| BOK |
| Titel: Vi som visste allt. Författare: Håkan Arvidsson. Förlag: Atlantis (2008). |
Mitten av 1960-talet var en tid av uppvaknande och nytänkande. Tanken på en ny vänster växte fram, som en reaktion emot socialdemokratins inomkapitalistiska politik och skp:s (Sveriges kommunistiska parti, idag vänsterpartiet) stalinism och band till det dåvarande Sovjetunionen.
Denna nya vänster hade sina förespråkare runt om i Europa, och i Sverige gav Göran Therborn och Gunnar Olofsson ut en bok med just namnet En ny vänster 1966. Bokens huvudtes var att vänstern måste söka efter en tredje väg mellan öst och väst, mellan traditionell socialdemokrati och kommunism.
En ny vänster pläderade för en ny socialistisk strategi där huvudverktyget var strukturreformer som utmanade kapitalismen. Arvidsson använde begreppet ”expansiv reformism”.
Det kanske lät väldigt nydanande, men egentligen handlade det om vänsterreformism med en ny etikett.
Hur som helst, boken kom ut vid rätt tidpunkt och väckte stor debatt, inte bara i vänsterkretsar.
Arvidsson var en av dem som köpte de idéer som inspirerat författarna till En ny vänster. Men de ledande inom Clarté, många var skp-medlemmar, gjorde det inte och kunde i en debatt med författarna relativt enkelt sätta fingret på bokens svaghet – avsaknaden av ett revolutionärt program och perspektiv.
Debatten på våren 1966 gjorde uppenbarligen ett stort intryck på Arvidsson som menade ”att den nya vänstern splittrades i dess födelseögonblick. Den snubblade med andra ord redan i starten”.
Resten av boken är på samma tema. Vänstern i slutet av 1960-talet var grälsjuka och dogmatiska tes-
tuggare som slog allra hårdast mot sina meningsfränder.
Åtminstone är det hans uppfattning idag. Då hyste han uppenbarligen andra tankar och hade inga problem med att gå med strömmen inom Lunds Clartégrupp och snart anslöt han sig till maoismen, det vill säga stödde den kinesiska formen av stalinism.
”Jag kom med andra ord att tillhöra den fraktion av skp som bildade kfml”, skriver han.
Kfml var en maoistisk utbrytning ur skp som ägde rum 1967. Clarté blev i det närmaste kfml:s studentförbund.
En ny vänster kunde emellertid varken byggas på grundval av ”expansiv reformism” eller med den dåvarande kinesiska byråkratin som förebild. Arvidsson försvarar sig med att han egentligen nog aldrig såg upp till Kinas påstådda socialism, men att han gick med strömmen därför att han ville göra en slags ”karriär” inom vänstern – bli ett namn.
Karriärursäkten är bara en av många liknande bortförklaringar som ska ge argument till varför han inte längre är marxist och socialist.
Trots sekterismen strömmade medlemmar och intresserade till Clarté och kfml 1967-68. ”Jag minns att hur vi fullständigt överrumplades av den plötsliga tillströmningen av intresserade och sympatisörer. När vi hösten 1967 som vanligt annonserade de studiecirklar vi avsåg att arrangera kom det till det inledande mötet drygt hundra personer mot de tio eller tjugo som vi var vana vid föregående års mönstringar”, skriver Arvidsson.
Det ger en bild av de vänsterströmningar som fanns och som växte sig allt starkare, särskilt bland unga.
På tröskeln till arbetarrevolten i Frankrike 1968 dök det upp en ny politisk strid inom Lunds Clartégrupp. Denna gång gäller det striden mot den så kallade ”mutteorin”. Denna ”teori” om att arbetarklassen i väst var mutad av kapitalismen och oförmögen att kämpa hade inget med marxism att göra. Den var nonsens, vilket händelserna under 1968 visade med besked.
Arvidsson har emellertid helt fel när han påstår att man även i Lenins skrifter kan finna spår av detta nonsens. Det Lenin skrev var att den revolutionära pendeln tillfälligt slog hårdare i de fattiga länderna i öst efter att den revolutionära vågen i Europa 1918-21 hade ebbat ut. Men att tolka detta som att Lenin menade att arbetarna i väst hade låtit sig köpas och förlorat sin revolutionära vilja och potential är löjeväckande.
”Mutteorin” fick aldrig ett starkt fotfäste i Sverige. Vänstern, inte minst den Kinavänliga (maoisterna), var dock behäftad med en övertro på befrielsekampen i de fattiga länderna och en misstro mot arbetarklassen i väst.
Det fanns också inom vänstern ett stort inslag av en från ovan-attityd gentemot arbetarklassen som förenades med en sekteristisk hållning till arbetarnas traditionella organisationer – fackföreningarna och socialdemokratin, som då ännu var ett borgerligt arbetarparti.
