Alexandra Kollontaj
”Jag har ännu långt ifrån uträttat allt vad jag vill på denna vår planet och tänker därför inte försvinna som en liten atom i världsrymden”, skrev Alexandra Kollontaj strax före sin död, den 9 mars 1952. Hon skulle några dagar senare ha fyllt 80 år. Modig, principfast och passionerad. Alexandra Kollontaj var den enda kvinnan i Lenins regering och en av de mest berömda kvinnorna i rysk historia, i revolutionens historia. Passionerad i försvaret av revolutionens sanna ideal, visste hon också att revolutionen i sig inte räckte till. För en verklig politisk omvälvning krävdes en förändring av personliga- och familjerelationer.
Ingen förstod bättre konflikten mellan Kärlek och Arbete. Hennes liv, både personligt och politiskt var alltid stormigt. Hon var en briljant tänkare, skribent, organisatör, agitator, lärare, författare, debattör, förhandlare m m under sitt långa liv och obrottsligt lojal mot dem hon höll av och respekterade. Hennes idéer är lika viktiga idag som när hon levde. Hon var en revolutionär som upplevde Revolutionen, den som inte blev som hon drömt den, och hennes erfarenheter och tankar, hennes liv är inspirerande, hennes arbete är värdefullt.
Trots att hon idag erkänns som en pionjär och som en av den ryska revolutionens centralfigurer var hennes skrifter svåra att få tag på under många år, hennes betydelse som feministisk socialist och banbrytare delvis okänd inom stora delar av kvinnorörelsen. Detta ändrades när socialistiska kvinnorörelser bildades och växte på 1960- och 70-talet. Hennes verk trycktes i nya upplagor och nya generationer av kvinnor och män fick möjlighet att läsa hennes roman Arbetsbiens kärlek, hennes mest kända arbete Kvinnans ställning i den ekonomiska samhällsutvecklingen och andra texter, som undersöker och diskuterar hur kvinnors liv sett ut genom historien, i nutid och i ett framtida samhälle där socialismen förändrat allt och även kärleken har förändrats till det bättre.
Alexandra Kollontaj föddes år 1872, men döptes till Alexander av en berusad präst. Redan tidigt var hon helt på det klara med att tsaren måste störtas och hon beundrade de som gjorde attentat och uppror, drömde om ett liv som revolutionär och frihetskämpe. Hennes förfärade föräldrar fick åtskilliga gånger gömma undan henne, i rädsla för att fadern skulle fängslas. Vare sig små flickor eller unga kvinnor fick gå ut, utanför sitt köksfönster såg hon slummen och fattigdom som aldrig lättade. Hon smög ut i hemlighet och fick vänner bland barnen som ofta levde i mycket fattiga familjer. Åren 1877-1878 hölls flera uppmärksammade rättegångar efter attentat mot ryska tjänstemän. 1881 mördades tsaren i ett attentat vilket ledde till rättegångar där sex medlemmar av Folkets vilja, som ville väcka folkets motståndsvilja genom attentat (individuell terrorism), hängdes. Den nye tsaren Alexander III var helt emot reformer, repressionen ökade, arresteringar, hemliga polisen fanns överallt. Det bubblade och knakade lite överallt i Ryssland.
Alexandra lärde sig fem språk, läste det mesta om rationalitet och förnuft, men kände sig instängd och övervakad och drömde om att skriva och om frihet. Hon träffade en ung officer, Kollontaj, blev kär men hennes förfärade föräldrar märkte att det som uppskattades hos Alexandra inte var hennes kunskaper eller personlighet, snarare att hon var vacker. Han ville ha en söt liten fru. I hopp om att Alexandra skulle ändra sig reste familjen till Paris och Berlin och där fick äntligen Alexandra kontakt med de tankar som kom att avgöra hennes liv. Hon läste Kommunistiska manifestet av Karl Marx och Friedrich Engels, samt August Bebel (tysk socialist som bland annat skrev boken Kvinnan och socialismen), utopiska socialister, allt hon hittade! Hon gick på de tyska Socialdemokraternas (SPD) möten och blev även medlem. Men hon åkte tillbaka, gifte sig 1893 som 21-åring men behöll kontakten med de tyska socialisterna. Lenin, som var 23 år, bildade de första marxistiska studiegrupperna i Sankt Petersburg. Instängd och uttråkad, gravid och sedan ung mamma, satt Alexandra och försökte skriva men hittade en utväg i att hålla kvällskurser för arbetare, något hon brann för.
