Latinamerika: Revolution och kontrarevolution

Masskampen i Chile har tvingat högerpresidenten Piñera till omfattande eftergifter, och motståndet fortsätter mot hela den nyliberala dagordningen (Foto: Wikimedia Commons).

av André Ferrari, LSR (CWI Brasilien) // Artikel i Offensiv

Tre årtionden efter det cyniska uttalandet från storkapitalets ideologer om ”slutet på historien”, segerrusiga efter Berlinmurens fall, genomgår vi nu en dramatisk påskyndning av denna historiska period.

Från Sudan och Algeriet till Hongkong; från Chile, Ecuador och Haiti till Katalonien; från Libanon, Iran och Irak till Frankrike – vi bevittnar folkliga uppror, masskamper och ett heroiskt motstånd mot de etablerade regeringarna, deras nyliberala åtstramningspolitik och auktoritära metoder. I många länder karaktäriseras dessa processer av drag av revolution och kontrarevolution. 
Detta är fallet i Latinamerika, som återigen börjar bli epicentret för global oro och kamp. Ett kännetecken för utvecklingen i Latinamerika är förkastandet av den nyliberala politiken som har anammats av högerregeringar som gynnar banker, storföretag och imperialismen.
Men situationen sätter också de så kallade ”progressiva” krafterna som i vissa länder har haft regeringsmakten den senaste tiden under ett historiskt tryck. 
Förkastandet av nyliberalismen har uttryckts på gatorna via strejkaktioner, mobilisering av arbetare, ungdomar och kvinnorörelser, och av ursprungsbefolknings- och bonderörelser. På vissa platser har missnöjet omvandlats till explosiva massrörelser som tryckt upp regeringarna mot väggen och öppnat revolutionära situationer. Detta var fallet i Ecuador i oktober och är fortfarande fallet i Chile. 

I andra länder, som i Argentina och Colombia, har den explosiva potentialen i dessa massrevolter temporärt hållits tillbaka av hoppet om att besegra högern i valen.
Den nuvarande colombianska ultrahögerpresidenten Iván Duque och hans mentor, expresidenten Álvaro Uribe, led smärtsamma nederlag i de regionala valen den 27 oktober, däribland i huvudstaden Bogotá och i Medellín (där partiet förväntades vinna, men istället kom på sista plats).
Argentinas president Mauricio Macris nederlag i den första valomgången på samma dag, den 27 oktober, markerade ett förkastande från breda skikt i samhället av en regering som har drivit landet mot en ekonomisk och social kollaps. Hunger, arbetslöshet och nedmontering av offentlig service plågar landet som är fast i recession och på vippen till att gå i konkurs. 
Nyliberalismens och Trumps underbarn Macri var tänkt att tjäna som ett exempel för resten av Latinamerika på hur en ny ”modern” nyliberal höger kan konsolidera sin makt och avsätta påstådda ”folkliga” mitten-vänsterregeringar, men blev tvärtom det motsatta. Macri är ett levande bevis på nyliberalismens totala misslyckande som ett alternativ för Latinamerika. 
De sociala förutsättningarna för ett nytt utbrott likt ”Argentinazo” i december 2001 och de vi nu ser i länder som Ecuador existerar även i Argentina. Den nya regeringen bestående av Alberto Fernández och Cristina Fernández de Kirchner kommer att satsa allt på en ny ”social pakt” för att förhindra ett sådant utfall, samtidigt som de ser till att ligga i takt med IMF (Internationella valutafonden) och dess åtstramningspolitik.
Hur länge de kommer att kunna stävja orkanen av folkligt missnöje är en öppen fråga. Men en sak är säker – det finns inget sätt att förbättra livet för folket samtidigt som man sluter fred med IMF och fortsätter att betala till banker och spekulanter. 

Samma revolutionära virvelvind som den sociala pakten med regeringen Fernández-Fernández hoppas undvika i Argentina har redan svept igenom Ecuador och Chile, något som gör imperialismen och Latinamerikas härskande klass panikslagna.
I Ecuador såg vi det massiva gensvaret för en regering som valdes med en ”progressiv” retorik om en fortsättning av det så kallade ”folkets revolution” med expresidenten Rafael Correa, men som väl vid makten bara har gått IMF:s och imperialismens ärenden.
President Lenín Moreno tvingades möta en folklig vrede efter ett nyliberalt åtgärdspaket, särskilt på grund av nedskärningarna på transportsubventioner och höjda bränslepriser. Rörelsen omvandlades snabbt till ett folkligt uppror där arbetare, ungdomar och kvinnor deltog. En särskilt heroisk roll spelade den ecuadorianska ursprungsbefolkningen organiserade via CONAIE-rörelsen.
Brutalt och fegt förtryck kunde inte stoppa ursprungssamfunden, arbetare och folket på gatorna från att ta över huvudstaden Quito. Lenín Moreno tvingades fly till Guayaquil och dra tillbaka åtstramningsåtgärderna, en viktig seger för rörelsen.
Samtidigt öppnade regeringen förhandlingar, medlade av FN och den katolska kyrkan, med skikt av ursprungsfolket och folkrörelsen. Huvudmålet var att få folket bort från gatorna och undvika att upproret skulle leda till en revolution som skulle resa frågan om den politiska makten.
Regeringens strategi har fått önskad effekt, åtminstone för tillfället. Men regeringen har hur som helst förlorat sin prestige inför en massrörelse som har känt sin egen styrka och inte kommer att stå åt sidan om den möts av nya attacker. 

