foto: Melker Dahlstrand/Riksdagsförvaltningen
Ett högt spel där alla partier försökte straffa ut varandra gav till sist det extraval som få ville ha (utom Sverigedemokraterna). Sverigedemokraternas strategi var solklar från den sekund Löfvén tillkännagav extravalet: de kommer nu trappa sin rasistiska propaganda och i valet ställa flyktingpolitiken mot välfärdsfrågorna. För antirasister kommer de 3,5 månaderna fram till valdagen den 22 mars vara kritiska.
När SD stödde Alliansens budget och därmed fällde de rödgröna såg de två möjliga scenarior som de tror båda gynnar dem: en blocköverskridande överenskommelse eller nyval. Högeralliansens budget vann omröstningen i riksdagen, vilket bland annat drabbar pensionärerna och arbetslösa.
Detta visar vilket högerparti Sverigedemokraterna är. Alliansens vägran att förhandla om budgeten hade som syfte att tvinga Löfvén att avgå och bilda en svag Lövfén II-regering, utan Miljöpartiet och där Vänsterpartiet dumpades som budgetpartner. Socialdemokraterna kontrade och satte hårt mot hårt och valde det alternativ som de tror missgynnar Alliansen mer än dem själva: extraval.
Vem som står som vinnare den 22 mars är i dagsläget omöjligt att säga. Sverige har bara haft extraval en gång tidigare och det var för mer än 50 år sedan, 1958. Några saker är dock redan klara:
1. Allt tyder på att alliansen håller ihop och riktar in sig på att, med hjälp av borgarpressen, kritisera Löfvéns ”regeringsoduglighet”. Valet blir åter ett val mellan ”blocken”.
2. S och MP-regeringen kommer att hävda att de vill ”ta ansvar” och ”samarbeta” och mena på att krisen är Alliansens fel eftersom de vägrat samarbeta.
3. Vad som händer efter den 22 mars är dock en annan sak. Låsningen mellan blocken är inte politisk – skillnaderna mellan budgetförslagen är små. Det handlar istället om ett maktspel: vem ska sitta vid köttgrytorna?
4. SD kommer trappa upp rasismen och vill få valet till en ”folkomröstning om den extrema invandringspolitiken”. Med vikarierande partiledaren Mattias Karlsson i spetsen tror de att de kan utnyttja oron kring de ökade flyktingströmmarna på grund av katastroferna i Syrien och Irak.
Gissningarna vem som gynnas av denna situation är lika många som de statsvetare som uttalar sig. Frågor som valdeltagande, vem som röstar, hur många som ändrar sig från valet i september står utan svar i denna unika situation. Värt att notera är att Alliansens partiledare inte med ett ord attackerade SD under sin presskonferens efter beskedet om extraval. Borgerliga ledarskribenter i till exempel Svenska Dagbladet och Dagens Industri har öppet argumenterat för ett politiskt närmande till SD. Risken finns för en allt mer öppen anpassning till SD-rasismen från framförallt Allians-partierna.
Det som håller emot en sådan utveckling är den fortsatt starka antirasistiska opinionen. Den antirasistiska rörelse som växte sig stark under det gångna året efter rasistattacken i Kärrtorp står nu inför en ännu större utmaning. Gräsrötter, fackföreningar och alla som drabbats av Reinfeldt-regeringen måste delta i valkampanjen mot rasism och all högerpolitik. När de två regeringsalternativen känns allt mer lika växer det politiska vakuum där SD fiskar röster och kan kanalisera missnöjet i rasistisk riktning. Antirasismen fram till valet den 22 mars kan inte bara handla om protester mot SD:s rasism och reaktionära högerpolitik – den måste också handla om att föra fram behovet av en socialistisk arbetarpolitik som istället för att sparka nedåt sparkar uppåt. Mot banker, storföretag och högerpolitiken hos det politiska etablissemang som trots sina interna strider alla dansar efter deras pipa.
