Massrörelsen i Brasilien förra sommaren samlade miljontals i demonstrationer mot bland annat höjningen av biljettpriset till kollektivtrafiken. Av allt att döma kommer 2014 att bjuda på fortsatt masskamp.
Den 6 till den 12 januari hölls CWI:s sjunde Latinamerikanska skola med 180 deltagare i São Paulo, Brasilien. Det var den största skolan hittills, vilket återspeglar CWI:s tillväxt främst i Brasilien, och hade även med deltagare från Venezuela, Kuba, USA, Sverige, Tyskland samt en representant från CWI:s internationella sekretariat, Tony Saunois. Tyvärr kunde inte kamraterna från Bolivia och Chile delta, men skickade hälsningar. Den nya politiska situationen i Brasilien efter masskampen i juni ifjol och valet av Kshama Sawant som socialistisk kommunfullmäktigeledamot i Seattle, USA, bidrog till den entusiastiska stämningen på skolan.
Skolan var uppdelad i två olika delar. I den första deltog representanter från de regioner där CWI:s brasilianska sektion Frihet, Socialism och Revolution (LSR, på portugisiska) har ett arbete, samt de internationella deltagarna. Från Brasilien deltog kamrater från tio olika delstater, också det ett nytt rekord.
Den första delen, som hade mer av en karaktär av teoretisk fördjupning, började med en rad teman kring frågan om marxism och revolution: Marx och revolutionen, reform eller revolution, den ryska revolutionen 1917, den permanenta revolutionens teori och övergångsprogrammet, revolutionerna i Kina och Kuba o s v. En röd tråd som gick igenom debatterna är frågan om revolution är aktuell idag och behovet av att lära sig av de historiska exemplen och den marxistiska analysmetoden.
Världskapitalismens kris har åter ställt frågan om behovet av en revolutionär omvandling av världen. I Tunisien och Egypten fälldes två diktaturer som suttit vid makten i årtionden, men utan att förändra systemet i grunden och därför ställs behovet av en ny revolution. I Europa ser vi hur arbetare och ungdomar får betala ett enormt pris när banker och storföretag ska räddas. I Grekland har fler än 30 generalstrejker genomförts och bara detta faktum skulle ha räckt till att fälla flera regeringar och ställa frågan om en socialistisk samhällsomvandling om arbetarklassen var medveten och organiserad kring ett revolutionärt parti med ett socialistiskt program.
Latinamerika har gett exempel på att nya radikala regeringar har kommit till makten som en reaktion mot nyliberalismen, som i Venezuela och Bolivia. Dessa regeringar, med Hugo Chavez och Evo Morales i spetsen, genomförde viktiga reformer, men kom inte att ställa frågan om en revolutionär brytning med kapitalismen och inte heller om behovet av en oberoende organisering av arbetarklassen.
Under skolans diskussioner gavs historiska exempel från just Latinamerika för att visa på olika möjliga alternativ för dessa länder, om inte arbetarklassen kan visa vägen ut ur den nuvarande krisen.
Det ena exemplet var Chile, där en vänsterregering under Allende, som genomförde långgående reformer men utan att bryta med kapitalistklassens och statsapparatens makt, fälldes av en militärkupp för lite drygt 40 år sedan. Denna utväg har testats i Venezuela (2002) och Bolivia (2008), men stoppades av det folkliga motståndet. Men ett annat alternativ för den härskande klassen är att räkna med en uttröttning och demoralisering av massorna, om inte en avgörande förändring kan genomföras som kan få ett slut på fattigdomen och eländet. I Nicaragua förlorade sandinistregeringen efter elva år (1979-1990) makten i ett val till nyliberalerna och dessa började genast ta tillbaka alla reformer som hade genomförts.
Den första delen av skolan avslutades med diskussioner just om Latinamerika där dessa perspektiv diskuterades. I Bolivia har Evo Morales regering gått mer åt höger och hamnat i konfrontation med fackföreningsrörelsen och även delar av ursprungsbefolkningen. I Venezuela har processen gått in i en ny fas efter Hugo Chavez’ död. Hans efterträdare, Maduro, lyckades vinna valet med en liten marginal, men läget har stabiliserats något då högeroppositionen nu återigen är mer splittrad. Detta ledde till att chavisterna kunde vinna kommunalvalen i december.