Bolsonaro och hela den latinamerikanska högern fruktar de revolutionära vindarna som blåser in från grannländerna. 

Bara dagar efter upproret i Ecuador uppvisade det chilenska folket en massiv politisk livlighet som delas av många delar av världen. Landets högerpresident Sebastian Piñera har tidigare kallat Chile en oas av stabilitet i ett turbulent Latinamerika. Några dagar senare sade han att Chile var ”i krig med en mäktig och oplacerbar fiende”. 
Det var ungdomarnas svar på de höjda tunnelbanepriserna i Santiago som tände stubinen till den ”mäktiga och oplacerbara” sociala rörelsen. Men som demonstranterna har ropat på gatorna: ”Det är inte bara 30 pesos, det är 30 år!”. Det syftar till att det var 30 år sedan ”omställningen” till en ”demokrati” som har bevarat kärnan av det politiska och ekonomiska systemet från Pinochets diktatur: radikal nyliberalism, extrem social ojämlikhet och auktoritära metoder. Även med de tillägg som har anammats genom åren är landets konstitution densamma som diktaturens. 

Piñera svarade det folkliga upproret med krigsmetoder värdiga Pinochet: militären och polisen har använts för brutalt förtryck på gatorna, godtyckliga fängslanden har genomförts, och demonstranter har utsatts för regelrätt tortyr. Regeringens officiella dödstal har nått 23. Antalet demonstranter som har förlorat synen på åtminstone ett av ögonen har redan överstigit 220, vilket visar att staten medvetet har velat skjuta demonstranterna i ansiktet.
Förtrycket har bara tjänat till att radikalisera massrörelsen. 
Utöver de protester som har dragit över en miljon till gatorna räknade rörelsen med arbetarklassens avgörande roll att agera som en klass och genomföra mäktiga generalstrejker. Deltagandet av ungdomar, kvinnor, och den kämpande rörelsen från ursprungsbefolkningen Mapuchefolket med flera har också varit avgörande faktorer. 
Piñera valde därför att retirera och offentligt be om förlåtelse, bytte ut flera ministrar och bad om öppen dialog med en regering för nationell enighet. Han utlyste samtidigt en serie eftergifter som gick bortom att enbart dra tillbaka de höjda priserna i kollektivtrafiken – vilket han aldrig skulle ha gjort om han inte hade blivit så pass pressad av kraften från massrörelsen.

Bland dessa eftergifter finns att energikostnader ska sänkas, pensio­nerna höjas, ett tak på kostnaden för receptbelagda läkemedel och en ny skatt mot de rika. Därutöver utlyste Piñera en sänkning av parlamentsledamöternas och regeringsanställdas löner, ämbetsperiodsbegränsningar, med mera.
Istället för att hålla tillbaka massrörelsen har dessa eftergifter bara bevisat makten hos direktaktioner på gatorna, och rörelsen fortsatte att växa. Med detta har så Piñera, med stöd av hela det politiska etablissemanget, föreslagit en process för att se över landets konstitution vilket skulle börja med en folkomröstning i april 2020 om huruvida en ny konstituerande församling bör bildas eller ej.
Men detta skulle inte vara något annat än en politisk manöver eftersom den nuvarande kongressen och Piñera själv – båda hatade – skulle ingå i den konstituerande församlingen så som förslaget ser ut just nu. Dessutom skulle den ge högern en de facto-vetorätt eftersom alla förslag skulle kräva två tredjedelars majoritet.

För arbetare finns det ingen väg ur krisen så länge Piñera är president. En legitim konstituerande församling måste byggas från mobilisering och organisering nerifrån och upp, som blir valda fritt och öppet för att anta makten och återspegla styrkan och viljan hos arbetare och folket. En sådan konstituerande församling skulle representera ett steg i riktning mot en arbetares, utnyttjade och förtrycktas regering.
Makten som massrörelsen har uppvisat kan vinna en historisk seger. Men då kan de inte låta etablissemangets krafter behålla Piñera vid makten eller tillåta dem att tvinga igenom en översyn av konstitutionen under deras kontroll.

Den kontrarevolutionära högerkuppen i Bolivia har medfört massiv repression och polisvåld mot vänstern, fackliga och ursprungsbefolkning (Foto: Wikipedia CC).

