foto: Public domain
Den ryska revolutionen 1917 började den 8 mars, med textilarbeterskornas arbetsnedläggelse. Då som i nutida kamputbrott var det kvinnor som gick i fronten för den revolutionära kampen.
Som teoretisk utgångspunkt ser marxismen att klassamhället har en könsmässig dimension som är helt invävd i den ekonomiska, den rasifierade och så vidare. Från början fanns basen för kvinnoförtrycket i familjen – dess ekonomi, arbete och sexuella maktordning. Även om familjens betydelse i den moderna kapitalismen – som maktstruktur – minskar, tar staten och ekonomin över vissa av dessa genusstrukturer.
Den rådande maktordningen tjänar på att kvinnor och män utgör två tydliga separata grupper där män står över kvinnor. Kvinnor objektifieras – görs till ett objekt/till en vara – där män har kunnat ”äga” kvinnor och att kvinnor inte tillåtits att agera som subjekt politisk eller kulturellt. Det finns ett hårdare socialt och kulturellt tryck på kvinnor att förställa sin kropp än vad det finns på män. Skönhetsideal syftar ofta till att minska kvinnors rörelse och frihet, kvinnor som bryter normen stämplas oftare som smutsiga/dåliga.
Könsmaktsordningen är inte ”naturlig” och den har inte heller alltid funnits. Tvärtom visar historien att urtidens kvinnor och män – även om de kanske hade olika arbetsuppgifter – behövde samarbeta jämlikt för att kunna överleva. Kvinnoförtrycket uppstod först när människan blev bosatt, och i samma process som just klassamhällets uppkomst.
Det har alltid funnits en motrörelse. Kvinnor har förstås inte bara varit objekt utan enormt starka barnaföderskor, arbeterskor, bondmoror, rösträttskämpar, äktenskapsbrytare, normbrytare, sexnjutare och revolutionärer.
I och med industrialismen steg kvinnor ur hemmens vrå och in på arbetsplatser som visserligen var fördjävliga men som ändå innebar möjlighet till en egen inkomst, att slita sig ur en makes eller föräldrarnas grepp och förenas med andra i samma situation. Alla de avgörande lagliga rättigheter som kvinnor vunnit de senaste 150 åren har skett på basis av kollektiv kamp eller potentiella hot om kollektiv kamp.
Oftast har denna kamp varit baserad på arbetarklassens agerande eller – om det varit en specifik kvinnorörelse – med arbetarklassmetoder (demonstrationer, strejker, revolutioner). Den här processen fortgår i global skala.
Att själva Internationella kvinnodagen firas just den 8 mars beror på att den ryska revolutionen 1917 startade på denna dag med textilarbeterskornas arbetsnedläggelse. Innan dess förlades kvinnodagen (av den socialistiska arbetarrörelsen) på olika datum varje år. 1917 blev datumet just den 8 mars och för att påminna om kvinnornas roll i revolutionen behölls sedan detta.
Som materialister förminskar vi inte det sexuella förtrycket – som enligt Friedrich Engels vid tiden för kvinnoförtryckets uppkomst hade en materiell grund där det gällde för mannen i familjen att kontrollera kvinnors sexualitet för att barn sågs som egendom. Den sexuella frigörelsen är dock inte helt bunden till exempelvis den ekonomiska utvecklingen. Det senaste 20 åren i Sverige har till exempel klassklyftorna ökat och välfärden på många sätt nedmonterats. Ändå har en del av det sexuella förtrycket belysts och ifrågasatts.
Priderörelsen kan trots sin politiska urvattning betecknas som en riktig rörelse där lagar och attityder har förbättrats, vilket i sig har utmanat heteronormen och öppnat upp för fler möjligheter. En annan trend som långsamt har förbättrats är jämställdheten inom familjen. Medan bara fyra procent av lönearbetande heteropar delade lika på hushållsarbetet 1974 så gjorde 20 procent det 2010 (Levnadsnivåendersökningen 2010). Även om det går långsamt så har män konstant även ökat sitt uttag av föräldraledighet. En del talar för att denna utveckling nu har avstannat och att jämställdheten trampar vatten (Boye/Evertsson – jämlikhetens dimensioner).
Hade det inte varit för den här starka mottrenden hade situationen sett betydligt värre ut. Högerregeringen har, utan att egentligen ställas till svars för sitt krig mot sjuka och arbetslösa, med skattesänkningar för de rika, med sina gåvor till rikskapitalister och privatiseringar undergrävt välfärden, ökat klassklyftorna och gjort anställningarna otryggare vilket sammantaget innebär en kvinnofientlig politik.
Den relativt väl utbyggda välfärden i Sverige har, trots att den under många år urholkats, utgjort en materiell grund för jämställdhetskampen. Fortfarande har högern inte vågat att på ett avgörande sätt ge sig på barnomsorgen och föräldraförsäkringen – den spelar fortfarande en väldigt viktig roll både materiellt och ideologiskt.
Däremot ökar det obetalda anhörigvårdandet från framförallt kvinnor som ett resultat av den allt snålare äldreomsorgen (På tal om kvinnor och män 2012).
Idag är klassklyftorna inom gruppen kvinnor troligtvis större än på mycket länge. LO presenterade den 4 mars sin jämställdhetsbarometer som räknar om löneskillnaderna i faktisk löneinkomst (alltså inte omräknat deltid till heltid som SCB alltid gör).
