I helgen avverkades den 45:e upplagan av World Economic Forum i Davos, en liten bergsby i Schweiz. Fackpampar, statschefer och näringslivstoppar var alla samlade för att diskutera den globala ekonomin, geopolitiska konflikter, klimatkrisen och annat. Men att tro att de samlades med planetens och det stora folkflertalets bästa i åtanke är lätt att genomskåda.
Toppmötet i Davos hålls mot bakgrund av en ekonomisk kris som inte har skådats sedan 1930-talets depression. Trojkans (EU, Europeiska Centralbanken och Internationella valutafonden) åtstramningspolitik, där de har räddat banker och låtit arbetare, pensionärer och unga betala krisen, har lett till en utbredd arbetslöshet och fattigdom. En av nio personer i världen svälter, samtidigt som de rika blir allt rikare.
Klimatkrisen var en av de frågor som skulle diskuteras, men hyckleriet började redan innan mötet ens hade dragits igång då 1 700 av de 2 500 personerna som närvarade på mötet flög dit i egna privata jetflygplan. Flyget är det klimatsmutsigaste transportmedlet som finns, men den allra rikaste eliten åker ändå med privata jetplan kors och tvärs. De struntar som bekant i allt annat än profit och vinstmaximering – vilket leder till utsugning, ekonomiska kriser och krig samt terror och en snabbt förvärrad klimatkris. Det är naturen och vanligt folk som drabbas – arbetare, ungdomar, pensionärer, flyktingar och alla av klassamhället förtryckta grupper.
De fallande oljepriserna var något som eliten i Davos hyllade som något som, tillsammans med Europeiska Centralbankens (ECB) planerade stimulanspaket på över en biljard euro, kanske kan sätta fart på ekonomin igen. Men ECB:s Benoit Coeure varnar för att deras stimulanspaket i sig inte är nog, utan kräver dessutom att arbetsmarknaden görs ”mer flexibel” för att ”uppmuntra företagen att investera”.
Det skulle i praktiken innebära än mer osäkra anställningar, dumpade löner och försämrade arbetsvillkor. Etablissemanget pratar om demokrati, medan eliten sitter och fattar odemokratiska beslut över huvudet på det stora folkflertalet i flådiga konferenssalar och lyxhotell.
Trojkans och näringslivets intressen kommer aldrig att vara i samklang med arbetarklassens intressen. Vad som verkligen hade behövts är en politik för folket, inte för de rika – det vill säga ett uppbrott med det parasitära, kapitalistiska systemet med sikte på en socialistisk samhällsomvandling.
Det skulle krävas att storföretag och banker förstatligandes under demokratisk kontroll och styre för att kunna fördela samhällets resurser utifrån de behov som finns. Men för att bryta kapitalets makt behövs det en massiv enad kraft underifrån.
För verklig demokrati – demokratisk socialism – krävs det en demokratiskt vald ledning i ett nytt, socialistiskt arbetarparti, som kan leda arbetarklassen med ett program för att störta kapitalismen. ■
