foto: Bloco / Flickr C
Den spanska arbetarklassen vill ha en verklig förändring. Frågan är om Podemos kan motsvara de förväntningar som ställs på dem.
Opinionsundersökningar placerar upprepade gånger det spanska vänsterpartiet Podemos på första eller andra plats med över 20 procent i mätningarna. Det hotar det spanska tvåpartisystemet med högerpartiet PP och det socialdemokratiska PSOE, som tillsammans inte ens lyckas skrapa ihop ett 50-procentigt stöd. Över 100 000 personer fyllde Madrids gator under Podemos “marsch för förändring” den 31 januari – en imponerande styrkedemonstration.
Under vad som kommer att bli ett år med många val i Spanien kommer Podemos säkerligen att bli en kraft att räkna med. Regionalvalen i Andalusien i mars kommer att innebära ett första genombrott på den politiska scenen, följt av lokal- och regionalval i maj, det eventuella katalanska valet i september och parlamentsvalet i november.
Podemos plan för året är att för varje val ska partiets stöd öka ytterligare, med sikte mot ett maktövertagande i november som höjdpunkt. Även om utsikterna för en egen majoritet just nu är små kan Podemos framväxt komma att tvinga in Spaniens två kapitalistiska huvudpartier – konservativa PP och socialdemokratiska PSOE – i en ”storkoalition” för att bromsa vänsterns framsteg. En sådan åtgärd skulle naturligtvis påskynda de etablerade partiernas dödsspiral, i synnerhet PSOE:s.
Podemos framgångar är på många sätt ett resultat av de traditionella vänsterorganisationernas och arbetarrörelsens misslyckanden. Ledningarna för dessa organisationer – särskilt Förenade vänstern (IU) och de stora fackliga organisationerna – klarade inte av att förstå och erkänna att krisen har kastat in oss i en ny period med intensiv klasskamp och radikal förändring. De fortsatte med den uråldriga och misslyckade politiken med samarbeten och uppgörelser inom systemet och med samhällstopparnas partier.
Samma ledare vägrade också att öppna upp sina organisationer genom att främja en mer meningsfull kampenighet och leva upp till den massiva stämning som fanns för mer demokratisk gräsrotskontroll och -deltagande.
För de miljontals som har kämpat emot ”1978 års regim” (när PP och PSOE har turats om att styra) – i synnerhet de med bakgrund inom Indignados (torgproteströrelse) – innebär detta att den traditionella vänstern och fackföreningarna mer framstår som en del av regimen än som en kraft som leder kampen mot den. Detta öppnade upp vägen för någonting annat att utvecklas och fyllde tomrummet med något nytt.
Podemos växte fram som en alternativ kraft med en vänsterinriktad linje mot åtstramningspolitiken och ett program för att förkasta illegitima skulder och upphäva de senaste årens nedskärningar. Man tog till sig mycket av den retorik och de krav som Indignadosrörelsen och andra sociala rörelser har haft och saknar ”ryggsäck” i form av ett tidigare administrerande av systemet, vilket gjorde Podemos attraktivt för en ny generation.
Med Pablo Iglesias och andra vänsterakademiker som förgrundsgestalter framställer sig partiet som en motvikt mot ”la casta”, den korrupta politiska ”kast” bestående av prokapitalistiska politiker som har berikat sig själva sedan diktaturens fall. Detta lyckades fånga upp det utbredda politikerföraktet, vilket av Indignados tidigare uttrycktes i form av en antipartistämning.
Iglesias & Co tog detta till nästa nivå. Podemos gjorde anspråk på att representera ”folkets” inträde i politiken, över de diskrediterade politikernas huvuden.
Dess ledare har inte lanserat rörelsen som ett parti i traditionell mening, utan som ett ”forum för deltagande” genom vilket Spaniens folk som helhet kan göra sin politiska röst hörd. Podemos organisatoriska huvudbas är därför inte ett nätverk av partiföreningar eller gräsrotskommittéer, utan en ”medborgarförsamling” varigenom dess ledning väljs i öppna primärval på internet och i framtiden genomför konsulterande onlineomröstningar om en del viktiga politiska frågor. Drygt 300 000 personer har registrerat sig för att delta.