Men än viktigare är att vi ser ett nytt uppsving av kampen i Venezuela.
I ett läge där inflationen når nya nivåer och det råder brist på en mängd basvaror kämpar arbetare på många håll för sina jobb. Det genomförs en rad fabriksockupationer, där arbetsgivarna vill stänga fabrikerna, med krav på förstatliganden och arbetarkontroll.
Trots byråkratins döda hand har perioden av ”bolivarisk revolution” lämnat en medvetenhet om saker som ”förstatligande”, ”arbetarkontroll” och även ”socialism”, något som är väldigt positivt. Frågan som ställs är att arbetarklassen måste bygga upp sina egna organisationer, oberoende av chavistiska byråkrater och högern.
Socialismo Revolucionario (CWI i Venezuela) jobbar för att bygga en vänsterfront, för att stärka en revolutionär vänster och knyta ihop de delar av arbetarklassen som kämpar för sina rättigheter mot kapitalisterna och mot byråkratin. CWI har efter en svår period nya möjligheter att växa nu.
För första gången kunde vi räkna med deltagande från Kuba på vår skola, något som berikade diskussioen rejält. Isbel från Kritiska Observatoriet, ett kollektiv som jobbar för att sprida information, är kritisk till regeringen och byråkratin samtidigt som det försvarar revolutionens landvinningar, gav en målande bild av alla reformer som regeringen håller på att genomföra på Kuba. Dessa reformer innebär en större öppning till marknaden, samtidigt som det genomförs nedskärningar på den offentliga sektorn och även på arbetares rättigheter.
Uppåt en halv miljon offentliganställda har sagts upp och målet är att säga upp 1,5 miljoner under 5 års tid. Pensionsåldern har höjts med 5 år och nedskärningar genomförs på utbildning och sjukvård. Samtidigt öppnas det för utländska investeringar, som den nya jättehamn som ska byggas med bland annat brasilianskt och kinesiskt kapital.
Under diskussionen om Kuba talade flera om hur Kubas öde är kopplat till den internationella utvecklingen. Samarbetet med Chavez’ regering underlättade situationen men löste inte problemen. Om Kuba går den kinesiska vägen mot marknadsekonomi, så kommer det att ha en negativ inverkan på medvetenheten i Latinamerika, då landet står som exempel på hur det är möjligt att trotsa USA-imperialismen. Samtidigt betonades det att det bara är med en seger för socialismen internationellt som Kubas isolering verkligen kan brytas.
Den viktigaste diskussionen var utan tvekan den om Brasilien. Det är här som CWI har sitt starkaste fäste på kontinenten. Det är också den största ekonomin i regionen. Dessutom så har Brasilien återigen hamnat i fokus efter den stora massrörelsen under juni ifjol. Två miljoner männskor demonstrerade i cirka 500 städer under rörelsens höjdpunkt och en viktig seger kunde vinnas mot de planerade höjningarna av biljettpriserna på kollektivtrafiken.
Diskussionen fokuserades kring skälen till denna explosion av kamp. Den brasilianska modellen med en tillväxt baserad på råvaruexport till Kina och ökad inhemsk konsumtion baserad på ökad kredit och begränsad omfördelningspolitik visade sina begränsningar, med bara 1 procents tillväxt 2012.
Samtidigt har förväntningar om ett bättre liv höjts i takt med regeringens propaganda om det nya ”stora” Brasilien. Det krockade med den sociala verkligheten av misär och stora problem inom utbildning, sjukvård och kollektivtrafik. Till detta ska läggas miljardrullningen till fotbolls-VM 2014 och sommar-OS 2016, samtidigt som hundratusentals drabbas av vräkningar för att lämna plats för skrytbyggen för Fifa och Internationella Olympiska Kommittén.
Dessa faktorer har inte försvunnit. Även om kampen inte kunnat upprätthållas på samma nivå, då rörelsen inte hade någon gemensam kampplan efter den första segern, så har kampen fortgått. I Rio de Janeiro strejkade lärare och skolpersonal under tre månader, med uppemot hundratusen deltagare på demonstrationerna. De taklösas rörelser har fortsatt med en mängd nya ockupationer. Ett viktigt exempel är ockupationen Nya Palestina i södra São Paulo, som snabbt har vuxit till att omfatta cirka 30 000 personer.