Hon blev allt mer aktiv politiskt och när Lenin 1895 slog ihop studiegrupper och blev arresterad, var hon en av dem som gick med hemliga brev och löpte risk för samma öde.
1896 utbröt en stor strejk bland textilarbeterskor där 30 000 deltog. Strejken leddes av Kampförbundet för arbetarklassens befrielse, som grundats av Lenin 1895 som Rysslands första marxistiska revolutionära organisation. Kollontaj var aktiv, organiserade strejkkassor och delade ut flygblad. ”Detta exempel på växande medvetenhet hos det förslavade och fullständigt rättslösa proletariatet föranledde mig att redan definitivt övergå till marxisternas läger.”
År 1898 bildades det marxistiska Ryska Socialdemokratiska arbetarpartiet och Kollontaj blev medlem. Samma år grundades den nya Socialistinternationalen (Andra internationalen). Alexandra lämnade sin man och son för att studera marxistisk ekonomi i Zürich, väl medveten om att hennes äktenskap var på fallrepet. Sonen var då fyra år. Hon skrev sin första artikel, om utbildning, och började arbeta underjordiskt för partiet 1899. Hon skrev en artikel om Finland och nationalitet och blev allt mer aktiv, debatterade offentligt (mot Nietzsche), skrev en bok om finländska arbetare, reste mycket, agiterade, höll fortfarande kvällskurser. Lenin bad om hjälp med partiets nya tidning Pravda och Alexandra gick med i bolsjevikerna och lärde ut marxism till arbetare.
Den blodiga söndagen 1905 dödades tusentals av tsarens polis, deltagare i fredliga protester, obeväpnade. 140 000 arbetare vädjade till tsaren i sin nöd. Vid Vinterpalatset slog tsarens trupper till. Kollontaj deltog i protesterna och skrev pamfletter till stöd för att störta tsaren. Revolutionen tog fart. Hon organiserade och agiterade, deltog i möten
och protester, sovjeter bildades och Alexandra var där. Tsaren utlovade reformer, men slog sedan ned massprotesterna.
Hon deltog i det första liberala feministiska kvinnomötet, men talade emot det globala systerskapet som idé; kvinnor som har komplett motsatta intressen kan inte enas i en rörelse, slog hon fast.
”Ni påstår att alla kvinnor är systrar. Men arbetarkvinnans befrielse är en sak som rör hela arbetarklassen och inte bara kvinnorna. Endast tillsammans med arbetarna kan den arbetande kvinnan tillkämpa sig ett sådant liv att hon fritt kan välja yrke, ägna sig åt moderskapet, tjäna samhället och vetenskapen så att hjärtats fria dragning inte förvrängs i anpassning till fördomar och herrar kapitalisters fördel.”
Hon organiserade fabriksarbeterskor och den första legala arbetarkvinnoklubben i Sankt Petersburg 1907. 1908 skrev hon i Om Kvinnofrågan, hur socialister ställer sig till kvinnorörelsen, inför en planerad feministisk nationell kongress i Ryssland. Hon arresterades för sitt arbete, för att hon tillhörde partiet och för att hon uppmanat till väpnat uppror mot tsaren, sattes i fängelse och tvingades i exil, som andra socialister vid den här tiden. Hon reste till Berlin, agiterade för tyska SPD och reste tillsammans med Clara Zetkin till bland annat London.
De som hörde henne tala glömde det inte! Hon var född till talare, passionerad, skarp, personlig, eldande. Hon var populär som talare och blev inbjuden på olika möten i flera länder. Medan hon resterunt skrev hon på sina kommande böcker om sexualitet och om moderskap, banbrytande och inspirerande. Hon samlade in pengar till exilryssar i Paris, träffade gruvarbetare och publicerade sina första artiklar om sexualitet.
