foto: Arne Johansson
15-åriga Robin Sinisalo sköts ihjäl utanför Akallaskolan i januari i år. Även hans fem år äldre bror skottskadades.
Natten mot julafton knivmördades den 20-årige undersköterskan och rapparen Aiman Qabli vid Albys t-banestation i Botkyrka. På eftermiddagen den 19 januari blev skolpojken Robin Sinisalo, som nyss hade fyllt 15 år, brutalt ihjälskjuten strax utanför Akallaskolan i Akalla när han försökte gå emellan en attack mot sin 20-årige storebror, som blev mycket allvarligt skadad av tre skott.
Enbart i Rinkeby-Kistas stadsdelar på Järvafältet har sex pojkar och unga män skjutits ihjäl på bara ett drygt halvår. Detta är toppen på ett isberg av upptrissat våld och bruk av vapen i gänguppgörelser om allt från droghandel till privata konflikter som bara har accelererat de senaste åren i Stockholm, Göteborg och Malmö. Som i Robins fall är det ibland några som dödas bara för att befunnit sig på fel plats vid fel tillfälle.
Men ur den chock som har skakat de berörda förorterna föds en vrede över den politiska passiviteten inför dessa djupa sociala revor som allt oftare kulminerar i dödligt våld i ett Stockholm och ett Sverige som bara fortsätter att slitas isär.
Om detta kan leda vidare till en stark och samlad rörelse för krav på att segregationen nu ska brytas har inte 20-årige Aiman och 15-årige Robin offrat sina liv helt förgäves. Att möjligheten finns visades av de uppåt 1 500 ungdomar, föräldrar, kompisar och nattvandrare från flera av Stockholms förorter som på initiativ av Aimans familj samlades på Sergels torg lördagen den 20 januari till manifestationen ”Släng ditt vapen, skapa kärlek”.
– Vi är här för att visa att det finns ett motstånd mot våldet. Vi vill visa andra ungdomar att vi inte är ensamma. Här finns flera unga från flera olika förorter som går ihop och säger att det räcker nu, sade kompisarna Jennifer Guijo Da Silva och Gulda Qasa Torres, som båda hyllade sin dödade vän Aiman som en förebild i ansträngningarna att förbättra sitt område.
”Var är satsningarna nu?”, skriver Melody Farshin i en upprörd krönika i reklamtidningarna Vi i Kista, Rinkeby och Tensta. ”Korta notiser som ploppat upp veckovis om minderåriga pojkar som inte längre finns bland oss. Dagen efter har Sverige gått vidare. När offret var en brinnande bil blev det en världsnyhet, vad orsakar tystnaden nu? Det finns ingen ursäkt som berättigar denna passivitet. Är detta accepterat som en förortskultur kanske, ska vi skylla oss själva? Hela mitt liv har spenderats i samma område, normaliserat våld tillhör inte vår vardag.”
Drygt 100 personer deltog den 20 januari i den minnesstund för den skjutne 15-åringen från Akalla som anordnades utanför Akallaskolan på initiativ av hans skolkamrater på Fryshusets nya skola i Kista. I den tysta manifestationen deltog även elever från Akallaskolan, ungdomar och personal från Akalla ungdomsgård, några boende i Akalla, personal och chefer på Fryshuset, några fältare och medborgarvärdar, Lugna gatan och ett par poliser, däribland rikspolischefen.
För de av oss från Norra Järva Stadsdelsråd som var där blev det helt uppenbart att det här är en utveckling som absolut inte kan accepteras. ”Nog av droghandel och våld, segregationen ska brytas” blir också ett givet huvudtema på nästa veckas Järva Café-möte i Husby träff måndagen den 8 februari.
På mötet deltar fyrabarnspappan Rodrigo Rojas, vars 15-åriga dotter är halvsyster till den mördade Robin och varje dag besöker sin svårt skadade bror, som kanske aldrig mera kan gå, på sjukhuset.
– Det är tragiskt, jättesorgligt och skrämmande. Det är en helt vanlig och skötsam familj som har drabbats, inte kriminella, inga droger, och som var politiskt aktiva när de kom hit på 1970-talet, säger Rodrigo Rojas.
Rodrigo är skrämd över hur fort välfärden har rasat och föräldrars och vuxnas engagemang med den.
– När jag själv växte upp i Kista på 1980- och 90-talet fanns en helt annan politisk medvetenhet med engagerade lärare i bra skolor och välutrustade fritidsgårdar, med många utflykter och sommarläger. Jag själv spelade fiol i den kommunala musikskolan i en tid då ungas sport och musik inte kostade något och diskussionerna var heta mellan till exempel MUF:are, SSU:are och mig som var Offensivare. Och lärarna hade inget emot att vi till exempel deltog i en demonstration på skoltid mot kärnvapensprängningarna på Mururoa.
– Idag går skolan på knä. Och barns fritid vilar på några få eldsjälar som till slut ger upp, samtidigt som många föräldrar inte har råd att betala för sina barns aktiviteter, eller kanske bara har råd att låta en gå. Nu går var och en för sig som några zombies. Det har hållits en tyst minut och kyrkan har haft öppet hus för samtal, men sen?
Alltså – dags att vakna. Det får inte bli, som Husbysonen Duraid Al-Khamisi skrev i Expressen den 28 januari, att ”barn dödar varandra och vi står handfallna”.
För att råda bot på droghandel och vapenbrott är det, som professor Jerzy Sarnecki säger i Vi i Kista ”inte bara att pumpa in fler poliser”.
Direkt förödande vore om polisen nu också som ett led i den 180-gradiga omsvängningen till Europas lägsta nivå i flyktingpolitiken skulle få ett uppdrag att leta papperslösa invandrare i våra förorter.
Den debatt som nu kommer om integrationsfrågor får inte längre gå över våra huvuden.
Det handlar närmast nu på måndagens Järva Café-möte om att enas kring krav på arbete, bostad, mötesplatser och den lagliga rätt vi har att kräva en likvärdig skola. Att bara hälften av skolbarnen kvalificerar sig till gymnasiets nationella program och att, som vi just fick höra, Ross Tensta gymnasium läggs ner efter svidande kritik från Skolinspektionen är direkt alarmerande.
Norra Järva Stadsdelsråd planerar därefter redan nu för ytterligare ett stormöte i mars tillsammans med Unga byggare och talare från Byggnadsarbetarförbundet om hur unga från förorten ska kunna ges chansen att gå från arbetslöshet till att delta i bygget av ett bättre Stockholm. ■
