Protesterna växte i Ryssland då februarirevolutionens krav på fred, bröd, jordreformer med mera aldrig uppfylldes.
100 år efter den ryska revolutionen är borgerlighetens taktik att förtiga det mest lysande beviset på att arbetare och förtryckta kan ta makten och ta sin framtid i sina egna händer. När revolutionen inte förtigs är en vanlig lögn att oktoberrevolutionen 1917 var en ”statskupp från Lenin”. Men om en studerar historien, och framför allt tiden innan oktoberrevolutionen, går det inte att förneka det masstöd som växte fram för det parti Lenin var en av ledarna för – bolsjevikerna.
Ryssland september 1917: General Kornilovs försök till statskupp och krossande av revolutionsprocessen hade slagits ned av revolutionens nya maktorgan: arbetar- och soldatråden – sovjeterna. Trots att bolsjevikerna fortfarande var i minoritet i sovjetledningen (sovjeternas centrala exekutivkommitté) var det deras medlemmar som ofta tog initiativet att försvara revolutionen, vilket stärkte deras auktoritet.
Framför allt drog allt fler samma slutsats som bolsjevikerna – arbetare, soldater och bönder måste själva ta makten. I den detaljerade Bolsjevikerna kommer till makten av Alexander Rabinowitch (finns på marxistarkiv.se) ges några talande exempel:
Efter att ha diskuterat ”det nuvarande läget” förkunnade arbetare från maskinverkstaden i Petrograds rörfabrik: ”Med hänsyn till den framväxande borgerliga kontrarevolutionära rörelsen, liksom de tidigare tsaristiska opritjnikis [polisskurkarnas] angrepp på det ryska proletariatets frihet och alla demokratiska landvinningar, måste all makt överföras till arbetar-, soldat- och bondedeputerades sovjet.”
Samma dag godkände 8 000 arbetare på Metallistfabriken en misstroendeförklaring mot ”ministersocialisterna”, troligen för deras iver att samarbeta med borgarklassen. Arbetarna krävde att det omedelbart skulle bildas en ”kraftfull revolutionär regering”.
Den 29 september kom ett ilsket möte med flera tusen arbetare på den kolossala Putilovfabriken överens om att ”den framtida regeringen enbart får bestå av representanter från de revolutionära klasserna”, och tillade att ”alla förhandlingar om att bilda en koalitionsregering vid en tidpunkt då borgarklassen och dess företrädare Kornilov för krig mot folket kommer att betraktas som förräderi mot frihetsidealen.”
Samtidigt hävdade anställda på skeppsvarvet Novo-Admiraltejskij, efter att ha övervägt den politiska situationen, envist att ”statsmakten inte en enda minut till får bli kvar i den kontrarevolutionära borgarklassens händer. Den måste läggas i arbetarnas, soldaterna och fattigböndernas händer och vara ansvarig inför arbetar-, soldat- och bondedeputerades sovjeter.”
Samtidigt föll förtroendet för den provisoriska regeringen som en sten. Regeringen hade ombildats tre gånger sedan februarirevolutionen som störtade tsaren. Ändå hade den inte kommit någonstans med revolutionens uppgifter: att avsluta kriget, genomföra en jordreform, ge självbestämmande till förtryckta folk eller ordna val till en konstituerande församling.
I grunden handlade det om en omöjlig uppgift. Regeringen var en koalition mellan revolutionens massor (arbetare, fattiga bönder och soldater) organiserade i sovjeterna och borgerligheten. Borgerligheten var beroende av kapitalisterna i väst och ville därför inte avsluta kriget. De var själva jordägare eller bankirer som hade lånat ut miljarder till jordägarna och vägrade därför jordreform och nationellt självbestämmande. Och som den lilla minoritet de var var de livrädda över att låta folket styra.
Premiärminister Kerenskij avslöjades i samband med Kornilovs kupp med att själv konspirera mot massorna. Han hade planen att använda Kornilov för att slå mot de allt mer upproriska och radikaliserade massorna och utse sig själv till ledare för ett ”direktorat” med diktatoriska befogenheter – det var först när han insåg att Kornilov tänkte behålla makten själv som han ”beordrade” sovjeterna att försvara revolutionen.