Arbetarkvinnor har då en faktisk månadslön på 17 000 kronor, män i arbetaryrken 23 000 kronor, tjänstemannakvinnor 27 400 kronor och tjänstemän 36 700 kronor.
Skillnaden mellan en arbetarkvinna och en tjänsteman är alltså 20 000 kronor i faktisk lön per månad (och 10 000 kronor om en jämför kvinnor sinsemellan).
RUT är signumet för högerns antifeminism. Dels har det ökat klassklyftorna: för det första genom att ”fina, rika” kvinnor och män inte behöver städa sin egen skit och därmed alieneras från kroppsarbete. Detta står istället ofta migrantarbeterskor som tvingats lämna sina barn och hem i en annan del av världen för. För det andra för att ”lösningen” på livsstressen blir individuell och privat istället för kollektiv och gemensam (gemensamt finansierad välfärd fördelad efter principen mest till de med störst behov).
Under Reinfeldts tid vid makten har det dessutom frodats ett näthat mot feminister, hand i hand med rasismen och Sverigedemokraternas utbredning. En orsak till att detta kunnat vara möjligt är att högerns och sexisternas agenda inte har ifrågasatts. Fackföreningsrörelsens ledning är ideologiskt helt amputerad som en följd av socialdemokratins förborgerligande och har passivt låtit högern härja på arbetsgivarnas uppdrag. Det har heller inte funnits någon utbredd kvinnokampsrörelse. En orsak är den ideologiska inriktningen på genusvetenskapen som så länge har varit väldigt individualistiskt inriktad.
Redan 2008 gjorde Kajsa Ekis Ekman en riktigt intressant spaning och konstaterade att ”alla” vill vara i minoritet, ingen vill befatta sig med den så kallade majoritetsfeminismen som i sig klassas som dominant.
”Det här beror på att analysen av samhället har förändrats. Från att tala om makt och förtryck har man börjat tala om normer och avvikande. Majoritet har blivit ett ord med konservativ laddning, när det egentligen bara betyder att det är många som har det som en själv” (den 7 mars 2008, Dagens Nyheter).
Ekman fortsätter med att konstatera att det inte rör sig om identitet utan om ideologi, två verklighetsuppfattningar: den materialistiska och den postmoderna.
Det här, tillsammans med hennes motstånd mot prostitution, surrogatmödraskap och mot kapitalism gör att inte alla feminister håller med. Och varför måste alla göra det?
Både den enskilda och den kollektiva kampen är nödvändig, som socialist hävdar jag att kamp är det gemensamma receptet.
Hur mycket än ”alla” vill vara i minoritet så har uppenbarligen inte alla den tydliga minoriteten transpersoners erfarenheter. Därför är dessa erfarenheter värdefulla. Men istället för att föra fram sina ståndpunkter och bidrag till debatten har några debattörer i denna fråga med lösryckta citat och med oschyssta metoder hetsat just mot Kajsa Ekis Ekman under de senaste veckorna.
Identitetseran som förhärskande idévärld kanske går mot sitt slut. Queerteorierna som ifrågasätter indelningen i grupper som kön och sexualiteter har öppnat möjligheter på det individuella planet, men sätter begränsningar på det kollektiva planet. I den mening att de avleder från kollektiv kamp har de varit ett hinder (se recensionen av boken Skamgrepp).
Just uppsamling bakom gemensamma nämnare – en sorts gruppindelning – behövs när genomgripande strukturer ska ifrågasättas. Vi som är lönediskriminerade, vi som är bostadslösa, vi som är sexuellt förtryckta, vi som förnekas vår könsidentitet, vi som står för det mesta av gratisarbetet, vi som inte har kontroll över våra kroppar, vi som är emot fascismen – hur kan vi enas och få en gemensam motkraft mot en fiende som genom att vara så fundamental överbryggar allas våra motsättningar? En fiende som får allt annat att skaka – den materiella grunden. När ekonomin kraschar och fascismen marscherar på samma kontinent som vi bebor, så växer insikten om att det kanske behövs en annan bas än den till sin natur hierarkiska kapitalismen för att möjliggöra vars och ens frihetskamp.
Socialistisk feminism pekar på att kapitalismen som system tjänar på att upprätthålla och odla kvinnoförtrycket. Förtingligandet av kvinnor är användbart när allt ska göras till varor som det går att tjäna pengar på. Så splittring mellan könen – som när staten och kyrkan nu i vissa länder, som Spanien, inskränker aborträtten och utmålar kvinnor som ej myndiga att besluta över sin egen kropp – är ett sätt för härskare att avleda missnöjet med dem själva och få arbetarklassen och folket att vända sig emot varandra istället.
Det säger sig självt att kapitalismen tjänar pengar på lönediskriminering. Systemet tjänar också på att kvinnor utför så mycket gratisarbete (hushållsarbete, omvårdnad med mera) att samhället slipper bekosta detta.
Det finns många exempel, det är ett sammansatt system. Förhoppningsvis kan en ny feministisk rörelse födas som ser behovet av ett klassperspektiv. Då betyder klass kollektiv och inte karriärstege, som har som mål att alla hierarkier inte bara ska besättas med lika andel kvinnor som män som etniciteter som sexuella minoriteter och läggningar, utan som med antikapitalistiska och socialistiska idéer ifrågasätter förekomsten av och vill avskaffa maktordningarna i sig. ■