Arvidsson skriver att han läste Karl Marx utmärkta skrift Lön, pris och profit för att hitta argument mot ”mutteorin”. ”Läsningen av denna skrift tvingade mig att inse att Marx syn på kapitalismen och historien var långt mer deterministisk [att utvecklingen är förutbestämd] än jag dittills hade förstått. Marx hävdade här att arbetarklassens kamp för sina fackliga rättigheter och högre lön var dömda att misslyckas.”
Detta är ett brott mot sanningen. Marx hävdade motsatsen. I nämnda skrift argumenterar Marx emot de som menade att kampen för högre lön var meningslös eftersom den bara resulterade i högre priser eller riskerade att slå ut olika industrigrenar.
Däremot säger Marx i Lön, pris och profit, med tydlig adress till bland annat de brittiska fackföreningar som anslutit sig till Första Internationalen, den internationella socialistiska organisation som Marx och hans livskamrat Friedrich Engels hade varit med om att grunda 1864, att: ”Fackföreningarna förfelar sitt syfte om de inskränker sig till ett gerillakrig mot det bestående systemets verkningar istället för att använda sina organiserade krafter som en hävstång för att slutgiltigt befria arbetarklassen och avskaffa löneslaveriet”, det vill säga avskaffa kapitalismen och dess utsugning.
Arvidsson hävdar vidare att Marx utgångspunkt var den ”järnhårda lönelagen”, när det var precis tvärtom. Marx angrep denna så kallade lag, som de tyska socialisterna flirtade med i mitten av 1870-talet och som mest förknippas med Ferdinand Lassalle, eftersom den helt bortsåg från klasskampens betydelse vad gäller lönens storlek.
Arvidsson pådyvlar sina motståndare åsikter som de inte har i sina försök att motivera varför han redan för 30 år sedan sa farväl till socialismen.
Det han skriver måste alltså tas med en rejäl nypa salt.
År 1969 ÄGDE en splittring rum inom Clarté och kfml. Den omedelbara anledningen till splittringen var frågan om hur studentarbetet skulle bedrivas, men ytterst berodde brytningen på att Clarté i Lund var på väg bort från kfml och maoismen.
Brytningen ägde rum ungefär samtidigt med gruvstrejken i Malmfälten 1969-70, en strejk som markerade början till ett nytt uppsving i arbetarkampen. Strejken hade dock ingen effekt på Arvidsson, arbetarnas kamp nämns inte i hans bok.
När Clarté i Lund tvingades ut av kfml:s totalitära ledning var Arvidsson redan på väg högerut, mot passivitet och cynism och sedermera en akademisk karriär. Allt medan andra i Clarté i Lund börjat studera och diskutera Trotskijs skrifter.
Arvidssons hållning till denna diskussion om vilken politik och tradition som man skulle bygga vidare på är talande. Cynisk och arrogant erkänner han att han inte deltog i dessa debatter, eftersom han inte orkade diskutera ”dessa gamla, sedan länge utdebatterade frågor” för att sedan erkänna att inte längre såg sig som kommunist.
Trotskijs kamp MOTstalinismen var emellertid inte bara en debatt, utan handlade om en social och politisk strid mellan en framväxande totalitär byråkrati och de sovjetiska arbetarna. Arbetarna och fattigbönderna, som genomfört oktoberrevolutionen 1917, hade försvagats efter inbördeskriget. Revolutionens isolering och nederlag i andra länder försvagade och demoraliserade arbetarklassen än mer.
Den stalinistiska byråkratins triumf innebar en politisk kontrarevolution som i blod krossade alla inslag av socialistisk demokrati – sovjeterna [arbetarråden], fackföreningarna och till sist även bolsjevikpartiet.
Trotskisternas kamp mot oktoberrevolutionens urartning och för socialistisk demokrati och internationell socialism under 1920- och 30-talen var den största anledningen till varför den revolutionära marxismen inte dukade under i en tid av historiska nederlag.
Men för Arvidsson var trotskismen – den moderna marxismen – bara en ny ”ism” och ”tvångströja” som satte hinder i vägen för hans marsch högerut.
Under sin färd bort från aktivitet och socialism hamnade Arvidsson i tidskriften Zenits redaktion, där bland annat Göran Therborn ingick. Therborn och de andra i Zenitgruppen hade nu sadlat om. Efter misslyckandet med sitt ”nya vänsterprojekt” gick de in i vpk, tidigare skp och idag vänsterpartiet.
Att Arvidsson blev kvar i Zenitkretsen under hela 1970-talet förklaras något krystat med ”att jag fortfarande trodde att det var möjligt att segra i de interna meningsbrytningarna inom vänstern. Dessutom hade det blivit ett sätt att leva”.
Detta kan bara tolkas som att han väntade på att det skulle blåsa upp nya politiska vindar som en reaktion på den radikalisering som präglade samhället från 1960-talets slut och in på det påföljande decenniet.
Med sin nya bok vill Arvidsson ursäkta sig inför en borgerlig publik. Denna botgöring är i mycket en beklämmande läsning och visar att det nog inte var så mycket som ”vi” visste, trots allt.
Per Olsson