Under den tid kompromissmakarna styrde sovjeterna och vägrade ta några steg mot att ta makten hade förtroendet för sovjeterna naggats i kanten och i många fall passiviserat dem. Det gick så långt att bolsjevikerna under hetsen mot dem i juli (läs artikel om julidagarna) från kapitalister och sovjetledare slutade föra fram parollen ”All makt åt sovjeterna” – eftersom de tvivlade på att sovjeterna åter kunde bli ett organ för arbetarmakt. För arbetarna hade det också blivit uppenbart att man inte kan ge makten till någon som inte vill ha den.
Men kampen mot Kornilovs kupp revitaliserade sovjeterna och pressade mensjeviker och socialrevolutionärer vänsterut. För en tid trodde till exempel Lenin att det skulle vara möjligt att få med sig mensjeviker och socialrevolutionärer på att bilda en regering som bara var baserad på sovjeternas partier.
När sovjeternas exekutivkommitté, där mensjeviker och socialrevolutionärer fortfarande var i majoritet, efter kuppen fortsatte att ge stöd till en regering ledd av Kerenskij och med kapitalistiska ministrar, insåg allt fler arbetare, soldater och bönder att de bolsjevikerna kallade kompromissmakarna aldrig skulle vara beredda att ta revolutionen vidare. Samtidigt fördjupades krisen i samhället och i varje fråga ställdes allt tydligare frågan om makten.
I allt fler av de 600 sovjeter som representerade 23 miljoner människor vann bolsjevikerna majoritet, allt från Helsingfors i väster till Tasjkent i söder och Sibirien i öster. Den 1 september röstade den kanske starkaste Petrogradsovjeten för en arbetar- och bonderegering och stödde för första gången en bolsjevikresolution i en viktig fråga. Vilken total omsvängning som skett visades av att bara 100 delegater i Petrogradsovjeten i maj stödde bolsjevikernas resolution mot en koalitionsregering medan 2 000 röstade för kompromissmakarna.
Den 9 september avgick kompromissmakarna från Petrogradsovjetens presidium, som från och med då dominerades av bolsjevikerna.
Även i de fall det ägde rum val till de ”gamla institutionerna” gick bolsjevikerna framåt. I valen till distriktsdumorna i Moskva vann bolsjevikerna 52 procent av rösterna.
Till skillnad från i juli, då Petrograds arbetare inte lyssnade på bolsjevikernas varningar om att det ännu inte var läge för ett uppror, hade de nu ett större förtroende för partiet, även då det av taktiska skäl uppmanade till lugn. Faktum var att det under september/oktober 1917 var färre strejker i fabriker som dominerades av bolsjeviker än i andra fabriker – istället rådde en beslutsamhet om att uppgiften nu var större än så.
Bolsjevikernas framgång skedde trots stor brist på resurser och agitatorer – i slutet av augusti trycktes partiets huvudorgan i bara 50 000 exemplar. ”Förklaringen är mycket enkel”, skrev Trotskij; ”De paroller som svarar mot en klass och en epoks angelägna krav skapar sig tusentals kanaler […] bolsjeviktidningarna lästes högt, lästes sönder och samman”.
Vid fronten var kriget en katastrof. Soldaterna saknade både utrustning och mat. Dessutom hade de tappat allt förtroende för sina officerare, som hade konspirerat med Kornilov mot revolutionen. Bolsjevikerna, som varit svagt organiserade vid fronten, fick snabbt ett ökat stöd med sina krav på en sovjetregering som startar omedelbara fredsförhandlingar.
Efter Kornilovs misslyckade kupp hade stadens borgare intagit en nästan defaitistisk ståndpunkt – de lät fabriker och företag gå omkull i hopp om att en ekonomisk katastrof skulle stoppa den revolutionära jäsningen. Resultatet blev det motsatta – arbetarna såg sovjetmakt som det enda alternativet för att få igång ekonomin och i en del fall tog sovjeterna över driften av företagen.
I alla arbetarnas organisationer: i fackföreningarna, fabrikskommittéerna, i kulturföreningar med mera, ledde varje individuellt problem som de kämpade med till en och samma fråga: ”Vem har och vem ska ha makten?”
Den största förändringen skedde kanske på landsbygden. Under tiden efter februari visade småbönder och lantbruksarbetare tålamod med att låta den nya regeringen införa en jordreform som skulle ge bönderna egen jord, istället för att arbeta åt eller betala ockerarrende till en godsägare. Det var också med kravet på jordreform som socialrevolutionärerna fick sitt stora stöd på landsbygden.
