Paraplyrevolutionen behöver organisering

2014-10-22 14:03:10


Kampen för verklig demokrati behöver en organisering och en ledning med ett tydligt socialistiskt program.

Demokratirörelsen i Hongkong har skakat Pekingregimen i grundvalarna, och Socialist Action (CWI Hongkong) har spelat en aktiv roll i rörelsen. Offensiv har pratat med Dikang från Socialist Action.

Vilka är de viktigaste lärdomarna från den pågående Paraplyrevolutionen?
– Att en verklig rörelse som denna, som omfattar hundratusentals, alltid är rikare och mer kreativa än vad till och med vi socialister kan föreställa oss. Vi förutspådde också att en rörelse skulle bryta ut, till skillnad från regeringen och nästan alla andra. Socialist Action, CWI i Hongkong, sade att situationen i Hongkong hade blivit mer och mer explosiv. Staden har större inkomstklyfta än alla andra rika ekonomier och en av fem lever i fattigdom. En ny undersökning visar att 41 miljardärer har en sammanlagd förmögenhet som motsvarar 74,4 procent av Hongkongs BNP. Endast Swaziland har en ojämnare fördelning av rikedomarna. Bostadspriserna är de dyraste i världen. Många av ungdomarna på barrikaderna kan förvänta sig att bo med sina föräldrar till sin 40-årsdag!
– Dödläget i demokratikampen och den kinesiska KKP-diktaturens vägran att göra eftergifter har tänt en gnista i denna explosiva mix. Hongkongborna har rösträtt men kan inte välja en regering – den rätten tillhör KKP.

– Tidigare protester, däribland några enorma demonstrationer, har inte lett till någon förändring på grund av den politik som de borgerliga pan-demokraterna driver. De insisterar på att detta ”handlar bara om Hongkong”, eftersom de inte vill reta upp Peking genom att länka protesterna till det ännu mer skriande behovet av demokratiska reformer i Kina. Det är som att säga vi kan ha sittplatser till rökare och icke-rökare sida vid sida i ett flygplan – men vi andas ju samma luft! Diktaturen kan bekämpas i Hongkong, men den kan bara besegras i Kina. Likaså stödjer dessa ledare en kapitalistisk ”demokrati”, utan att förstå att kapitalisterna inte vill ha demokrati i Hongkong eller i Kina. Direktörerna ligger i sängen med diktaturen – de fruktar att demokratiska ”reformer” kommer att öppna dammluckorna och hota inte bara diktaturen utan även kapitalismen.
– En stor del av det globala kapitalistiska systemet är nu beroende av Kina och därför känner diktaturen att de har en stark uppbackning till att neka eftergifter. Men egentligen är den inte stark. Regimen är djupt splittrad och fruktar att dess överlevnad står på spel – en annan sak som de borgerliga pan-demokraterna inte förstår.

Vilka finns i det demokratiska lägret?
– Paraplyrörelsen består av flera olika skikt, unga och gamla, och de flesta är inte anhängare till något parti. De viktigaste demokratiska partierna inom Hongkongs bluffparlament (endast hälften av platserna väljs) representerar olika nyanser av liberalism. Detta inkluderar grupperingar som skulle stå nära Sveriges högersocialdemokrati. Pan-demokratiska partiet och andra så kallade ”moderata” politiker står för en kompromissvilja med diktaturregimen och en steg-för-steg-metod. Men detta har prövats i över 30 år och har inte lett någonstans, vilket är en viktig orsak till Paraplyrevolutionen. Dagens massprotester bröt ut trots dessa ledare och knuffade dem åt sidan.
– Det finns också Occupy Central-rörelsen (OC) som trots sitt namn inte spelade någon roll i den aktuella massrörelsen och faktiskt försökte att förhindra den. OC föreslog en betydligt tamare, symbolisk ockupation, som bara skulle pågå i fem dagar. Alla skulle sedan lämna över sig själva till polisen. De fördröjde det hela gång på gång – under mer än ett år. Till slut fick ungdomarna och studenterna nog, en veckolång skolstrejk utlöstes och kampen började utan dessa ”ledare”.

