Grekland: Samling för en ny vänster

2015-07-25 12:18:10




– Ibland koncentreras historien från år till dagar. 61,3 procent röstade nej i folkomröstningen den 5 juli och sa ifrån. Två timmar senare tog premiärminister Alexis Tsipras mandatet från folket och gick över till borgerligheten och sålde ut allt. Gjorde nej till ja.
Så inledde Andros Payiatsos, Xekinima (CWI i Grekland) diskussionen om Grekland på CWI:s pågående sommarskola i Belgien.

– Alla gräsrötter och vänsteraktivister var i chock. Många har ännu inte återhämtat sig. Det var gräsrotsaktivister i Syriza som inte gick utanför dörren på en vecka. De kunde inte möta arbetskamrater som frågade ”vad?”
– Samma natt som segern i folkomröstningen höll Tsipras tal och inbjöd till en samling av politiker från alla partier, Han hade inte utlyst folkomröstning för att vinna, utan som ett fikonlöv för att nå en kompromiss.
– Det syntes tydligt att Tsipras inte var glad. Han ville ha en marginell övervikt för nej för att sluta den kompromiss han bestämt sig att göra. Men 23 procents skillnad skapade problem för Tsipras.
– Att utlysa folkomröstningen var att förbereda en brytning  med Trojkan. Men vi förstod redan veckan innan att han förberedde ett förräderi och kunde förbereda oss mentalt. Vad som ände kom inte som en chock för oss.

– Folkomröstningen var historisk. Även massmötet på Syntagmatorget i Aten, då hundratusentals samlades för att säga nej. Det var som under de bästa dagarna under masskampens höjdpunkt 2011.
– Detta trots en oemotsvarad skräckkampanj. En konspiration av grekisk och europeisk borgerlighet och media propagerade att ett Nej skulle betyda ”ett slut på civilisation och liv – att Grekland slängs ut ur EU”.
– Opinionsundersökningarna dagarna innan visade på ett jämnt lopp. Men vi kände att nej hade stor majoritet. De stämningar vi mötte i vår kampanj visade att nej skulle vinna.

– Efter folkomröstningen stod det klart att opinionsundersökningarna var köpta. 61,3 procent var en stor seger, för arbetarklassen och vänstern. Vi måste påminna motståndare och Tsipras om det. Han fick ett enormt mandat som såldes ut på bara ett par timmar. Ett mandat som visade hur orädd arbetarklassen är.
– Massmedia gav aldrig en bild av vad som hände i bankköerna. När demonstranterna ropade nej, ropade de i köerna också nej. Media rapporterade aldrig vad som hände på marknaderna. Vi ropade nej på marknaderna, och de som var där ropade med.
– 250 solidaritetsdemonstrationer genomfördes i hela Europa. Den grekiska arbetarklassen var medveten om det.  Många insåg att Europas arbetare kämpar på vår sida.

– Vi i Xekinima lanserade vår intensivaste kampanj någonsin. Vi delade ut 100 000 flygblad på fem dagar. Sålde 2 700 tidningar på fem dagar.
– Vi behövde inte argumentera för tidningen, folk kom och tog tidningen. Arbetare tog buntar av våra flygblad för att dela ut. Vi hade material från första dagen, medan annan vänster funderade på vad de skulle säga.

– Tsipras är en paradoxal figur. I den stora massan har han fortfarande stöd. Därför att han uppfattas som att han “tog striden”. Och att de politiska besluten ännu inte trätt i kraft.
– Men bland aktivister är han absolut hatad. Finns inte ord att beskriva vad han gjorde. Det finns en viss sympati för gamla vänsterreformister. Men inte för Tsipras. Han spelade ett spel med arbetarklassen.
– Han utlyste folkomröstning, uppmanade arbetarklassen till strid. Han hade dumma illusioner om att kunna förhandla med Trojkan. Men Trojkan hade honom på marken, slog honom och sparkade honom. Men han låg kvar och kallade dem ”partners”.

– Tsipras talade om ”ömsesidiga fruktsamma förhandlingar”.  Trojkan drog ut på det i månader men gav inte en cent mer. Ändå betalade Syrizaregeringen tillbaka gamla lån. Tsipras dränerade ekonomin helt.
– Han gick igenom processen utan förstå vad som hände. Inte bara som en högerreformist eller renegat utan som en bortgjord person.

