Efter folkomröstningen den 16 april som kantades av repression och valfusk har president Erdoğan trappat upp repressionen mot oppositionella och kriget mot kurderna. Sedan folkomröstningen har tusentals gripits och 4 000 poliser blivit avstängda. Under första maj greps flera hundra demonstranter i Istanbul då polisen gick till attack mot demonstrationen.
Sen fjolårets misslyckade kuppförsök har Erdoğan rensat bort oppositionella, 120 000 har förlorat sina jobb och 40 000 fängslats. Nu efter folkomröstningen har detta trappats upp ytterligare. Sedan omröstningen har 13 000 förlorat jobbet eller blivit suspenderade och 1 200 har arresterats. Samtidigt har Erdoğan blockerat Wikipedia och förbjudit ett dejtingprogram på tv, då det inte ”följer turkiska seder och traditioner”.
Erdoğans regim och dess brutalitet göder en ilska underifrån mot dessa attacker, vilket kan möjliggöra för ett uppror som avsätter honom. När det gäller tv-programmet handlar det om att värna om kärnfamiljen och moralisera över kvinnans rätt till arbete, klädval och livsstil. Kvinokamp var en av anledningarna till rörelsen i Geziparken 2013.
I samma anda har Erdoğan trappat upp kriget mot kurderna. Under förra veckan genomfördes flera bombräder mot kurderna i Syrien vilket komplicerar för USA som har allierat sig med både kurderna och Turkiet. Trupper från USA har satts in på gränsen för att skapa en buffertzon mellan sina allierade i ett försök att undvika en upptrappning av konflikten.
En av PKK:s ledare, Şahin Cilo som är efterlyst av den turkiska staten med en belöning på motsvarande 9,7 miljoner kronor på huvudet syntes på fredagen gå tillsammans med amerikanska trupper som eskorterade honom och för att inspekterade skadorna efter det turkiska flyganfallet.
För något år sedan skulle de som nu eskorterar honom med största sannolikhet ha överlämnat honom till turkiska myndigheter, men för USA är det nuvarande läget komplicerat. Turkisk militär har även bombat utpekade PKK-baser i Irak, samtidigt som Erdoğan försöker pressa KRG, det kurdiska styret i Irak, att begränsa PKK och YPG.
Erdoğan vann folkomröstningen, men förlorade ändå. Trots rapporter om förbud att driva valkampanj för ett nej, ”Hayir”, så krävdes det av allt att döma även valfusk för att uppnå en knapp majoritet, med enbart 51,4 procent. Fascisterna i MHP gav sitt stöd till ja-sidan, tillsammans med islamistpartiet AKP. CHP (socialdemokrater) och det prokurdiska vänsterpartiet HDP uppmande till en nej-röst, men Erdoğan hade redan berett väg för en seger genom att mer eller mindre förbjuda HDP via fängslandet av parlamentariker och politiskt aktiva.
Resultatet av folkomröstningen blir att Erdoğan kan sitta kvar som president till 2029, att styret byts ut från ett parlamentariskt till ett presidentstyre, att han får välja sina egna ministrar och vicepresidenter, att han har utökade befogenheter att införa undantagstillstånd, rätt att själv få utse domare samt minskade parlamentariska rättigheter att granska regeringen och presidenten.
Till Offensiv kommenterar en ung turistarbetare i Turkiet som vi här kallar ”Yosef” valet så här:
– Folk som är insatta har redan funderat på att lämna landet innan valet p g a rädslan för såväl resultatet som själva attackerna emot politiska motståndare till Erdoğan. Det finns en känsla av att vi redan levt under diktatur, och många tyckte att omröstningen var uppgjord från början. Analfabetismen är hög och då förlitar sig många på vad som diskuteras utan att kunna läsa själva, och där får de bara höra ja-sidans argument.
Den turkiska regimen har sla-git hårt mot föreningsrätten och mot politiska motståndare. När immuniteten för parlamentariker avskaffades, var det för att kunna koncentrera makten än mer till Erdoğan och siktet var inställt på den folkomröstning som nyligen ägde rum. CHP röstade för att avskaffa immuniteten i tron att det bara skulle drabba HDP, men det slog tillbaka mot CHP:s medlemmar också. Protesterna mot omröstningen och i förlängningen mot Erdoğan blir därför viktiga och måste byggas vidare.
Potentialen är enorm, trots repressionen, kampen, mot facken och strejkerna.
Ilskan mot Erdoğan och hans styre har funnits länge nu och blivit tillfälligt nertystad genom kriget i Syrien, terrordåd i landet samt kriget mot kurderna. Däremot finns det en gräns för unga, arbetare och fattiga. ”Yosef” som var med i proteströrelsen som startade i Geziparken och förlorade vänner i den kampen säger om förutsättningarna för nya massprotester:
– Jag har varit med i nätverk för studenter som organiserar unga från olika politiska tillhörigheter och det har diskuterats flera gånger om hur vi gör Geziparkrörelsen på nytt. Det finns nya omständigheter som har gjort att det inte är möjligt, men förr eller senare kommer det att ske. Det går inte när vi turist-
arbetande studenter ska klara oss på 300 euro i månaden under sommaren i lön och sova ihopträngda i rum så att vi kan finansiera våra studier. Fattigdomen ök-ar på grund av Erdoğan och hans krig med kurderna och i Syrien, då färre turister kommer hit. Vi var många i min klass som inte visste om vi skulle ha jobb i sommar eller inte.
När arbetare, kvinnor, kurder och oppositionella blir attackerade av regimen skapas på så sätt en gemensam fiende. Med Turkiets historia av militärkupper, diktaturer och repression behövs det ett nytt massparti för arbetare och fattiga som mobiliserar mot systemet och kämpar för socialism. Där kan HDP spela en avgörande roll tillsammans med fackföreningsrörelsen. ■
