Socialistisk opposition – inte våta drömtolkningar

2015-01-08 15:39:30

foto: Natalia Medina
En gräsrotsrörelse mot de orättvisor som existerar i samhället är absolut nödvändigt för att på allvar få till stånd en förändring.

Decemberuppgörelsen (DÖ) mellan regeringen och Alliansen har mötts av frän högerkritik från tidigare tunga M-politiker som Ulf Adelsohn och den förre gruppledaren Mikael Odenberg med flera. DÖ har kallats för en kapitulation för de rödgröna med stärkt inflytande för Vänsterpartiet. Detta går hand i hand med en växande opinion inom M, övriga allianspartier och media för ett närmande till SD.

RS/Offensiv varnar för en annan utveckling i förlängningen på de samarbeten mellan S, MP och Alliansen som nu kodifieras ytterligare om energin, pensionerna och en NATO-­anpassad säkerhetspolitik, liksom enigheten om överskottsmål med i stort sett orörda skattesänkningar och avregleringar. Det är en utveckling där också Vänsterpartiet måste bekänna färg i rollen som tredje hjulet under regeringsvagnen, om de kan stå för partinamnet eller inte.

Låt oss börja med V:s våta drömtolkning av DÖ:s konsekvenser, enligt den bloggande Carl Bildt: ”Om Stefan Löfven kommer att fortsätta förhandla fram budget med Jonas Sjöstedt – och den senare säger att det finns en överenskommelse om detta – ger överenskommelsen dem möjlighet att få igenom vadhelst de kommer överens om”.
Det är en tolkning som har gått hem inom Vänsterpartiets ledning, som gläds över att ha sluppit ta ny sats i ett extraval.
– Det är bara tillsammans med V som man [det vill säga regeringen] är större än alliansen. Det är rena matematiken. Det är bara med oss man kan vara säker på att kunna styra hela mandatperioden ut, citeras Sjöstedt i Expressen den 3 januari.
Men både Löfven, Fridolin och Romson har flera gånger gjort klart att de mer än gärna skulle byta ut beroendet av V mot ett samarbete över blockgränsen – något som senast visats med utbildningsministrarnas inviter till en uppgörelse om skolan, som inte ens nämner uppgörelsen med V om vinster.
DÖ betyder att S och MP kan få igenom en egen statsbudget nästa höst som inte är förhandlad med V. En förutsättning för det är så klart att Alliansen är tillräckligt nöjd med ett fortsatt  S-MP-närmande till dem och därför avstår från att lägga fram ett eget budgetalternativ.

Enligt Sjöstedts uppgifter i Expressen har han ”ganska nyligen” fått besked från Löfven om att överenskommelsen om vinster i välfärden fortfarande gäller, liksom att Löfven vill förhandla med V om vårens tilläggsbudget.
– Skulle de svika vinstöverenskommelsen kan de glömma att förhandla budgeten med oss, tillägger Sjöstedt.
Ingen kan påstå att den överenskommelse som gjordes mellan regeringen och V i början av oktober var kristallklar i fråga om hur allmänna målsättningar om att ”vinstjakten som incitament ska bort från välfärdssektorn” ska översättas till konkreta förslag. Som mest syftade den till kvalitetskrav och en begränsning av vinsterna – eventuellt i stil med den som finns i de idag existerande fåtaliga aktiebolagen med särskild vinstbegränsning.

Att riskkapitalisterna under de tre åren mellan Caremaskandalen och höstens val har minskat sina investeringar i vård, skola och omsorg från över sju miljarder till endast 60 miljoner kronor (SvD den 29 augusti) är ett kvitto på styrkan i den allmänna opinionen mot dessa profitörer.
Under den utfrågning av regeringspartierna och V som gjordes av Folkkampanj för Gemensam Välfärd, vid Socialistiskt Forum i Stockholm i november, höll Veronica Palm (S) en radikal ton i frågan – ända fram till hennes förmodan att utredningen skulle utmynna i flera förslag i syfte att få igenom så mycket som möjligt genom förhandlingar med allianspartierna i riksdagen. Det vore ett idiotsäkert recept för ett nederlag som för överskådlig framtid skulle cementera det nyliberala systemskiftet inom skola, vård och omsorg och troligen även bädda för en ny högerregering.
Dessvärre har det hittills inte hörts några förslag från Vänsterpartiet om hur ett sådant svek mot gräsrotsrörelsen ska förhindras, eller ens hur den lobbykampanj som nu åter intensifieras från kapitalisterna inom skola, vård och omsorg ska bemötas.

Det är därför nödvändigt att rörelsen underifrån för en upprustad välfärd utan vinstintressen får en kraftfull nystart under 2015. Bara så kan den politiska låsningen och SD:s frammarsch brytas. Välfärdskampen behöver länkas samman med initiativ underifrån för att aktivera facken och med den stundande mobiliseringen inför klimattoppmötet i Paris i slutet av året.
Dessa initiativ måste också knytas ihop med, förstärka och hämta ny energi ur den nya antirasistiska rörelsen. Denna har kunnat engagera tiotusentals mot den rasistiska agitation som från en motsatt utgångspunkt försöker utnyttja och missrikta det sociala missnöje som gror i spåren på den raserade välfärden.
Till syvende och sist kräver alla dessa överlappande strider också ett politiskt uttryck i en ny antikapitalistisk rörelse, som kan utmana och besvara kapitalismens sociala kris med ett socialistiskt program. ■