LSR har ett gott samarbete med de bostadslösas organisation MTST (De taklösa arbetarnas rörelse), som organiserar ockupationen. MTST sände en representant för att ge en hälsning till skolan och efter skolan skickade vi en delegation till ockupationen, där bland andra Bilbo Göransson från Sverige gjorde ett hälsningsanförande inför tusentals ockupanter.
Ett annan fråga som har lett till konstanta mobiliseringar är polisvåldet i förorterna, inklusive kallblodiga avrättningar av ungdomar som bara råkat vara svarta, fattiga och befinna sig på fel ställe vid fel tillfälle. Varje sådant fall följs av en social explosion i området, med brända bussar, blockerade vägar och protester.
Under de senaste veckorna har ett nytt fenomen dykt upp. Ungdomar i förorterna har börjat stämma träff via internet på köpcentra, för att umgås, lyssna på musik, etc. Dessa träffar har i vissa fall samlat tusentals ungdomar och det har lett till panik på köpcentrumen, konfrontation med polis och även hot om böter på 30 000 kronor för de som organiserar dessa träffar. Detta har lett till att dessa ”träffar” börjat spridas och utvecklas till en kamp mot diskriminering och rasism. Svaret på mobiliseringarna från köpcentrumens sida har varit att stänga portarna och kommersen.
Allt detta pekar på att kampåret 2014 börjat tidigt. I år genomförs fotbolls-VM i Brasilien och frågan är inte om det kommer att leda till kamprörelser, utan hur stora dessa kommer att vara. LSR har under kampen i fjol tagit upp om hur viktigt det är att samla de olika rörelserna och genomföra en gemensam riksträff för att lägga fram en gemensam kampplan och program.
I år är det också valår. PSOL, det breda vänsterpartiet som LSR deltar i, har stora chanser att växa, trots att ledningen har gått åt höger. Vi hade äran att ha två kommunfullmäktigeledamöter från Niterói (en grannstad till Rio de Janeiro) på skolan: Paulo Eduardo Gomes och Renatinho.
De talade på det offentliga möte som genomfördes i centrala São Paulo den 10 januari med 200 deltagare. Tillsammans med oss bygger de Vänsterblocket i PSOL, för ett kämpande och demokratiskt PSOL, mot ledningens högerkurs.
De har båda goda chanser att väljas till parlamentsledamöter i det nationella parlamentet och delstatsparlamentet. LSR kommer att spela en central roll i deras valrörelse.
Förutom valkampanjen i Rio de Janeiro, där partiet i allmänhet och vänstern inom PSOL i synnerhet har stora chanser att ta ett språng framåt, och dessutom är ett av LSR:s starkaste fäste, kommer vi att prioritera valkampanjen i Rio Grande do Norte i nordöstra Brasilien, där vi nu är närvarande i fyra delstater. Allt talar för att LSR-medlemmen Robério Paulino kommer att vara partiets kandidat till guvernörsposten, vilket öppnar stora möjligheter men också ett enormt ansvar för oss.
Det var en laddad stämning på den överfyllda lokal där det offentliga mötet hölls, mycket tack vare inläggen från Jesse Lessinger som talade om Kshama Sawant, Isbel från Kuba och Bilbo som talade om antirasistkampen i Sverige.
Den andra delen av skolan inleddes på lördagsmorgonen (den 11 januari) med en diskussion om det politiska läget i världen. Tony Saunois inledde och sedan följde flera gruppdiskussioner och frågan om kampen i olika delar av världen. Därefter blev det en diskussion om Latinamerika på kvällen, följt av livlig fest med allt från samba och capoeira till revolutionär poesi. På söndagsmorgonen hölls det nya gruppdiskussioner, om bl a den fackliga kampen, kampen mot könsförtryck och annat.
Skolan avslutades med en rapport om CWI:s kamp och bygge runt om i världen, följt av en insamlingsappell som gav nästan 15 000 kronor.
Många av de som inte var CWI-medlemmar när skolan inleddes, reste hem beslutna om att fortsätta kampen, men nu som medlemmar i en organiserad, internationell socialistisk rörelse. Om vi bara klarar av att kanalisera en del av den entusiasm som präglade skolan, kommer CWI att kunna ta nya kliv framåt i Latinamerika under det kommande året.
