foto: Bambi Bergström
Afrin är inte ensamt. På bild solidaritetsdemonstration i Eskilstuna.
Med tusentals lejda milismän ur den så felbenämnda Fria syriska armén som fotsoldater intog den turkiska armén söndagen den 18 mars huvudstaden Afrin i den syrisk-kurdiska regionen med samma namn. Att stadens fall kom redan åtta veckor efter den turkiska invasionen den 20 januari beror på att den kurdiska YPG/YPJ-milisen hellre valde att evakuera sina styrkor än att låta dem slåss till det bittra slutet i en stad som då skulle ha lagts i ruiner av turkiska missiler.
Enligt det Syriska observatoriet för mänskliga rättigheter (SOHR) evakuerades även 150 000 civila som hade samlats i staden från hela kantonen i en öppen korridor söderut mot Aleppo innan intåget. Det är närmare hälften av hela kantonens invånare.
För hoppet bland kurderna och deras allierade i de Syriska demokratiska styrkorna (SDF) att på egna ben kunna försvara sina självstyrande regioner i Afrin och i nordöstra Syrien är detta ett svidande bakslag.
Kriget i Afrin visar hur sårbara de är utan flygunderstöd från vare sig USA som under kriget mot IS eller från den syriska Assad-regimen, som har saknat både vilja, förmåga och ryskt stöd för att bemöta Turkiets inmarsch.
”Nu betalar Afrin, med sitt legendariska motstånd, priset för vår vägran att förhandla om Afrins framtid och lämna över det till regimen”, citeras en tidigare talesperson för SDF, Mustafa Bali, av den irakisk-kurdiska nyhetssidan RUDAW.
Enligt SOHR har striderna i den innan den 20 januari så fredliga enklaven redan krävt tusentals sårade och fler än 2 000 dödsoffer, varav 300 civila, 400 pro-turkiska och turkiska soldater och 1 500 av YPG/YPJ-styrkorna.
Ändå är motståndet i Afrin, den västligaste av de tre kurdiska kantonerna i det område som kurderna kallar Rojava i norra Syrien, långt ifrån brutet och YPG utlovar nu en ny fas av ett utdraget gerillakrig.
”Vi arbetade hårt för att evakuera civila från Afrin för att undvika en humanitär katastrof. Våra styrkor finns över hela Afrins geografi. De kommer att slå mot den turkiska fienden och dess legoknektar vid varje tillfälle. Våra styrkor kommer att bli en konstant mardröm för dem”, försäkrar en talesperson för de kurdiska YPG-styrkorna i Afrin, Othman Sheikh Issa.
Samtidigt är frågan nu hur Erdoğan tänker utnyttja sin seger i Afrin. Kommer han att genomföra en etnisk rensning av Afrin genom att blockera evakuerade kurder från att återvända och istället flytta andra syriska flyktingar från både Turkiet och den syriska grannprovinsen Idlib till Afrin? Vad betyder Erdoğans tal om att ”återge Afrin till sina rättmätiga ägare”?
Att Turkiets legoknektar efter intåget i Afrin välte statyn över den mytomspunne smeden Kawa, som brukar firas under det kurdiska nyåret och symboliserar den kurdiska frihetskampen, och inledde omfattande plundringar av butiker och hem är extremt illavarslande.
Enligt New York Times samlades på söndagen även svurna motståndare till det syrisk-kurdiska partiet PYD och YPG i den turkiska gränsstaden Gaziantep för att handplocka en ny turkisk lydregim och polisstyrka i staden Afrin.
Klart är att Turkiet har gått in i Syrien för att stanna under lång tid. Även bland många icke-kurdiska oppositionella syrier måste åsynen av den turkiska flagga som hissats på guvernörsbyggnadens balkong i Afrin ändå ha upplevts som motbjudande. För andra och hårt pressade syriska rebeller kan möjligen den turkiska armén och flygvapnet ge en tillfällig känsla av skydd mot den syriska regimen.
Det lär också snart visa sig om Erdoğan vågar fullfölja sina öppet uttalade planer på att ta sitt krigståg mot YPG- och SDF-styrkorna vidare. I så fall först mot Manbij strax väster om floden Eufrat, där USA baserar cirka 3 000 av sina specialstyrkor i Syrien, och därefter hela vägen längs nordöstra Syriens gränstrakter ända till Irak.
Det ställer frågan om Trumps agerande på sin spets. USA, som har tvått sina händer inför Turkiets inmarsch i Afrin, kan ändå inte utan en stor prestigeförlust överge sina militära positioner i nordöstra Syrien och utan vidare utlämna de YPG- och SDF-styrkor som USA har stött sig på i kriget mot IS åt de turkiska vargarna. USA vill också utnyttja kurderna som en motvikt mot ryskt och iranskt inflytande i det fortsatta maktspelet om Syriens framtid.
Ställd inför risken av militära sammanstötningar med Turkiet är det troligt att USA försöker gå Erdoğan tillmötes genom att själva erbjuda sig att successivt avväpna de kurdiska YPG-styrkorna. Enligt en turkisk talesperson har USA i ett avtal med den nu sparkade utrikesministern Rex Tillerson bundit sig för att gemensamt med Turkiet skapa en ”skyddad zon” runt Manbij. Erdoğan har på nytt gått till storms mot USA:s beväpning av YPG och svikna Nato-förpliktelser gentemot Turkiet, medan den turkiske utrikesministern Çavuşoğlu förklarat att det nu är ”nödvändigt för USA att omedelbart dra sig tillbaka från Manbij” och ta ”mer konkreta steg än ord” i att avsluta stödet till YPG.
De senaste veckornas krig i Afrin har tydligare än någonsin visat att den kurdiska frihetskampen inte kan förlita sig på vare sig Assad eller någon av de utländska makter som direkt och via ombud krigar för makt över det förödda Syrien och hela Mellanöstern. USA har visserligen försett YPG och SDF med vapen, men kan när som helst hugga dem i ryggen. Politiskt har också YPG:s allians med USA, vars hämningslösa flygattacker har skapat en extrem ödeläggelse i städer som Raqqa under kriget mot IS, stött bort andra syrier som kurderna skulle behöva på sin sida.
Gentemot Erdoğans turkiska hammare och Assads syriska städ som båda slår mot den kurdiska frihetskampen står medvetna socialister självklart på deras sida, samtidigt som vi upprepar att de enda allianser som kan bära till slutlig seger är med de arbetare, fattiga, unga och inte minst kvinnor i alla folkgrupper som har gemensamma intressen av en revolutionärt demokratisk och socialistisk omvälvning av hela regionen.