– Dagens protestvåg skulle aldrig ha utvecklats i fråga om storlek och djärvhet, om dessa ledare hade hållit i ratten. OC-ledarna sade att folk skulle gå hem redan den första dagen när tårgasen regnade ner (den 28 september). De har sagt samma sak nästan varje dag – att protesterna ska trappa ner eller sluta helt och hållet. Men de erkänner också att de har ”tappat kontroll” över rörelsen.
– Trots att dessa ledare till stor del är marginaliserade har deras förvirrade och halvhjärtade idéer om hur diktaturen ska bekämpas och med vilka paroller, fortfarande ett stort genomslag bland massorna. Detta på grund av att dessa idéer inte har utmanats av ett tydligt alternativ. Det finns ett politiskt vakuum och en övertro på ”handling”. Naturligtvis är handling mycket viktigt, men många av de unga aktivisterna fokuserar endast på detta och underskattar betydelsen av idéer – om behovet av en tydlig strategi för hur rörelsen kan vinna. Många säger att ”vi måste stå på oss”, trots att de egentligen inte tror att den kinesiska diktaturen kan besegras eller att den kommer att ändra sin ställning om fria val i Hongkong. Denna lucka – vad gäller vilket program och vilka metoder som behövs – är det som Socialist Action kampanjar inom massrörelsen för att fylla.
Vad händer nu? Hur ser situationen ut just nu?
– Situationen förändras varje dag med plötsliga händelser som kan påverka dess huvudinriktning. Ockupationslägren har stått emot i tre veckor, trots massiva polisinsatser för att bryta upp dem med våld, inklusive attacker från inhyrda huliganer. Attackerna har varit kontraproduktiva från regeringens synvinkel och sporrade till en upptrappning av protesterna. Den 18 oktober uppnåddes en stor seger i Mongkok, ett arbetarområde där Socialist Action är aktiva. Polisen iscensatte en gryningsräd med lastbilar och lyftkranar för att rensa undan barrikader och tält. Men på kvällen slöt 10 000 människor upp för att återuppbygga barrikaderna och driva bort polisen från området. Detta uppnåddes till priset av många skadade, eftersom polisen använder en allt våldsammare taktik.
– För att bygga vidare på sådana fina exempel på massaktioner behövs en verklig gräsrotsorganisering. Vi har betonat behovet av demokratiska aktionskommittéer för att styra och försvara ockupationerna. Tyvärr saknas sådana. Det finns ingen samordnad ledning eller organisering. Ockupationsrörelser är svåra att upprätthålla på lång sikt av uppenbara skäl, eftersom folk blir trötta. Därför betonar vi också att rörelsen måste trappa upp med strejk för att vinna, med en 24-timmars generalstrejk – av arbetare och studenter – som en början.

Blir det stryptag på den lilla friheten som har funnits i Hongkong, eller blir det lättnader?
– Det beror på kampen. Det råder ingen tvekan om att KKP-diktaturen och dess marionettregim i Hongkong vill strypa demokratiska rättigheter, undertrycka de mer ”radikala” politiska grupperna och rigga nästa parlamentsval för att försvaga oppositionen. De skulle innerligt vilja återuppliva artikel 23, en repressiv säkerhetslag som skulle begränsa rätten till att protestera och göra kritik mot Kommunistpartiet till ett allvarligt brott. CWI skulle förbjudas – vilket redan är fallet i Kina – om artikel 23 blir lag.
– Men även om den nuvarande rörelsen inte lyckas, om den tröttas ut, är det inte alls säkert att regeringen kan genomföra sina antidemokratiska planer. De kommer att försöka, men kommer att möta motstånd. I denna kamp har hundratusentals, särskilt från den yngre generationen, radikaliserats och förargats. Polisen är nu allmänt avskydd som huliganer. Det är vanligt att demonstranterna nu ropar ”svartpolis”, vilket betyder att polisen samarbetar med den organiserade brottsligheten. Oavsett den omedelbara utgången är en lång period av politisk kris och regeringskris det mest troliga, med hög sannolikhet för nya kamputbrott.

Vad är CWI:s roll i kampen? Hur har det gått för oss? Vilka svårigheter möts vi av?
– Det är en mycket komplex rörelse med olika antagonistiska skikt. Medan rörelsen angrips utifrån av polis och kriminella finns det också faror inom rörelsen. På ena sidan finns en störtflod av defaitism från OC och den kompromissvilliga falangen. På den andra finns de anarkistiska och högerextrema ”nativister” som kombinerar råa men populära fördömanden av kompromissvilliga politiker med rasism mot fastlandskineser och hets mot vänstern. Det finns några ”ukrainska drag” i kampen med andra ord, men tack och lov inte lika starka som i Ukraina.
– Socialist Action är den enda politiska gruppering som kopplar samman demokratikampen med kampen mot kapitalismen. Vi förklarar att snarare än bara en ”trevlig idé” är detta det enda sättet för demokratikampen att vinna. Detta på grund av att kapitalisterna stödjer diktaturen, och den sorts rörelse som behövs för att störta diktaturen kan inte begränsa sig till ”allmän rösträtt”, utan måste även stå för en socialistisk lösning – att revolutionera det ekonomiska systemet som idag orsakar fattigdom och exploatering. Socialist Action är ensamt om att säga att Paraplyrevolutionen måste sprida sig till Kina.

– Vår roll är att försöka visa en väg framåt, med analys och paroller som kan undvika de misstag som leder till bakslag. Vänstern som helhet och Socialist Action inom vänstern är tyvärr bara i minoritet i denna rörelse. Arbetarklassen är inte en medveten organiserad kraft ännu – även om många arbetare har anslutit sig till protesterna. Det krävs att socialisterna, CWI, bli en starkare röst. Det betyder att förutom att försöka sprida och politisera masskampen, och till exempel spela en banbrytande roll för skolstrejken som vi gjorde, vill vi också rekrytera medlemmar och bli en större kraft. Det är den bästa garantin för att framtida kampvågor utgår från en starkare och klarare grund. ■