Otåligheten växte dock när inget hände. Istället blev krisen värre när böndernas produkter tvångsköptes till fronten, utan möjlighet till kompensation i form av att till exempel kunna köpa jordbruksutrustning från städernas fabriker. Bönderna började ta saken i egna händer: de la beslag på godsägarnas skördar, hindrade plöjning och bestämde själva sina arrenden. När reaktionen var på frammarsch efter julidagarna bemöttes dock böndernas kamp av allt mer av förtryck från regeringen. Den regering där socialrevolutionärerna ingick beordrade ”snabba och bestämda åtgärder” mot landkonfiskeringar och avslöjade sig som försvarare av godsägarna.
Hösten 1917 var 482 av 624 grevskap indragna i bondekamp. Bland annat delade bönder upp utrikesministern Teresjtjenkos åkrar mellan sig. I Ryska revolutionens historia skriver Leo Trotskij:
”En natt kring den 8 september gick bönderna i byn Sytjevka i Tombovprovinsen från dörr till dörr, beväpnade med klubbor och högafflar och kallade ut alla, små som stora, för att plundra godsägaren Romanov. På ett bymöte föreslog en grupp att man skulle ta godset på ett ordnat sätt, dela upp egendomen bland befolkningen och behålla byggnaden för kulturella ändamål. De fattiga krävde att man skulle bränna godset och inte lämna sten på sten. De fattiga var i majoritet. Den natten svalde en ocean av eld hela områdets gods. […] Bakom dessa destruktiva handlingar stod den sekelgamla, tusenåriga strategin för alla bondekrig: att jämna fiendens befästa positioner med marken.”
Även om socialrevolutionärerna fortsatte att vara det största partiet på landsbygden gav de stöd till bolsjevikerna som sa att ”sovjeterna måste ta makten, ge er jorden, avsluta kriget, upprätta arbetarkontroll över produktionen och reglera prisförhållandena mellan industriella och agrara produkter”. Trotskij förklarade förändringen: ”För att bonden skulle kunna röja och inhägna sin jord måste arbetaren stå i ledningen för staten: det är den enklaste formeln för oktoberrevolutionen.”
Efter Kornilovs kuppförsök ombildade Kerenskij regeringen en fjärde gång sedan februari, återigen i koalition med kapitalisterna. För att ge regeringen någon slags demokratisk legitimitet, bemöta kravet på ”all makt åt sovjeterna” och ytterligare förskjuta frågan om val till en konstituerande församling, sammankallades en ”demokratisk konferens”, som regeringen dock inte var ansvarig inför. Regeringen fördelade platserna efter eget behag och såg till att högern fick en oproportionerligt stor andel.
Trots det lyckades regeringen inte få konferensens stöd för sin koalitionsregering, men inte heller fanns en majoritet emot. Kerenskijs lösning på problemet blev att fylla ut konferensen med ännu fler borgerliga, kalla det ett ”förparlament” och sedan rösta igenom stöd för regeringen.
Men trots regeringens manövrar var det för sent att ändra händelsernas utveckling. När bolsjevikerna i oktober meddelade att de lämnade sina platser i förparlamentet tomma, lämnade de en församling som saknade all auktoritet och legitimitet.
I den situation av dubbelmakt som hade rått ända sedan februari, med sovjeterna som representant för den nya makten och den provisoriska regeringen som representant för kapitalister och godsägare, hade pendeln slutgiltigt slagit över till sovjeternas sida.
Trotskij skrev: ”Nej, sovjeternas regering var inte en chimär, en godtycklig konstruktion eller ett påhitt av partiteoretiker. Den växte oemotståndligt fram underifrån ur industrins sönderfall, ägarnas oförmåga och massornas behov. Sovjeterna hade i verkligheten blivit en regering. För arbetarna, soldaterna och bönderna fanns ingen annan väg. Det fanns ingen tid kvar för att argumentera och spekulera om en sovjetregering: den måste förverkligas.”
Detta var långt ifrån en åsikt som bara närdes av revolutionärer, hela samhället genomsyrades av denna insikt.
Det borgerliga kadetpartiets ledare Miljukov skrev om bolsjevikernas tillbakadragande från förparlamentet:
”De talade och handlade som människor vilka kände en makt bakom sig och visste att morgondagen tillhörde dem”. ■
