LO-ledningen har efter ett fräckt spel för gallerierna, där en mörkning av s-ledningens svek satts före de fackliga rättigheterna, till sist tvingats gå med på en manifestation för kollektivavtalen den 18 november – två dagar innan riksdagens behandling av Lissabonfördraget.”Stoppa angreppen på löntagarna – sabba inte den svenska modellen” lyder huvudparollen för en manifesta-tion på Mynttorget vid riksdagen tisdagen den 18 november kl 17.30, ef- ter initiativ från LO-distriktet i Stockholm och Byggettan.
LO-toppen kan knappast hindra att demonstranterna, som upprörs över en rad antifackliga EU-domar, högt och ljudligt ställer krav på s-riksdagsledamöterna att i alla fall nu rösta nej till Lissabonfördraget, EU:s förslag till ny grundlag.
Samtidigt kommer LO-basen Wan- ja Lundby Wedin att göra sitt bästa för att vända bort uppmärksamheten från Mona Sahlins svek i frågan. LO:s kritik handlar om högerregeringens motvilja att kämpa för kollektivavtalen inom EU, samtidigt som hon försökt dölja att s ensamma kan tvinga fram ett skydd för kollektivavtalen genom att ställa villkor efter Irlands nej. Samtidigt ger kapitalismens kris LO en möjlighet att låta kraven på återställd a-kassa, utbildningar o s v överskugga EU-dramat.
Bakgrunden till LO-manifestationen är att Byggettan och LO-distriktet i Stockholm med brett stöd inom Byggnads, Transport och andra LO-förbund, och delvis även i det socialdemokratiska partiet, drivit kravet på att ett ja till Lissabonfördraget ska villkoras med garantier för de svenska kollektivavtalen och strejkrätten – något som utlovades när Sverige gick med i EU. När LO-ledningen under vårens LO-kongress var nära att kö- ras över eller ställas inför en djup spricka, blev kompromissen att enas bakom det urvattnade kravet att den svenska Stråthutredningen om konsekvenserna av den antifackliga EG-domen i Lavalmålet först skulle vara klar innan riksdagen tog ställning till Lissabonfördraget.
Strax efter Irlands nej till Lissabonfördraget, där de antifackliga La- val-, Rüffert-, Viking- och Luxemburgdomarna spelade en stor roll, lät det som att Mona Sahlin var beredd att ”respektera Irlands nej. Det betyder att Sverige till att börja med måste dra i handbromsen när det gäller vår egen process”, sa hon till TT. Detta var också något som s ensamma kunnat försäkra sig om då grundlagsändringarna kräver tre fjärdedels majoritet i riksdagen. Sedan Reinfeldt synat bluffen genom att lägga omröstningen om EU-fördraget före Stråthutredningen, försäkrade dock Mona Sahlin omedelbart, efter en strid i riksdagsgruppen, att s skulle rösta ja när omröstningen än genomfördes.
LO-toppen har ändå, liksom de ledande socialdemokraterna, fortsatt att bluffa om ”att det nya Lissabonfördraget är betydligt bättre för alla som vill värna de fackliga rättigheterna” än det gamla. Argumentet har varit att rätten att strejka för kollektivavtal görs juridiskt bindande i den s k Rättighetsstadgan (art 18).
Vad de medvetet mörkat är att Uni- onsfördraget (art 6) klart slår fast att de fackliga och mänskliga rättigheterna vid en konflikt mellan reglerna underordnas de fria rörligheterna för bland annat tjänster, som det handlar om i Lavalmålet.
LO- och s-topparnas andra fikonlöv, att s-ledamoten Jan Andersson fått stöd i EU-parlamentet för krav på en ändring av utstationeringsdirektivet och att Europafacket dessutom driver kravet på en social klausul som innebär att de fackliga rättigheterna ska överordnas de fria rörligheterna vid en kollision, har också fallit. Detta kräver att frågan tas upp av EU-kommissionen, som dock snabbt, klart och tydligt gjort tummen ned tillsammans med de franska, tyska, danska, tjeckiska och svenska regeringarna. Sedan dess har det också stått klart att inte heller Stråthutredningen går fackens väg.
Ju större uppslutning, desto större blir chansen att ge frågan en ny vändning.
Arne Johansson