– Det kommer att leda till att Syriza splittras. Vi vet inte när, men det är omöjligt att hålla ihop partiet. Tsipras gick emot mandatet i folkomröstningen, mot partiföreningarna, mot centralkommitténs majoritet. Samtidigt som han pratar om demokrati.
– De mest aktiva och medvetna arbetarna har vänt Syriza ryggen. Vad vänstern inom Syriza kommer att göra är oklart.

– De så kallade eurokommunisterna har till 90 procent kapitulerat. Den största vänstergrupperingen är Vänsterströmningen, med 30 riksdagsledamöter som röstade nej. Det finns också en trotskistisk grupp med 12 ledamöter.
– Både säger att det är en tidsfråga innan splittring. Men de vill inte ta initiativet själva, utan bli uteslutna. Det gör att Tsipras kan manövrera för att vinna tid och försvaga dem.

– Om vänstern kom ut enad, kan det skapa nytt massarbetarparti, större än kommunistpartiet. Men om vänstern splittras, då bildas en rad småpartier som inte ändrar situationen.
– När det nya tredje åtstramningspaketet börjar kännas för arbetarklassen och bönderna, kommer regeringen att komma i kris. Tsipras vill ha nyval nu för att försöka uttnyttja det väljarstöd han har kvar och komma ur krisen. Men den grekiska och europeiska borgerligheten vill inte ha nyval. De vill ha en nationell samlingsregering.

– Vi får se vad som kommer att hända. Det kommer att bli stora effekter inom vänstern. Vi har en vänlig attityd med andra vänstergrupper. Våra initiativ är kopplade till vänstern i Syriza.
– När Tsipras skrev under det nya paketet skrev vi: ”Nu behövs en ny vänster, Tsipras har gått över Rubicon (passerat gränsen)”.

– Ur Syriza och det andra vänsterpartiet Antarsya, som idag ser sig som det nya partiet, och resten av vänstern måste en ny vänster bildas. Vi reducerar inte frågan om att bygga en vänster till enbart en paroll, utan vi agerar aktivt för ge processen en knuff framåt. Och vi kan spela en betydelsefull roll.

– De senaste tre åren har vänstern i Grekland befunnit sig i stagnation. Vi bildade 1000-initiativet 2012 som en samling av vänstern för bygga en brygga mellan Syriza, Antarsya, oss och andra delar av vänstern. Förra hösten började vi förankra detta initiativ lokalt.

– Vi byggde lokala stadsbaserade ”förenade vänster”-kommittéer, som blev till små lokala masspartier. Det har vi gjort i fyra regioner. Målet var att bilda tio sådana kommittéer fram under året för att i slutet av året kalla till en konferens och bilda en riksomfattande förenad vänster.
– Den senaste utvecklingen har snabbat på allt. Vi hoppas nästa vecka kunna bilda ”förenade vänster-kommittéer”i fyra nya städer. Många gräsrötter har nu insett att vi har rätt.

– Mot bakgrund av de senaste händelserna beslöt vi att snabbt, inom loppet av fyra dagar, sammankalla vi till en rikskonferens. Konferensens hölls fredagen den 17 juli, vi hade bara möjlighet att bedriva en två dagar lång mobiliseringskampanj. Det var det första möte med vänstern efter händelserna. Vi såg öppning och sa: kör!

– Det blev väldigt framgångsrikt. 250-300 från 12 olika grupper närvarade. Alla vänsterströmningar i Syriza var med. Det var ett viktigt möte som diskuterades i hela Grekland.

– Vi lanserade idén om behovet av ett nytt parti för arbetarklassen och vänstern. Alla köpte det inte, men var beredda att diskutera det. Det måste få tid att utvecklas, mogna. Beror också på utvecklingen i Syriza, men kan inte vänta på det. Det höll alla med om.
– Initiativet kom från oss och vänsternätverk i Syrizas periferi. Det var väl känt vilka som låg bakom. Konferensen bildade en samordningskommitté. Även Syrizas officiella ungdomsledning ingår. 

– Syrizas radio i Tessaloniki kommenterade att ”det enda betydelsefulla vänstern gör nu är det ni gör”. Vi kontaktades efter mötet av en gruppering i Anatarsya. Det är en enormt viktig öppning även om inget är säkert.
– Så är läget idag, om två månader kan det se helt annorlunda mot idag.

Oavsett utvecklingen framöver kommer Xekinima att vara där, och starkare än någonsin.