolls-VM och kampen kan gå tillbaka tillfälligt. Men en sak är klar: Alla de faktorer som ledde till junirörelsen finns fortfarande kvar och har även förstärkts. Regeringen har gjort allt för att försäkra sig om att inget ska få störa VM. Armén är redo att rycka in om det skulle behövas. En specialstyrka på 10 000 soldater inom den nationella insatsstyrkan har tränats inför VM.
Dessutom har man i São Paulo tillsatt speciella snabbdomstolar för att snabbt döma demonstranter och arbetsdomstolen kommer att kunna döma strejker som olagliga till och med på söndagar under VM.
Men i vilket fall som helst står det klart att VM inte kommer att vara den PR-succé som regeringen hade räknat med. Alla reportage som utländska journalister dagligen skickar hem är fulla med vittnesmål om försenade byggen, kaos, demonstrationer, anklagelser om korruption och hur många som tycker att VM är ett slöseri med pengar som borde gå till nödvändiga saker.
CWI:s sektion, LSR (Frihet, Socialism och Revolution), har betonat behovet av att ena all den kamp som pågår. Målet är att börja bygga en generalstrejk underifrån, genom att samla de grupper som kämpar på lokal och nationell nivå och arbeta fram en gemensam kampplan. Men det är också viktigt att bygga ett politiskt alternativ.
I oktober går Brasilien till val för att välja delstatsparlament och guvernörer, samt nationell kongress och president. För ett år sedan såg det ut som om valet var avgjort i förväg. Dilma hade ett starkt stöd i opinionen och högeroppositionen var kraftigt försvagad. Under juni-protesterna föll dock Dilmas popularitet från 65 till 30 procent och har inte återhämtat sig sedan dess.
I opinionsundersökningarna har Dilma gått från 44 procent i februari till 34 procent i den senaste undersökningen från den 5 juni. Hon kan fortfarande vinna i första valomgången, då stödet till hennes motståndare inom högern inte har ökat särskilt mycket. Istället är det rekordmånga 30 procent som an-ger att de inte har någon att rösta på.
Det här borde vara ett guldläge för PSOL, det breda vänsterpartiet som CWI:s sektion LSR är med i, att ta nya kliv framåt. Partiet kommer också att gå framåt på många ställen, framförallt i landets andra största stad Rio de Janeiro, där partiets borgmästarkandidat fick 28 procent. Partiet kommer att få nya ledamöter i delstatsparlamenten och den nationella kongressen.
Men i presidentvalet har partiets majoritet valt den unga senatorn, Randolfe Rodrigues, som står för den mest nedtonade profilen. Dessutom misslyckades försöken att ha en valallians med de andra vänsterpartierna, PSTU och PCB på nationell nivå, även om det kommer att ske i vissa delstater.
Det finns utan tvekan ett utrymme för ett tredje vänsteralternativ. I valet 2006 fick PSOL:s kandidat strax under 7 procent. I förra valet, 2010, kanaliserade Marina Silva, som avgick från Lulas regering, viljan till förändring och landade på 19 procent. Hon misslyckades med att registrera ett nytt parti till det här valet och ställer nu upp som vice president åt Eduardo Campos från det Brasilianska ”Socialist”-partiet (ännu ett högerparti), som ligger på 7 procent i mätningarna. Tyvärr kommer inte Randolfes ”light”-vänster att inspirera det nya skikt av kämpar som söker ett alternativ.
LSR kommer i valet att ha en kandidat till guvernör i Rio Grande do Norte, en fattig delstat i landets nordöstra spets. Det blir en chans att föra ut en socialistisk politik till miljoner människor och tillsammans med andra kandidater från PSOL:s vänsterfalang en chans att visa hur en tydlig vänsterpolitik kan få ett gehör hos de som söker ett alternativ till dagens kapitalistiska kaos. ■
