Den ekonomiska stabiliteten har kommit till sitt slut. Lula har det senaste året gång på gång talat om att den ekonomiska krisen inte kommer att påverka Brasilien, att ”krisen är Bushs sak”.Dagen efter valet föll den brasilianska börsen med hela 15 procent på kort tid och utlöste två handelsstopp i det värsta fallet sedan krisen 1999. Den brasilianska börsen har halverats sedan toppnivån i maj och hör till de som mest tappat i värde i år. Börsens två giganter Petrobras (olja) och Vale (gruv) har sjunkit kraftigt då råvarupriserna fallit.
På valutafronten har det varit än mer stormigt. Dollarn har på de sena-ste två månaderna stigit med 50 procent mot realen. Detta tillsammans med en kreditåtstramning som börjat drabba mindre banker och exportföretag har lett till att handeln har stannat av inom flera branscher. Vissa fö- retag kan inte få krediter att handla för och andra har svårt att sätta priser på sina varor, då valutan svänger kraftigt från en dag till en annan.
Lula vill inte tala om något ”krispaket”, men centralbanken har fått ingripa flera gånger för att öka krediterna för mindre banker och sälja av dollartillgångarna för att få upp realen.
Den verkliga effekten av krisen kommer att nå landet när världsekonomin nu går in i en lågkonjunktur. Tillväxten i landet har varit baserat främst på ett gynnsamt läge på exportmarknaderna och en stark tillväxt av krediterna, men dessa två faktorer vänds nu till sin motsats.
Det är tydligt att arbetsgivarna under det senaste året rustat sig för hårdare strider. Under året har vi sett en rad attacker mot fackföreningar och sociala rörelser. I detta har arbetsgivarna haft god hjälp av staten.
Arbetsgivarna lyckas många gånger få fackföreningar bötfällda för flygbladsutdelningar eller fackmöten vid fabriksportar, eller för demonstrationer. Metallfacket i São José dos Campos i São Paulo-delstaten, som är med i den radikala fackliga landsorganisationen Conlutas, tvingas till exempel spendera en tredjedel av sin budget på böter!
Vänstern i Brasilien har ett stort ansvar att bygga en enad motståndskamp mot dessa och kommande attacker. Det gäller såväl på den politis- ka arenan som i de fackliga och de sociala rörelserna. Den politiska debatten inom PSOL måste ses mot den bakgrunden.
Socialister ställer upp i val för att försvara arbetarnas intressen och välja språkrör för kampen. Platser i parlament är inte ett mål i sig självt. Det politiska priset som man får betala för att ingå opportunistiska valallianser med borgerliga partier är ingen nyhet för arbetarrörelsen i Brasilien. PT:s urartning är ett levande bevis på detta.
Marcus Kollbrunner
