Lördag 18 maj: Lärarmarscher mot nedskärningar

av Robert Bielecki

Under hela vårterminen har det sjudit av missnöje och bubblat av kamp bland skolpersonal runtom i landet. Nu samlas lärare, förskollärare, elevassistenter, fritidspedagoger och fler skolpersonal till gemensamma protester den 18 maj.

Länk till Lärarmarschens Facebook-event här

Situationen inom skolan har länge varit dyster för många av de anställda, vilket under vårterminen har nått en brytpunkt och tagit sig uttryck i flera lokala protester och demonstrationer. I Sigtuna och Norrtälje har lärare protesterat utanför kommunfullmäktige mot de återkommande ”sparkraven”, alltså nedskärningar.  I Luleå är befolkningen i uppror mot planerna på att lägga ner sju skolor och förskolor. I skånska Sjöbo har skolpersonal rasat över de ”effektiviseringar” som ålagts kommunen, trots politikernas löften om att ”nu ska vi satsa på skolan”.

Likadant är det i Örebro, med nedskärningar på uppåt 100 miljoner kronor – vilket programdirektören på Barn och utbildning, Charlotta Karlsson Andersson, menade är att ”vi tar från det som är grädde på moset i verksamheten” – fick lärare att starta upp Facebook-gruppen ”Var fan är grädden?”, som snabbt samlade omkring 2 000 medlemmar.
– Uttalandet visar vilken syn de som styr har på skolan. Sanningen är att det inte finns någon grädde att ta bort, och det har det inte funnits på decennier. Det är inte så att vi som arbetar i skolan går runt och rullar tummarna, kommenterade Martin Hallberg, som undervisar i idrott och spanska på Gumaeliusskolan, till Skolvärlden den 11 mars.

Det har pågått en successiv nedmontering av hela välfärden sedan nyliberalismens intåg under 1980-talet och som sedan accelererades i början av 1990-talet och framåt. Det var framför allt tre huvudfaktorer som startade allt: att skolan kommunaliserades, friskolereformen och införandet av det ”fria” skolvalet.

Beslutet om att kommunalisera skolan trädde i kraft 1991, genomdrivet av Socialdemokraterna med stöd av Vänsterpartiet. Beslutet drevs igenom mot allt sunt förnuft och framför allt mot lärarnas vilja; det var ett massivt motstånd från lärarfacken och främst från Lärarnas Riksförbund (LR), med veckolånga strejker mot den planerade reformen. LR hade rätt i sina farhågor om kommunaliseringens effekter. Skolan har blivit mindre likvärdig, alltför beroende av hur olika kommuner förvaltar sina uppdrag och läraryrkets status har urholkats. Utöver sämre löneutveckling kan också tilläggas ökad arbetsbörda, mindre stödpersonal, mer administrativa uppgifter som stjäl tid och resurser från det pedagogiska arbetet, ökade klasstorlekar, med mera. Helt enkelt en sämre arbetsmiljö för såväl personal som elever.

Före detta statsminister Göran Persson (S), som när reformen utformades var skol­minister och en av de största förespråkarna för kommunaliseringen, hävdade raka motsatsen. Med tanke på hans inställning angående pensionsreformen – där han sa att ”det nya pensionssystemet kommer inte vara populärt när svenskarna insett effekterna” – är det troligt att han kände till de negativa effekterna för skolan, men vurmade för kapitalets intressen istället.

När sedan friskolereformen och det fria skolvalet drevs igenom efter kommunaliseringen av skolan åren därpå av den dåvarande högerregeringen betydde detta att varje elev blev värd en viss summa för skolan, den så kallade skolpengen. Den öppnade för ökad konkurrens skolor emellan för att få över elever, och därmed också resurser, till respektive skola.

