Phil Jamieson
Det var i april för ett år sedan som Stefan Löfvén på den extra S-kongressen lanserade sitt huvudnummer om att Sverige år 2000 ska ha Europas lägsta arbetslöshet och därefter gav några forskare under ledning av nationalekonomen Mårten Palme i uppdrag att föreslå hur det ska gå till.
Den som väntat sig någon kioskvältare som plötsligt skulle göra det luddiga löftet, som idag skulle motsvara att den svenska arbetslösheten på 8 procent sänks till den tyska nivån på 5 procent arbetslösa, trovärdigt blev antagligen besviken när kommissionen härom veckan publicerade sin rapport. “Men är det inte lite väl försiktigt och sömnigt när en oberoende forskargrupp publicerar en DN-artikel som vem som helst i partiledningen närmast kunde ha skrivit i sömnen?” frågar sig till och med ett känt S-högerspöke som Widar Andersson i Folkbladet.
Visst finns det några vettiga, om än helt otillräckliga, förslag i rapporten. Det gäller inte minst kritiken av dagens arbetsmarknadspolitik för låglönejobb och förslagen om ett kunskapslyft för alla unga utan gymnasieutbildning, ett höjt och indexerat tak i en a-kassa som det ska vara lättare att kvalificera sig för och “spadfärdiga” projekt för offentliga investeringar i större byggprojekt som kan sättas igång när konjunkturen viker.
Rapportens författare tvår sina händer genom att plädera för en mer aktiv konjunkturpolitik, som kan dämpa en lågkonjunktur med en mer expansiv finans- och penningpolitik. Men detta skulle innebära adjöss till den strikta budgetregim, som fortfarande är prio nummer ett för både Stefan Löfvén och dennes Anders Borg-imitatör Magdalena Andersson och som fortfarande predikas av S även i Europaparlamentet, trots de katastrofala konsekvenserna i Grekland, Spanien och Portugal.
Positivt är också rapportens kritik av den unikt osäkra arbetsmarknad som orsakas av Sveriges ovanligt höga andel tidsbegränsade anställningar, vilket ökar arbetslösheten och får botten att gå ur snabbare i en vikande konjunktur.
Dessvärre är det recept som föreslås mot visstidseländet bara ett tandlöst förslag om sänkt arbetsgivaravgift med marginella sysselsättningsstöd för de företag som ökar antalet fast anställda. Detta trots att till och med EU-kommissionen hotar att dra Sverige inför EU-domstolen om inte regeringen omedelbart stoppar dagens möjlighet att stapla visstidsanställningar på varandra – något som även den rödgröna oppositionen och media håller obegripligt tyst om.
Om att det svenska anställningsskyddet är bedrövligt svagt även för fast anställda industriarbetare vittnar att IF Metalls fackklubb på Scania i Södertälje nu kräver att Volkswagen ger garantier för jobben med ett tyskt anställningsskydd även för dem, som villkor för att godta ett fullbordat köp av Scania.
Vänsterpartiets arbetsmarknadspolitiske talesperson Ali Esbati har, förutom en känga mot det otacklade missbruket av tillfälliga anställningar och rapportens tystnad inför behovet av att varaktivt anställa fler i den välfärdssektor där också miljarder försvinner ut i form av privata vinster, inget att använda mot Mårten Palme-kommissionen.
– Rapporten innehåller många förslag som Vänsterpartiet länge framfört, och skulle vara en bra utgångspunkt för en framtida rödgrön politik, säger han i ett pressmeddelande.
Verkligen? Är Vänsterpartiet redan redo att kompromissa med ett S-parti på en så mager grund?
Kanske har Ali Esbati också missat att rapporten har fått Hyresgästföreningen att gå i taket mot argumentationen att låga hyror minskar lusten att flytta och dess sågande av bruksvärdessystemet, som anklagas för att hyran i attraktiva lägen understiger marknadshyran?
Kunskapslyft och höjd a-kassa är bra förslag. Men redan dagens kombination av bokris, massarbetslöshet och alarmerande hot mot klimatet kräver massiva investeringar i bostadsbyggande, kollektivtrafik och energibesparande renoveringar av såväl bostäder som industrier, och inte bara som “spadfärdiga” projekt när konjunkturen barkar ännu mer utför än idag.
Men detta blir bara en omöjligt gigantisk fattigdomsfälla om det inte, liksom i viss mån när miljonprogrammet på 1960- och 1970-talet byggdes av kommunalt ägda byggbolag på lån från de statliga AP-fonderna, kan ske till de låga priser och räntor som bara kan garanteras av en ny statlig kapitalbildning med samhällsägda banker och en offentligt ägd och demokratiskt styrd byggsektor.
Likaså blundar Esbati & Co för att en återupprustad skola, vård och omsorg och så vidare utan vinstintressen kräver en grundläggande fajt om makten mot det välfärdsindustriella komplex som med riskkapitalister i spetsen har slagit klorna i den avreglerade välfärden, och som med stor framgång har snärjt det socialdemokratiska toppskiktet. Något som Mårten Palmes rapport inte ens viskar om. ■