Partiets organisatoriska struktur inkluderar trots allt inte folket fullt ut i politiken på ett meningsfullt sätt. För socialister är det viktigt att få folk aktiva genom att inkludera massorna i politik med demokratiska strukturer för diskussioner, debatter och beslut om rörelsens politik och strategi. Detta innebär mer än att enbart vid enstaka tillfällen klicka på omröstningsknappen på internet.
Podemos har hundratals ”cirklar”, eller lokalföreningar, runt om i landet, men dessa har bara en symbolisk roll i rörelsens funktionssätt. Avsaknaden av masscirklar eller föreningar i bostadsområden och på arbetsplatser som ett grundfundament innebär att partiet i praktiken är toppstyrt av ett ledarskikt baserat runt ordförande Iglesias – som tar alla beslut så fort den har blivit valt i primärvalen. Detta funktionssätt förskriver, om än draperat i en demokratisk retorik, en passiv roll för massorna och utgör ett hinder i bygget av en verkligt demokratisk politisk kraft för den spanska arbetarklassen.
Podemos ledning har i likhet med grekiska Syrizas ledning rört sig högerut allt eftersom dess stöd har ökat. Podemos program var till att börja med radikalt och vänsterinriktat och utlovade en basinkomst som går att leva på för alla, rätten till bostad och höjda löner samt förstatligande av ekonomins strategiska sektorer med flera radikala åtgärder.
Under de senaste månaderna har dock Podemos ledare tonat ner sin retorik och övergivit nyckellöften som pension vid 60 års ålder och betalningsvägran av statsskulden. Medan rörelsens första program framhöll nödvändigheten av en brytning med den rådande ordningen har dess ledning nyligen beskrivit sitt program som ”socialdemokratiskt” och jämfört sina planer med Lulas i Brasilien. Denna högervridning har genomförts i ”realismens” och den internationella ”kontextens” namn, som inte tillåter radikala åtgärder.
Om Podemos tar sig till regeringsställning kommer partiet i slutändan att bedömas efter i vilken utsträckning man kan tillgodose arbetarklassens krav. Dessa krav är, om än modesta – mat, jobb och bostäder, vilka restes av den 2 miljoner personer starka ”marschen för värdighet” förra året – oacceptabla för den härskande klassen inom ramen för den kapitalistiska krisen.
En verklig vänsterregering skulle stå upp mot kapitalets utpressning och på ett beslutsamt sätt försvara majoritetens intressen, vilket innebär att stå upp mot Trojkan (EU, ECB och IMF) och att avskriva den illegitima skulden samt att ta kontroll över bankerna och rikedomarna för att finansiera en verklig höjning av levnadsstandarden.
Att försöka jämka ihop de folkliga intressena med vad som är acceptabelt för Trojkan och den spanska kapitalismen kommer bara att sluta med kris för en vänsterregering och en besvikelse i masskala.
Det är naturligtvis sant att det finns en ”kontext” som verkar emot de åtgärder som är nödvändiga för att få ett slut på folkets misär. Denna kontext utgörs av fortsatt dominans för de multinationella företag och banker, vars marknader och institutioner (både nationella och europeiska) kommer att motarbeta varje regering som försöker ruppfylla arbetarklassens behov och krav.
Istället för accepterandet av denna kontext behöver arbetarrörelsen kämpa emot åtstramningar och för att ersätta denna kontext!
Endast organiserandet och mobiliserandet av arbetarklassen och en vänsterregering med en revolutionärt socialistisk politik för att byta ut marknadernas diktatur mot arbetardemokrati, baserad på offentligt demokratiskt ägande av rikedomarna, kan svara upp mot denna uppgift. En sådan regering behöver anknyta till arbetarklassens kamp i Grekland, Irland, Portugal och hela Europa för att bygga en socialistisk federation ur askan av det kapitalistiska EU. ■
