Soldater patrullerar gatorna efter militärkuppens genomförande. Media censureras och oppositionella grips och hotas. Trots detta fortsätter protesterna i begränsad skala.
Den 22 maj tog militären slutgiltigt makten i Thailand genom en kupp efter månader av manövrerande mot den folkvalda sittande regeringen. I den 19:e kuppen sedan 1932 – den tolfte som har lyckats – har konstitutionen upplöst, media censureras och aktivister och oppositionella grips och hotas. Ändå fortsätter protesterna mot militärjuntan – om än i begränsad skala.
Nu pekar det mest på att militären – och den ekonomiska elit den konspirerat tillsammans med – planerar för att inte tillåta val på lång tid, åtminstone inte på 15 månader.
Armechefen Prayut Chan-O-Cha som har tagit makten genom det militärstyrda ”Nationella rådet för fred och stabilitet” har redan sagt att det nu väntar 15 månader av ”reformer” innan något val kan bli aktuellt. Höken Prayut har också hotat att om protester ”utan förståelse för verklig demokrati” äger rum kommer valet att skjutas upp ytterligare.
I praktiken har militären och delar av den ekonomiska eliten aktivt försökt störta premiärminister Yingluck Shinawatras regering ända sedan slutet av förra året, då hon utlyste nyval. Hennes parti ”För Thailand”, som hon leder efter hennes brors Thaksin Shinwatras exil, och som backas upp av den så kallade ”rödskjorterörelsen” har vunnit varje val sedan 2001 och skulle med all sannolikhet ha vunnit detta val också.
Valet stoppades dock av oppositionen ”Demokratiska partiet” och deras ”gulskjortor” som bojkottade valet och blockerade vallokalerna. Polis och militär stödde valsabotaget genom att inte ingripa och nyhetsbyrån Reuters har också avslöjat att Prayut har gett direkt stöd till antiregeringsprotesterna. Gulskjortorna har hela tiden krävt att ett icke folkvalt ”råd” ska ta över styret av landet, det vill säga det som militären nu har genomfört.
Efter valet användes också domstolsväsendet för att attackera regeringen genom att Yingluck avsattes av konstitutionsdomstolen på den svepande anklagelsen om ”maktmissbruk”. Kuppen den 22 maj var ”nådastöten” där militären slutgiltigt tog makten, stängde 14 TV-kanaler, blockerade BBC, CNN och så vidare.
I grunden finns konflikten mellan två rivaliserande delar av den härskande klassen, som centreras kring telekom-miljardären Thaksin Shinawatra på den ena sidan och militären och kungen (som har godkänt kuppen) på den andra. Bristen på politiska alternativ för arbetarna, den fattiga landsbygdsbefolkningen och städernas medelklas har gjort att de härskande eliterna kunnat samla dem bakom sig.
Thaksin Shinawatra och hans efterföljare Yingluck har med ett populistiskt program med en något utbyggd välfärd på landsbygden och billiga lån till bönder kunnat vinna landsbygdsbefolkningens stöd trots en nyliberal avregleringspolitik.
Den ekonomiska eliten kring militären och kungen har med hjälp av det demokratiska partiet samlat missnöjet hos den urbana medelklassen – som har drabbats av korruption, nyliberalism och oligarker som Thaksin Shinwatra. Båda grupperna drabbas av Thailands vacklande ekonomi, där BNP minskade med 2,1 procent första kvartalet i år. Investeringarna har fallit och spekulativt finanskapital har lämnat landet.
Redan år 2006 avsattes Thaksin Shinawatra av en militärkupp och åtalades och dömdes i sin frånvaro. Under militärstyret gjordes valsystemet om för att hindra Thaksins rörelse från att återkomma till makten, men det misslyckades. Den här gången är signalerna tydliga: Militären kommer att göra vad de kan för att inte tillåta val förrän dem är helt säkra på att rätt kandidat vinner valet. Till ekvationen hör också ett allt intensivare muslimskt självständighetsuppror i söder och vad som händer när den 86-åriga sjuka men respekterade kungen dör.
Trots att juntan har lovat att fortsätta med Yinglucks stöd till landsbygdsbefolkningen är det tydligt att juntan planerar att kapa de mycket begränsade anslag som idag går till fattiga bönder. Förutom att förändra valsystemet har de också planer på att införa ”speciella ekonomiska zoner” på gränsen till Laos, Myanmar och Malaysia för att locka till sig internationella spekulanter. Vad som lockar är låga eller inga skatter, slavlika arbetsförhållanden och extremt låga löner.
Protesterna mot kuppen i storstäderna har än så länge varit begränsade. Militären har också arresterat potentiella protestledare och översvämmat Bangkoks gator med soldater. De protester som utlysts har stoppats genom att mötesplatser utrymts, snabbtåg inte stannat på stationerna i närheten och hot om långa fängelsestraff. Men tysta protester i form av ”read-ins” av George Orwells 1984 och trefingershälsningar (från filmerna The Hunger Games) har fått stor uppmärksamhet. Vad som händer i mer perifera regioner där rödskjortorna har massivt stöd är mer oklart.
Bland kapitalisterna är mungiporna mest dragna uppåt. ”Jag känner inte rädsla, jag känner lättnad”, kommenterade Victor Chu, vd för en av Thailands största riskkapitalbolag.
Omvärldens reaktioner på kuppen har varit mycket begränsade. USA har kritiserat kuppen och avbrutit ett symboliskt militärt stöd på 3,5 miljoner dollar. Men Thailand är en av USAs närmaste allierade i det som Obama kallat ”sväng till Asien”, där mer militära resurser flyttas till Asien för att trappa upp kampen om inflytande i regionen med främst Kina. EU påstår sig vara ”extremt oroade”, men har inte avbrutit något samarbete. Detsamma gäller för Sverige som fortsätter sina följdleveranser efter att ha sålt tolv JAS-plan till Thailand.
Vad militären vill och vad som kommer att hända behöver emellertid inte alls överensstämma. Hittills har rödskjortornas ledare inte uppmanat till protester mot kuppen. En trolig orsak är att de själva inser att situationen är nära kokpunkten och att en proteströrelse snabbt skulle kunna utvecklas helt utom deras kontroll. Med ökade konflikter och kaos finns risken för en ännu större uppdelning och en utveckling mot inbördeskrig.
Genom socialisters glasögon är det uppenbart att varken kapitalisterna kring familjen Shinawatra eller de kring militären och det kungliga etablissemanget har någon omtanke eller lösning för arbetare, medelklass eller fattiga bönder. Det som kan ge en lösning för dessa grupper är en enad kamprörelse mot kapitalets styre över ekonomin.
En sådan rörelse kan samlas i en revolutionär konstituerande församling med demokratiskt valda representanter från arbetare, bönder och andra grupper från både städer och landsbygd. Bara så kan en verklig politisk lösning nås där också den ekonomiska makten läggs i folkets händer. ■
