Det var med en ryggsäck full av nya erfarenheter efter händelserna i Kärrtorp och med blicken mot höstens val som årets första partistyrelse ägde rum i helgen.
Men den stora fokuseringen låg på kongressen som kommer att äga rum den 22 till 23 mars i Stockholm. Under helgen diskuterades och antogs förslag på kongressmaterial som under veckorna fram till kongressen kommer att diskuteras i alla partiföreningar.
En av huvudpunkterna var diskussionen kring läget i våra nordiska grannländer. Framgångarna för Sannfinländarna i Finland och Fremskrittspartiet i Norge är varnande exempel på hur rasismen går framåt. Det finns en risk att Sverigedemokraterna blir tredje största parti i valet och det är inte en omöjlighet att allianspartierna bjuder in till samarbete enligt samma modell.
När de rasistiska partierna går framåt ser vi också hur de feministiska frågorna attackeras. Det politiska läget bullrar för en konflikt och det finns ett skriande behov av ett arbetaralternativ.
Vi kommer att få se mer kamprörelser som söker ett svar på kapitalismens orättvisor. Vårt fortsatta arbete för att etablera CWI i våra nordiska grannländer och använda oss av vår politik kommer att bli vår styrka och ge stora möjligheter.
Samtidigt ser vi en utveckling av den ekonomiska och sociala krisen runt om i världen. I Europa kombineras massarbetslösheten och fattigdomen av att antalet arbetande fattiga drastiskt har ökat.
I Spanien och Grekland är det bara en tredjedel som kan leva på den lönen de får. Ungdomsarbetslösheten fortsätter att vara ett problem, i Italien är varannan ungdom utan jobb. Detta leder till en politisk extremism och missnöjesval för att straffa etablissemanget.
Det finns en risk att främlingsfientliga partier får bra resultat i det stundande EU-valet. Men det sägs att den som sår hunger skördar vrede och vi kan se ett nytt radikalt skikt av den unga arbetarklassen som börjar att vakna. Valframgångarna i Seattle är exempel på att med rätt kampanjer vid rätt ögonblick så kan socialismen få ett genombrott.
Bilbo Göransson var nyligen på CWI:s sommarskola i Sao Paolo och gav en rapport från läget i Latinamerika, där masskamp och strejker snabbt höjt medvetenheten hos arbetarna.
I Sverige har vi kunnat se fler demonstrationer och manifestationer som varit gräsrotsinitiativ. Ett exempel på det är Kärrtorp som samlade 20 000 antirasister. Kärrtorp kan bli känt som den plats som väckte den kollektiva kraften som alldeles för länge legat i dvala.
I Stockholm demonstrerade minst 3 000 för en ny samtyckeslag och ordet feminism är åter tillbaka på den politiska agendan. Kvinnokampen har fått ett uppsving och Feministiskt initiativ har ökat i medlemsantal, främst attraherar de unga kvinnor. Däremot saknar de helt ett klassperspektiv och kravet på kapitalismens avskaffande som är en förutsättning.
Det finns ett starkt motstånd mot högerpolitiken i Sverige, men vad är svaret och alternativet?
Sossarna är minst benägna att lyssna på opinionen i frågan om vinster i välfärden och vänstern kommer att tvingas ge upp sin ställning i frågan för att få ministerposter.
Samtidigt stryker media Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna medhårs och SD försöker tona ner sin rasistiska profil och appellera till andra väljare.
Genom ungdomstidningen Revolt och den socialistiska ungdomsrörelsen Studenter mot Rasism fortsätter arbetet med ungdomsfrågor att ha en central roll i att sprida socialistiska idéer till nya skikt av ungdomar.
Rättvisepartiet Socialisterna visar också att vi är en subjektiv faktor i kampen mot nazism och rasism och att vår socialistiska profil måste upprätthållas.
Partistyrelsen hade också en insamling till vårt systerparti WASP i Sydafrika som gav 11 000 kronor till deras valfond, ett litet steg på vägen för deras chans att ha möjlighet till att ställa upp i valet 2014. ■