Friskolereformen innebar i sin tur att privata aktörer och företag tilläts starta upp skolor, finansierade med skattemedel. Det har under särskilt 2000-talet blivit en kassako för riskkapitalbolag och spekulanter som har plundrat det offentliga på resurser. Academedia har till exempel meddelat att man lägger ner förskoleverksamhet i kommuner med ”för låg skolpeng”. Detta trots att de under det tredje kvartalet i sitt brutna räkenskapsår gjorde en bättre än förväntad vinst på 172 miljoner kronor. Elevernas och personalens behov har åsidosatts för att dessa profitörer ska, utan risk, kunna göra så mycket i vinst som möjligt. Uppdrag granskning visade för några år sedan att de stora skolkoncernerna dessutom aktivt väljer bort elever i behov av särskilt stöd och ”problembarn” då de skulle kosta mer resurser. Det spär ytterligare på segregationen inom skolan.

Med de återkommande nedskärningarna på välfärden i stort kommer också katastrofala konsekvenser. Många skolor har lagts ner eller hotas av nedläggning när kommuner ska dra åt svångremmen. En modell har istället blivit storskolor, med över 1 000 elever, istället för mindre enheter.

Men nu samlas motståndet till en gemensam, landsomfattande protest i form av Lärarmarschen, som startades som ett inlägg på Facebook av läraren i idrott och hälsa Alexander Skytte på Skälbyskolan i Järfälla för att protestera mot de omfattande besparingarna på skolan. Det har sedan vuxit mer och mer för varje vecka som gått och har också krokat arm med Förskoleupproret, som också deltar på protestdagen den 18 maj. Man hoppas på tiotusentals deltagare landet runt. Precis som Lärarmarschens manifest inleder: ”Nu sätter vi ner foten och marscherar för att visa vårt missnöje med nedskärningarna i skolan!”. I skrivande stund kommer marscher och manifestationer den 18 maj att äga rum i Stockholm, Malmö, Jönköping, Uppsala och Jokkmokk samt i Göteborg, fast dagen efter den 19 maj.

Lärarmarschens manifest fortsätter sedan med att säga:
”Sedan skolan kommunaliserades 1991 och därpå följande friskolereform 1994, har ständiga besparingar slagit sönder ett av världen bästa och mest jämlika skolsystem. Idag finns få spår kvar av den skolan. Politiker säger att de satsar på skolan, men nio av tio kommuner sparar i realiteten. Skolan har varit en budgetregulator för kommunpolitiker och en laborationsplats för att pröva outforskade pedagogiska modeller. Vi lärare marscherar nu för att synliggöra detta.
Lärare biter ihop för att ställa upp för barnen och för sina kollegor och har gjort så länge. Detta leder till att vi blir sjuka och att utomstående inte ser konsekvenserna av nedskärningarna på skolan. Vi kan inte ta på oss större arbetsbörda! Vi kan inte springa snabbare och samtidigt ta hand om alla elever i våra klasser. Nu visar vi vår styrka och protesterar öppet.

Vi lärare är proffsen i skolan och tar nu tillbaka debatten om den. Vi kräver att:
– Effektiviseringskraven på förskola, skola och fritidshem upphör.
– Politiker slutar lägga uppgifter på lärare utan att ta bort minst lika många samt att skollagens och läroplanens krav grundas i forskning och beprövad praktik.”

Rättvisepartiet Socialisterna ger sitt fulla stöd till Lärarmarschen. För att framgångsrikt kunna stoppa effektiviseringskraven krävs en samlad kamp mot högerpolitiken, där alla kämpande gräsrötter för välfärd och klimat samlas till ett enat motstånd. Maj månad har visat att det sjuder av missnöje och frustration över situationen inom välfärdssektorn, för klimatet och andra områden.

RS/Offensiv står för:

• Skrota det segregerade skolsystemet. Bra och likvärdig utbildning i alla skolor.

• Mindre klasser och ökad lärartäthet. Nej till skolnedläggningar, centralisering och stordrift.

• Kasta ut vinstintresset. Höj lärarnas löner. Återförstatliga skolan.

• En betygsfri skola. Rätt att komma in på förstahandsval.

• Gratis högskolor och universitet. Studielön istället för studielån.

• Rättvis fördelning av samhällets resurser. Förstatliga storföretag och banker under arbetarnas demokratiska styre och kontroll. Låt de rika betala!