På andra sidan av den explosiva och polariserade situationen i Latinamerika är den reaktionära och proimperialistiska kuppen i Bolivia i början av november. Kuppen är en reaktion på de avancerande masskamperna i andra länder. Den kan också ses som en ”förebyggande kontrarevolution”.
Efter Honduras, Paraguay, Brasilien och nu Bolivia övervägs en kupp som en väg till makten mer och mer uttryckligt av högern i många länder, och det finns ingen tvekan om att detta innebär nya risker för Venezuela.
Trumps roll och den auktoritära Bolsonaro är förvärrande faktorer i detta scenario. I Bolsonaros fall inte bara inom Brasilien, utan även utanför dess gränser.
Kuppen i Bolivia utfördes genom att utnyttja det vittrande stödet bland många skikt i samhället för Evo Morales efter 13 år vid makten, däribland hans ursprungliga sociala bas hos arbetare, bönder och ursprungsbefolkning som flera gånger har kommit i konflikt med Moralesregeringen. Ett sådant tillfälle var repressionen 2011 mot ursprungsbefolkningsmobiliseringen mot motorvägsplanerna genom skyddat ursprungsbefolkningsområde. 
Valet den 20 oktober var gnistan som satte igång en öppen konflikt. Evo Morales ville bli vald för en fjärde mandatperiod, trots att han förlorade folkomröstningen som skulle ha gett honom den möjligheten. 
Den knappa marginalen som skulle ha gett honom en fullständig seger i första omgången, samt bristen på transparens i rösträkningen, skapade en ohållbar situation och tillät den reaktionära högern att cyniskt klä sig i demokratins färger, vilket bedrog vissa skikt av befolkningen. Vad som kvarstod var den reaktionära, auktoritära, rasistiska och proimperialistiska karaktären hos Morales opposition.

Den avgörande faktorn för kuppen var att lojaliteten skiftade bland delar av den bolivianska säkerhetsstyrkan [där bland annat armén ingår]. Detta kort efter ett myteri inom polisen som började i Cochabamba och sedan spred sig igenom landet. 
Utan armén och polisen skulle Evo Morales kunnat förlita sig på massornas mobilisering i att skydda honom. Han valde att inte göra detta då han fruktade att massorna skulle radikaliseras. Men det är också tvivelaktigt om detta skulle ha varit möjligt för Morales sett till hans tilltufsade status. Till sist avgick han på säkerhetsstyrkans insisterande.
Det faktum att motståndet mot kuppen bara har vuxit efter Morales exil är en avgörande faktor. Kontrarevolutionens piskrapp har ännu en gång bara stärkt revolutionen. Ursprungsbefolkningen, bönder och arbetare i El Alto har varit detta motstånds förtrupper, men kampen har utökats till Chapareregionen, där Evo kommer ifrån, samt till bondesamhällen i flera delar av landet.

Kuppen har ännu inte kunnat konsolidera sig, och den självutnämnde presidenten Jeanine Áñez är hatad av alla och har egentligen ingen social bas. Som provisorisk president stöds hon av den traditionella högern som leds av den besegrade kandidaten Carlos Mesa samt av den framväxande extremhögern kring Luis Fernando Camacho, en nyckelfigur i kuppen. Men Áñez kan bara basera sig på vapnen och på det pågående brutala förtrycket som kan tvinga Bolivia till ett inbördeskrig. 
Nya val mot bakgrund av kuppen, förtrycket och den öppna förföljelsen av vänster- och folkliga styrkor skulle inte ha något gemensamt med demokrati och kommer inte att stabilisera landet.
Liksom år 2003 i kriget om Bolivias gasreserver, när en massrörelse störtade Gonzalo Sánchez de Lozada, år 2005 när den störtade den tidigare nämnde Carlos Mesa, samt år 2008 när den besegrade den kupp som stöddes av högern i Santa Cruz och ”Media Luna”-regionen, kan dagens massrörelse besegra denna högerkupp.
Nu är det nödvändigt att gå bortom de begränsningar som Evo Morales ledarskap har infört, som i alla sådana situationer har hållit tillbaka rörelsen och förhindrar den från att gå vidare till sin naturliga slutsats. Medan fullständig enighet är nödvändig för att besegra kuppen är ett nytt socialistiskt och revolutionärt vänsteralternativ nödvändigt som kan omvända situationen till det bolivianska folkets fördel. 

Bolsonaro, tillsammans med hela den latinamerikanska högern, fruktar de revolutionära vindarna som blåser in från grannländerna. Högern förbereder sig för liknande situationer i Brasilien. Den socialistiska vänstern i Brasilien, likaväl som den bredare arbetarrörelsen, måste vara förberedda på en ny omgång av kamp som kan vara avgörande för folkens framtid i vår region.
Begränsningarna i den latinamerikanska ”progressivismen”, som har vägrat att bryta med kapitalismen, öppnade dörrarna för högerns återkomst och till och med extremhögern. Bygget av ett nytt seriöst socialistiskt alternativ som kan peka på en väg för att bryta med imperialismen och kapitalismen samt resa fanan för en socialistisk federation av de latinamerikanska länderna är nu en fråga om liv och död. Det finns ingen tid att slösa.