LO mellan mammon och planeten

2015-08-26 15:22:39

foto: Nathalie Sundesten Landin
Det är inte för miljön som LO-basen talar.

Tre månader innan toppmötet i Paris råder det ännu i Sverige en tryckande tystnad i klimatfrågan, om man bortser från att klimatforskaren Johan Rockströms sommarprat i radion blev det mest uppskattade och delade av alla. Och när DN Debatt till sist öppnat sina spalter i klimatfrågan var det för en artikel där LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson undertecknat en partsinlaga av Svenskt Näringsliv och LRF, som mest går ut på att skydda industrin från tuffa klimatkrav.

Under rubriken Sex punkter för framtidens svenska klimatpolitik på argumenterar LRF:s ordförande Helena Jonsson, Svenskt Näringslivs vd  Carola Lemne och LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson:

  1. För att fokus inte endast ska riktas mot de nationella utsläppen.
  2. För att Sveriges nationella utsläpp ska reduceras från dagens fem till högst två ton per capita 2050 (två ton är vad IPCC i själva verket uttalat som ett globalt maximum per person om tvågradersmålet ska klaras, vilket förutsätter ett klimatneutralt näringsliv med noll i nettoutsläpp från rikare länder som Sverige).
  3. För att “Sverige ska ligga i framkant, men utan att riskera vår inhemska produktion, tillväxt och välfärd”.
  4. För att forska i stället för att införa miljöskatter och statliga mål som styrmedel där det idag saknas kostnadseffektiva lösningar.
  5. För att EU:s i verkligheten ab­surda, helt ineffektiva och ytterst generösa handel med utsläppsrätter inte ska få skärpas av nationella särlösningar.
  6. Utan varje hänvisning till kli­matforskarnas larm sägs först i den sista punkten för att en fossilfri framtid ska tas på allvar, efter att artikeln i varje punkt har visat författarnas oförmåga eller ovilja att ta klimathotet på allvar.

Det är mot en falskskyltad och kapitalistisk klimatpolitik som denna som Sveriges gryende klimat- och rättviserörelser måste ta strid denna höst.
Det är uppenbart att LO:s ordförande har förmåtts att blunda för de larm från klimatforskarna, som annars till och med IEA (Interna­tional Energy Agency), som är OECD-ländernas samarbetsorgan i energifrågor tagit till sig av.
Enligt IEA:s nya World Energy Outlook Special Report, som gavs ut i början av juli, räcker de hittills inlämnade nationella målsättningarna bara till en ytterst marginell dämpning av dagens katastrofala utsläppstrender.
Tiden innan den globala kolbudgeten är helt slut och utsläppen måste vara noll om världen ska ha en 50-procentig chans att klara två­gradersmålet är endast cirka 25 år, d v s runt år 2040. Och den tiden förlängs enligt IEA med endast åtta månader av de hittills inlämnade nationella målen.
För att utsträcka tiden innan kolbudgeten tar helt slut till nästa sekelskifte måste de utvecklade länderna, enligt beräkningar av det brittiska Tyndell Centre For Climate Change, dra ner sina utsläpp med 8-10 procent om året, med sikte på noll i nettoutsläpp tidigare än 2050.

Enligt Kevin Anderson som länge varit chef för Tyndell Centre är de marknadslösningar som till exempel den svenska regeringen och EU bygger på “dömda att misslyckas och farliga distraktioner.
– I dag efter två årtionden av bluff och lögner har allt utrymme för evolutionära förändringar förslösats och nu krävs för 2°C revolutionära förändringar av den politiska och ekonomiska hegemonin, säger Anderson i en bedömning som delas av Rättvisepartiet Socia­listerna.

När alla de miljö– och klimatorganisationer inom Klimat-Sverige nu samlas för att planera inför höstens kampanj och ingripanden i Paris är det viktigt att som redan sker i till exempel USA och Kanada satsa på en nystart som en rörelse av rörelser, som breddar basen av aktivism genom att gå samman med allt vad som finns av levande fackföreningar, ungdomsgrupper och sociala rättviserörelser.
Liksom i New York förra hösten och senast i Kanada måste de stora demonstrationer som förbereds inför Paristoppmötet i både Stockholm, Göteborg och i stora städer världen runt den 29 november sikta på en massiv mobilisering som kopplar ihop frågorna om jobb, rättvisa och klimatet med kravet på ett fundamentalt systemskifte i strid mot kapitalismens profitjakt och de kapitalistiska regeringarnas nyliberala åtstramningspolitik. ■