Den nya lagtolkningen innebär att militära styrkor kan sättas in i ett läge när Sverige präglas av masskamp och revoltstämningar, vilket är ett medel för makthavarna att kunna sitta kvar vid makten. Bilden visar hur svensk militär tränar på att upplösa fo
Sedan den 1 februari i år kan militär kallas in av polis vid kriser och terrorsituationer. Det gör att det snart inte är långt borta innan militär, precis som i Frankrike och Belgien, patrullerar på gatorna i Sverige.
För tio år sedan beslutade den dåvarande socialdemokratiska regeringen att polisen skulle kunna kalla in militär förstärkning vid terrorbekämpning och ”andra brott mot samhället”. Beslutet hade föregåtts av en militarisering av polisen, som fick nya vapen och befogenheter, med hänvisning till bland annat händelserna i Göteborg år 2001. Beslutet hade också sin bakgrund i att Sverige hade gått med i det globala ”kriget mot terrorismen” som USA med flera stater lanserade efter de avskyvärda terrordåden den 11 september 2001.
Det var också deltagandet i det kriget som låg till grund för regeringens beslut om att låta CIA (USA:s underrättelsetjänst) forsla två egyptier från Bromma till tortyr i Egypten i december år 2001.
Länge var minnet av militären som dödade fem arbetare i Ådalen år 1931 ett avgörande hinder mot varje försök från de styrande att öppna för militären att agera polis.
Men de reaktionära effekterna av terrorattackerna i USA år 2001, Madrid år 2004 och London år 2005 och den chock de spred gav politikerna och staten möjligheter att börja frigöra sig från det man har benämnt som ”Ådalensyndromet”.
I en av de utredningar som låg till grund för att det skulle bli regeringens beslut om huruvida polisen skulle kunna få hjälp av militären hette det att:
”Händelserna i Ådalen måste bedömas i sitt tidsmässiga sammanhang. De samhällspolitiska och strukturella förhållanden som då rådde finns inte idag. Vi lever i ett helt annat samhälle nu än för drygt 70 år sedan. Det framstår därför som både förlegat och osakligt att idag av principiella skäl åberopa händelserna i Ådalen år 1931. Det är således dags att påtagligt nyansera den gamla synen på det militära försvarets roll i civila sammanhang.” (Sammanfattning av betänkandet Polisens behov av stöd i samband med terrorismbekämpning, SOU 2005:70)
Skotten i Ådalen var en följd av de stegrade klassmotsättningarna som följde i spåren på kraschen på Wall Street 1929. Kapitalisterna svarade krisen med lönenedpressningar och massavskedningar, vilket var orsaken till kampen i Ådalen.
Kapitalisternas svar på dagens kris är egentligen samma som då. Det är bara en tidsfråga innan arbetsgivarnas aggressivitet (krav på lönenedpressningar och ytterligare inskränkningar i strejkrätten) och högerpolitiken föder sin motreaktion i form av kamp och folkliga resningar.
Upprustningen av polisen och att militären nu kan kallas in som stöd utgör en del i makthavarnas förberedelse inför ett läge när Sverige präglas av masskamp och revoltstämningar.
Från år 2006 blev det möjligt för polisen att ta hjälp av militären, vilket året därpå ändrades till att militären endast skulle få bistå polisen med sjö- och luftstridskrafter. Men i förra veckan rapporterade Sveriges Radios Ekot att en ny tolkning av lagen gäller från den 1 februari. Den gör enligt Ekot ”gällande att polisen också kan be försvarsmakten om hjälp med att säkra byggnader, med underrättelse, IT, bombskydd och stridande personal”.
Håkan Wall, chef vid Rikskriminalpolisens ordningspolisenhet, säger med anledning av den nya tolkningen att ”detta innebär att försvarsmakten får polismans befogenhet”.
Den nya lagtolkningen fick bland annat Dagens Nyheters ledarskribenter att jubla: ”Militären ska äntligen kunna hjälpa polisen vid terrorangrepp. Det är på tiden att vi släpper de ständiga parallellerna till Ådalen år 1931 i debatten”, skrev DN i lördagens huvudledare. I samma ledare hänvisade man också till att den numera svenska armén av yrkessoldater med sin krigserfarenhet var särskilt väl lämpade efter ha att fått en symbolisk en till två veckors utbildning i polisiära uppgifter.
Samtidigt gör man gällande, med hänvisning till ett uttalande från den tidigare socialdemokratiske statsministern Per-Albin Hansson, att skulden för dödsskotten i Ådalen var jämnt fördelad ”mellan kommunister och arbetsgivare”. Det vill säga offren var lika mycket skyldiga som bödlarna, och de tusentals arbetare som strejkade och demonstrerade i Ådalen 1931 var ”kommunister” som kan liknas vid dagens terrorister.
DN:s ledarskribenter är inte de första som skriver om historien med syfte att skydda dem som bar ansvaret – kapitalismen och dess representanter – för dödsskotten mot en fredlig jättedemonstration i Ådalen för snart 84 år sedan. Det var arbetsgivarna, med stöd av regeringen och myndigheter, som mobiliserade de beväpnade strejkbrytarna som militären skulle skydda. Det är också värt att påminna DN om att det inte var vanliga värnpliktiga soldater som skickades till Ådalen utan yrkessoldater.
Dödsskjutningarna följdes av massdemonstrationer landet runt och starka krav på en politisk strejk för att fälla den sittande borgerliga regeringen. Den revolutionära jäsningen fick S-toppen att avge ett löfte om att de socialister och aktivister som dömdes efter skotten i Ådalen skulle få amnesti.
Men det första S-regeringen gjorde efter att man vann valet år 1932 var att svika vallöftet. Med sitt svek ville S-toppen visa kapitalistklassen att man önskade samförstånd och klassamarbete. Socialister fick fängelse och straffarbete, medan bödlarna däremot gick fria och till och med fick skadestånd. Sällan har statens klasskaraktär avslöjats så tydligt.
Med beslutet om att ge militären polisiära uppgifter ökar risken för nya dödsskjutningar likt de i Ådalen.
Det vidsträckta begreppet terrorbekämpning kan också användas mot såväl stora demonstrationer som enskilda aktivister, där ”skydd av byggnader” kan användas mot protester utanför beslutande församlingar och myndigheter eller mot exempelvis ockupationer av arbetsplatser och lokaler för att rädda jobb och service. När polisen sköt skarpt i Göteborg år 2001 och begick en rad övergrepp ursäktades detta med att man hade ”bevis” för att det fanns terrorister bland demonstranterna, vilket var en lögn från början till slut.
Terrorhotet stoppas inte med mer repression och militär på gatorna. Vad som istället krävs är en upptrappad kamp mot högerpolitik, rasism och nya repressiva lagar som stryper demokratin. Samtidigt behövs en oförsonlig kritik mot Sveriges deltagande i imperialistiska terrorkrig och ett kompromisslöst avståndstagande från de reaktionära gruppernas fega terrorhandlingar som drabbar oskyldiga och vars reaktionära effekter gynnar makthavarna.
Det som behövs är ett nytt kämpande arbetarparti och en socialistisk global arbetarrörelse som visar vägen i kampen mot krig, terror och kapitalistisk plundring. ■
