foto: Thanassis Stavrakis
Trojkan (EU, IMF och ECB) har medvetet förpassat det grekiska folket i en enorm fattigdom.
Efter sex år av djup kris och oemotsvarade attacker på välfärd, jobb och levnadsvillkor har Grekland kastats årtionden tillbaka i tiden. Detta hindrar dock inte landets högerregering och EU-topparna från att hävda att åtstramningspolitiken har varit en framgångsrik nödvändighet och att det nu kan skönjas ett ljus i slutet av tunneln.
Men inga fraser i världen kan dölja det faktum att åtstramningspolitiken och Trojkan (IMF, EU och ECB) är skyldiga till en medvetet skapad fattigdom. Landet har ruinerats och plundrats på sina tillgångar för att rädda europeiska storbanker.
”Det kommer många positiva signaler från Grekland”, var det gemensamma beskedet, med adress till ”marknaden”, från det möte som hölls mellan den grekiske premiärminister Antonis Samaras och den tyske förbundskanslern Angela Merkel för några veckor sedan. Men ännu väntar vanliga hushåll på positiva signaler, och de sår som åtstramningspolitiken har orsakat det grekiska samhället kommer aldrig att läkas.
Sedan 2008 har den grekiska ekonomin krympt med en fjärdedel och köpkraften har rasat ned till 1995 års nivå. Hushållens inkomster har sedan krisen blev akut 2008 sjunkit med minst en tredjedel och i snitt har varje individ förlorat 4 000 euro (37 000 kronor) per år.
”Det är det största fallet inom OECD och fyra gånger mer än snittet inom eurozonen. Den dramatiska inkomstminskningen är en följd av att arbetsmarknaden har genomgått en försämring som saknar motstycke. Sysselsättningsgraden har fallit ned till 49 procent (snittet inom OECD är 65 procent). Varje vecka har antalet arbetslösa ökat med 3 800 personer och 60 procent av de 1,4 miljoner arbetslösa är långtidsarbetslösa. Antalet hushåll där ingen har jobb har fördubblats sedan 2012. För närvarande lever en av fem greker i arbetsför ålder i hushåll där ingen har jobb”, skrev OECD i mars i år.
Samma OECD-rapport, titulerad Greece: The crisis and its aftermath (Grekland: Krisen och dess efterföljd), menar vidare att det i dagens Grekland är en större andel av befolkningen som anser att de inte längre har råd att göra nödvändiga matinköp än i Kina och Brasilien.
– Av de 1,5 miljoner som de facto är arbetslösa är det bara 85 000 som får arbetslöshetsersättning, vilket i regel inte är mer än 360 euro i månaden (3 280 kronor). Nytillkomna jobb är alla tillfälliga och osäkra. Fasta anställningar finns inte längre. En tredjedel av alla offentliga jobb har försvunnit. Demokratiska rättigheter är under ständig attack. Fackligt förtroendevalda avskedas trots att det är lagvidrigt, säger Apostolis, bussförare i Aten och medlem i Xekinima (CWI i Grekland).
Nedskärningarna inom sjuk- och hälsovården har fått katastrofala följder. En femtedel av barnen är inte längre vaccinerade och läkare varnar för att till exempel polio kan komma tillbaka inom fem år.
”Två miljoner greker är inte längre sjukförsäkrade, antalet hiv-smittade stiger, spädbarnsdödligheten ökar och patienter dör i brist på läkemedel. I spåren av svångremspolitiken har den grekiska hälsovården kollapsat – och den grekiska regeringens budskap om att den värsta krisen nu är över klingar ihåligt för många”, rapporterade Svenska Dagbladet den 17 maj i år.
Grekland styrs av Trojkan och dess marionetter i regeringen – en koalition mellan högerpartiet Ny demokrati och det fullständigt urartade socialdemokratiska Pasok (Pasok har reducerats till en klick högerpolitiker, då partiets tidigare arbetarväljare har gått över till vänsterpartiet Syriza, som i opinionsundersökningarna är landets största parti).
Trojkans krislån till Grekland har använts som ett medel för politisk utpressning. Nedskärningar och privatiseringar har varit ett villkor för att få de 240 miljarder euro (2 180 miljarder kronor) i lån som hittills har beviljats Grekland. Enligt Syriza har dryga 98 procent av de pengar som Trojkan har betalat ut använts för att betala av tidigare skulder till utländska långivare, företrädesvis europeiska storbanker.
Trojkans extrema åtstramningspolitik har motiverats med att underskott och skulder måste minska samt att Grekland behöver bli ”konkurrenskraftigt”. Men åtstramningspolitiken har fått helt motsatt effekt. Den grekiska ekonomin har krympt 24 kvartal i rad sedan 2008 och OECD förutser att arbetslösheten kommer att ligga kvar på fruktansvärda 27 procent ända fram till slutet av 2015.
När krisen inleddes 2008 hade Grekland en statsskuld på motsvarande 105,4 procent av BNP. När Trojkan tog över 2010 hade den ökat till 129,7 procent och när 2014 går mot sitt slut beräknas den ha ökat till 177,2 procent av en BNP som är en fjärdedel mindre än 2008.
Den så kallade skuldkris som spekulanter, bankirer och korrupta politiker bär ansvaret för har stadigt förvärrats. Vad gäller Greklands export är den 15 procent lägre idag än 2008.
Trots enorma massmobiliseringar, bland annat i form av över 30 generalstrejker, varav flera har varit 48-timmars generalstrejker, sedan krisen inleddes, har Trojkan och de ytterst svaga grekiska regeringarna lyckats trumfa igenom historiens värsta åtstramning.
Efter att masskampen nådde sin höjdpunkt 2012 gick kamprörelsen tillbaka och en viss uppgivenhet började märkas, vilket förstärktes av hoppet om att en ny vänsterregering inte realiserades efter Syriza:s historiska valgenombrott, med början i valet våren 2012.
Men Syriza behåller sin ställning som det största partiet i opinionsundersökningarna och rädslan för en valförlust nästa år ligger bakom regeringens tal om att ”nu vänder det” samt begäran om ett visst ”andrum” i åtstramningarna.
Kampen mot Trojkan och regeringen är direkt förenad med den antirasistiska kampen för att stoppa det nazistiska Gyllene Gryning, som i de senaste opinionsundersökningarna ligger på dryga 6 procent. De antifascistiska kommittéer som Xekinima tillsammans med andra byggt upp runt om i landet har gått i bräschen för att driva ut Gyllene Gryning från bostadsområden, gator och torg.
Det är möjligt att den grekiska ekonomin visar plussiffror i slutet av året. Men den blygsamma tillväxten på 0,6 procent som regeringen hoppas på är alldeles för liten för att åtminstone ge en andhämtning och nya förutsättningar för arbetarna och unga att samla kraft. Efter år av ständiga attacker och oavbruten kris kan en verklig, om än tillfällig, ekonomisk återhämtning vara den förändring som krävs för att masskampen ska ta fart igen.
I väntan på en rejäl ekonomisk återhämtning närmar sig valet. Det kan bli val redan under våren 2015, och en ny möjlig Syriza-regering. Även om Syriza:s ledning har gått till höger och gör allt för att dämpa förväntningarna kommer en ny regering ledd av Syriza att ge impulser till massorna att gå ut på gatorna igen för att försöka pressa fram avgörande förändringar. ■