År 1914 organiserade hon kvinnomöten i Berlin, mot kriget under risk att bli arresterad, planerade en internationell kvinnokonferens i Tyrolen. Vid krigsutbrottet i augusti 1914 blev hon arresterad och fängslad, men släpptes och reste till Danmark och Sverige.
När det första världskriget bröt ut splittrades de socialdemokratiska partierna, liksom kvinnorörelsen. Alexandra stödde bolsjevikerna, som var emot kriget, och blev arresterad igen. Lenin och hon hade ständig kontakt. Våren 1915 var Rysslands nederlag ett faktum, men kriget fortsatte. Alexandra skrev en pamflett som delades ut till soldaterna i skyttegravarna: Vem behöver kriget?
Hon inbjöds till USA och tog med sin 14-åriga son samtidigt som hennes bok Samhället och Moderskapet gavs ut. Hon visade hur omtanken om barnen till viss del bör tas över av samhället, i form av daghem, barnhem, skolmatsalar och kollektiv matlagning t ex. När revolutionen bröt ut i Ryssland ville hon snabbt hem. Lenins brev med uppmaning till alla socialister i exil att resa hem tog hon med sig och det publicerades i Pravda.
Hon kastade sig in i revolutionen, agiterade, blev medlem i sovjeten i Petrograd, ledde en strejk med fyratusen tvätterskor, skrev i tidningarna Pravda och Rabotnitsa, reste till Finland för att agitera men blev arresterad av Kerenskijs regering som ”tysk agent” och i fängelset invald i bolsjevikernas centralkommitté. Hon släpptes och föreslog ett kvinnodepartement, planerade en kvinnokongress i Petrograd och deltog på det historiska möte då bolsjevikerna fattade beslut om att genomföra det socialistiska upproret mot regeringen.
När arbetarna och de fattiga tog makten i oktober 1917 blev Alexandra Kollontaj folkkommissarie för social välfärd. Hon ansåg det vara det största ögonblicket i sitt liv när sov-
jetmakten utropades.
Tiden framöver var det inte bara ord utan handling, så mycket behövdes göras, organiseras.
Praktiska uppgifter hopade sig och hon bet ihop och kämpade. Mat till föräldralösa barn, åldringsvård, skolor, ved i vinterkylan, allt måste lösas: ”Detta var hetsiga och avgörande månader för vår revolution. Vi var ständigt hungriga, sällan fick vi tillfälle att sova ut en natt, men vi arbetade självförgätet, hade bråttom att bygga upp det nya livet. Vi kände på oss att allt som vi gjorde måste göras just nu, låt vara att det bara blev halvfärdigt – i morgon skulle det redan vara för sent, då förestod alla andra uppgifter.”
Ett dekret utfärdades där man uppmanade alla att verka för institutioner för barn- och mödravård. Över hela Ryssland organise-
rades barnhem, hittebarnhem, barnavårdscentraler, kurser för arbetarkvinnor som kunde bli personal. En rad nya lagar kom till stånd på Alexandra Kollontajs initiativ, för att skydda kvinnors och barns intressen.
Äkta makars fullständiga jämlikhet, samma rättigheter för barn födda inom som utom äktenskapet, ledighet kring förlossningen och moderskapsbidrag.
För Alexandra Kollontaj var det kärlekens passion som inspirerade arbetet och hon skrev om hur kärleken skulle komma att förändras i det nya samhället, inte vingklippas som i det borgerliga, hycklande samhället där kvinnor tvingades till äktenskap eller prostitution utan vara fri, som Den Bevingade Eros, en av hennes mest berömda texter, skriven i form av ett brev till en ung arbetarkvinna och fylld med optimism och hopp. En kärlek som inspirerar till att gå ut och vara aktiv, göra världen bättre, en kamratkärlek på lika vilkor, en brinnande passion som inte försöker hålla fast och betvinga.
Revolutionens tid med krig, hot utifrån och svårigheter som brist på mat och ved, visioner och idéer som lyste vägen – i efterhand kan vi se hur verkligheten kantstötte hennes vision. Men hon slutade aldrig hoppas och hon slutade aldrig arbeta för ett nytt samhälle där kvinnor och män var fria och jämlika. År 1945 nominerades Alexandra Kollontaj till Nobels Fredspris. ■
